Konsten att lindra stickrädsla

Det har gått 30 år sedan Karin Enskär, professor i pediatrisk omvårdnad vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, senast arbetade på barncancerenheten på Akademiska sjukhuset. Numera – efter många år på bland annat Högskolan i Jönköping – är hon tillbaka i Uppsala.

– Jag har väl egentligen känt ända sedan jag lämnade Uppsala efter min specialistutbildning och praktik i Uppsala att jag ville tillbaka. Men chansen dök upp i Jönköping och därefter startade jag familj, så det har inte passat.

Sedan 2021 är Karin Enskär verksam vid Uppsala universitet igen som professor i pediatrisk omvårdnad, men spenderar också en tredjedel av sin tid på barnsjukhuset och en tredjedel åt undervisning.

Barnet ska vara i fokus

Pediatrisk omvårdnad handlar om att se barnet framför allt, men också familjen runt omkring det sjuka barnet. Karins viktigaste uppgift, både som sjuksköterska och som forskare, är och har varit att se hur man på bästa sätt kan ge stöd till barn och familjer för att de ska uppnå ett så bra liv som möjligt längs den tuffa vägen som en behandling innebär och trots det som hänt.

– Jag har egentligen aldrig jobbat med vuxna. Omvårdnad av barnen inom cancervården var det jag fastnade i från start som sjuksköterska och även därefter när jag började att forska. Mötena med dem är det absolut mest givande. Det jag studerat och tittat på mest är hur vården kan förstärkas och förbättras kring barnens upplevelse av exempelvis en cancerbehandling, och då inte i form av effektiva läkemedel utan saker runt omkring som distraktion, avledning. Fokus har legat mer på omhändertagande än behandling, sammanfattar Karin Enskär.

Rubriken till den här texten kan kanske framstå som förminskande, men den belyser samtidigt en liten men viktig del av Karins forskningsgärning. Den leder också in oss på ämnena stickrädsla och såpbubblor. Och lite tv-spel.

”Ifrågasattes” av systerdottern

För enligt Karins erfarenheter är det ofta som barn inom vården upplever vissa moment som värre än andra under sin sjukhusvistelse.

– Tydligast genom mina år är att barnen lyfter fram att det värsta är alla ”stick”, och då har jag försökt studera hur man kan förbättra deras upplevelse. Bland annat har vi tittat på andra saker – som just såpbubblor eller tv-spel – som kan göra upplevelsen bättre. Jag brukar kalla det för komplementära eller icke farmakologiska metoder.

Bland annat har det visat sig att tv-spel lindrat obehaget hos barn som tycker att just det tv-spelet är roligt. Upplevdes spelet tråkigt gav det mindre eller ingen effekt.

– Det kan tyckas helt logiskt, och det är det, men det visar ändå viktiga saker. Min systerdotter skadade sig en gång och för att få henne på andra tankar satte jag en Ipad i hennes händer och sa: ”Det är sådant här som jag forskar på”. Hennes svar var rakt och enkelt: ”Varför då? Det förstår väl alla att det här gör det bättre”. Men det går inte bara att sätta ett tv-spel i händerna på ett barn och förvänta sig att det gör saker bättre. Vissa vill ha tv-spel, andra tycker att såpbubblor fungerar bättre. Det är så väldigt individuellt vad som fungerar och det är det vi försöker implementera i vården. Ska sjuksköterskorna på barnsjukhuset kanske ha ett paket såpbubblor i fickan? frågar sig Karin retoriskt.

Hur upplever du förhållandet mellan medicinsk behandling och den typ av omvårdnad du forskat kring i vården idag?

– Alla vet om de här sakerna som jag försöker lyfta fram, men sedan är det en fråga om att hinna med det och att ha råd. Det finns mer fokus på behandling och bot, vilket ju självklart är det viktigaste – även om man frågar barnen och inte minst föräldrarna. Men för en sjuksköterska är inte behandlingen alltid det viktigaste uppdraget, utan att hantera konsekvenserna av den och göra en jobbig och obehaglig upplevelse för barnet lindrigare – omvårdnad, helt enkelt, säger Karin och fortsätter:

– När jag började inom vården var det sorgligt nog så att en majoritet av barnen inte klarade sig. Det gör de idag, och det innebär att de tack och lov blir äldre och kan minnas tillbaka på sin upplevelse och berätta om den. Astrid Norberg, Sveriges första professor inom pediatrisk omvårdnad, tror jag någon gång sa: ”God omvårdnad syns bara i sin frånvaro”, och det tycker jag är mitt i prick.

Individualiserat bemötande viktigt

Insatserna behöver dock inte ha med avledning via såpbubblor eller något annat att göra. Själva bemötandet och framtoningen hos personalen gentemot framför allt barnet är det viktigaste, menar Karin Enskär.

– Den absolut viktigaste insatsen som personalen kan göra är att se barnet. Lyssna absolut på föräldrarna, men barnet ska vara i fokus. Barnet kan inte bestämma över sin behandling, men det kan exempelvis bestämma över andra saker och delaktighet är viktigt. Sjuksköterskan kanske inte ska komma in i rummet och endast fråga ”Är det okej om jag sticker dig?” utan istället fråga hur barnet vill ha det. ”Vill du sitta i pappas eller mammas knä? Vill du ha det eller det plåstret?”. Jag tror att en individualisering av omvårdnaden utifrån barnets önskningar är väldigt bra. Vad tycker barnet är kul? Skriv sedan ner svaret i journalen för nästa sjuksköterska eller läkare att läsa.

Även om Karin Enskärs forskning visat viktiga resultat som hon just nu försöker öka medvetenheten om och införandet av inom vården, så är det en annan aspekt som hon lyfter fram som sitt viktigaste bidrag.

– Mitt mest konkreta exempel som jag brukar ta upp när det gäller min forskning är faktiskt att jag kanske har fått andra sjuksköterskor att våga driva olika frågor och själva komma in på forskningsbanan. När jag började fanns det inte alls många sjuksköterskor som valt att forska, men det har blivit fler sedan dess. Så jag känner på något sätt att jag kan ha bidragit till viktiga framsteg som kommit efter att jag började. Även genom min undervisning öppnas ju chansen att tidigt prata om just de här sakerna som forskningen kommit fram till så att nästa generation sjuksköterskor har det med sig från start, säger hon.