Håkan Bengtsson

Håkan Bengtssons konst har starka beröringspunkter med arkitektur, kanske särskilt den sortens modernistiska, linjära och strukturella arkitektur som BMC representerar. Hans stora monokroma målningar betonar ytan, linjen, den koncentrerade energin som ryms i färgen och teckningen. Så här skrev jag 1999 om Håkan Bengtssons konst:

”Någonting viktigt har hänt när intresset vänts bort mot det spektakulära till det mera näraliggande, till en vardag som lyfts fram och synliggörs. Håkan Bengtssons målningar fungerar som markeringar av rummet, varje avgränsad yta blir som en handpåläggning, ett sätt att tillföra väggen energi. Uttrycket uppstår genom rörelsen, genom handens noggranna men ändå inte fullt ut behärskade rörelse som upprepats om och om igen. Det är som om mängden av inristade spår bevarar den kraft som gick åt för att göra dem, som om alla de tankar som tänkts fortfarande finns kvar här, nerladdade, liksom möjliga att framkalla om man lät sin egen hand följa samma spår… Formaten är stora och hela, neutrala, som utsnitt ur en vägg. Estetiken har liksom sedimenterat till ett synliggörande av fakta, ett resultat av alla de oräkneliga ansträngningar som ligger bakom det enskilda verkets tillblivelse.

Både metod och uttryck försätter verken i relation till arkitektur. Här finns samma kondenserade känsla, samma märkligt ”talande” stumhet som uppstår då ett byggnadsmaterial behandlas med fullständig konsekvens. Precis som en vanlig vägg inte är avsedd att ägnas någon större uppmärksamhet kan man tolka dessa målningar som bakgrund, som förutsättande en händelse utanför sig själv. […]

Målningen lägger sig på ett tonläge och vibrerar. Den förstärker och bekräftar varje sammanhang den hamnar i, och därmed säger den också något viktigt. Den påstår mycket lite: den visar det som är.”

På BMC har Håkan Bengtsson utfört en serie verk, som binder ihop två trapphus (C5 och C7) samt korridoren på plan 3. Det är inte en konst som hävdar något ”annat”, som ställer sig i en motsatt position visavi arkitekturen. Tvärtom går den in på lika villkor med sin omgivning: understryker, solidariserar sig med, tydliggör, lyfter fram. Men eftersom det är konst det är frågan om rymmer den ”kanter” att få fäste i, personliga egenheter som är svårare att bli varse inom arkitektur. I detta sammanhang, det platsspecifika konstverket som delvis även är utfört på plats, låter Håkan Bengtsson den individuella insatsen tilldelas en särskild betydelse. Med kol på väggen skriver han ord i en av nischerna, ord som förmedlar något av den energi som genererats, förbrukats och under arbetets gång varit i omlopp här. Det vi uppfattar som anonymt och opersonligt – geometriska rutnät, enfärgade ytor, repetitiva strukturer – är i själva verket resultatet av en enorm koncentration, kroppsliga ansträngningar och intensiv mänsklig tankeverksamhet. Det generella uttrycket uppstår ur viljan att underkasta sig en större helhet, istället för att lyfta fram sig själv som individ. Detta är förtjänsten med den modernistiska arkitektur som BMC utgör, och i mötet med Håkan Bengtssons konstverk träder den fram.

Text: Catharina Gabrielsson
ansvarig projektledare för Statens konstråd