Kärnvapenspridning i Asien/Stillahavsområdet
%20masako%20v2.jpg)
Masako Ikegami Leder AMC:s arbetsgrupp för Kärnvapennedrustning: Vetenskap, teknik och geopolitik. Hon är professor vid School of Environment & Society, Tokyo Institute of Technology
Den 1–5 november 2025 hölls den 63:e Pugwash-konferensen ”80 år efter atombombningarna – tid för fred, dialog och kärnvapennedrustning” för att uppmärksamma 80-årsdagen av atombombningarna, 70-årsdagen av Russell-Einstein-manifestet och 30-årsdagen av Nobels fredspris till Sir Joseph Rotblat och Pugwash-konferenserna om vetenskap och världsfrågor. Författaren var medordförande för arbetsgrupp 3: Asien/Stillahavsområdet och kärnvapen, där engagerade deltagare från regionen förde en öppen och givande diskussion. Inspirerad av dessa diskussioner belyser nedanstående analys de viktigaste aktuella riskerna för kärnvapenspridning i Asien/Stillahavsområdet och avslutas med en diskussion om hur dessa risker bäst kan hanteras.
Kärnkraftsdrivna ubåtar, en potentiell risk för kärnvapenspridning
Medan världen fokuserar på kriget i Ukraina och Mellanöstern genomgår säkerhetsläget i Asien/Stillahavsområdet en grundläggande strukturell förändring. En sådan förändring skulle i förlängningen undergräva det befintliga systemet för icke-spridning av kärnvapen (NPT). Den första utlösande faktorn var Australiens AUKUS-avtal 2021 med USA och Storbritannien om förvärv av atomdrivna ubåtar. AUKUS är ett trilateralt säkerhetspartnerskap mellan Australien, Storbritannien och USA som syftar till att ”främja ett fritt och öppet Indo-Stillahavsområde”. Programmet skulle göra Australien till ett av endast sju länder som använder atomdrivna ubåtar, tillsammans med USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Indien. Avtalet innebär betydande utmaningar för NPT-fördraget, eftersom det innebär överföring av vapenklassad uranteknologi. Även om NPT tillåter upphävande av IAEA:s säkerhetskontroller av kärnämnen som används i icke-förbjudna marina framdrivningssystem, är kritikerna oroade över att detta ”säkerhetskontrollskryphål” kan utlösa en ”Pandoras ask” där andra nationer följer efter, vilket gör det svårare att övervaka skillnaden mellan fredliga och militära kärnkraftsprogram.
Ökande risk för kärnvapenspridning i Asien/Stillahavsområdet
I slutet av 2025 godkände USA att Sydkorea skulle bygga atomdrivna attackubåtar. USA gick också med på att stödja Sydkoreas insatser för upparbetning och anrikning för fredliga, industriella ändamål. Tidigare begränsade ett kärnvapenavtal från 2015 mellan USA och Sydkorea, känt som 123-avtalet, Sydkoreas upparbetning, eftersom den potentiellt kunde producera material som kunde användas för vapen. Sydkorea utnyttjade skickligt president Trumps ledarstil genom en ”charmoffensiv” för att undanröja komplicerade administrativa processer inom utrikesdepartementet eller IAEA:s säkerhetskriterier genom avsnitt 123 i den amerikanska atomenergilagen (AEA). Nordkorea svarade på tillkännagivandet genom att anklaga USA för att ge Sydkorea ”grönt ljus” att bli en ”kvasi-kärnvapenstat” i en kommentar den 18 november i den statliga nyhetsbyrån Korean Central News Agency (KCNA) och varnade för att Seouls ubåtsplan skulle kunna utlösa en ”nukleär dominoeffekt”. Som svar på nyheten sade Japans försvarsminister den 6 november att Japan måste överväga att utöka sin flotta med atomdrivna ubåtar. Utvecklingen i Sydkorea ger ny kraft åt debatten om Japans anskaffning av atomubåtar. Sydkoreas satsning på atomubåtar ökar risken för en ”undervattenskapprustning i Asien”. Även inom den civila sektorn ökar risken för kärnvapenspridning i Asien, eftersom många länder i Sydostasien – Vietnam, Indonesien, Malaysia och Filippinerna – beslutar att införa kärnkraft.
Missilupprustning och kapprustning över Taiwan – risk för kris
Taiwanfrågan är fortfarande den viktigaste konfliktpunkten i regionen och intensifierar den militära konfrontationen mellan Kina och USA. Det finns nukleära risker i samband med en eventuell kris i Taiwan, särskilt i form av oavsiktlig eskalering med dubbla användningssystem (dvs. ballistiska/hypersoniska vapen med konventionella eller nukleära stridsspetsar) och/eller oavsiktliga attacker mot system för nukleär ledning, kontroll och kommunikation (NC3). Kina har under de senaste decennierna ensidigt placerat ut massiva ballistiska missiler med medellång/mellankort räckvidd, eftersom de inte omfattas av INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces) mellan USA och Sovjetunionen/Ryssland. För att motverka Kinas överlägsenhet gällande missiler har USA och Japan börjat bygga upp missilstyrkor. Sedan INF-fördraget löpte ut i augusti 2019 har USA, för att minska klyftan till Kina, påskyndat utvecklingen av avancerade missilsystem, såsom Typhon-medeldistansmissilsystemet, som kan avfyra kryssningsmissiler, däribland Tomahawk med en räckvidd på cirka 1 600 kilometer. De japanska självförsvarsstyrkorna har också påskyndat insatserna för att distribuera och använda den förbättrade versionen av typ 12-missilen med längre räckvidd för motattack. För att möta Kinas dominerande missilstyrkor försöker Japan, Australien, Sydkorea, Taiwan och USA (JASTU) stärka avskräckningen genom utveckling av integrerat luft- och missilförsvar (IAMD).
Skiftande fokus från (icke-)innehav av kärnvapen till icke-användning av kärnvapen
Asien/Stillahavsområdet upplever en aldrig tidigare skådad kapprustning och risker för kärnvapenspridning. Riskerna för kärnvapenspridning ökar både inom civila och militära tillämpningar i regionen. På grund av geopolitiska spänningar verkar denna trend oundviklig. Hur kan vi lösa denna utmanande fråga? En praktisk lösning skulle vara att flytta fokus för kärnvapennedrustningsinsatserna från (icke-)innehav av kärnvapen till icke-användning av kärnvapen. Om icke-användning av kärnvapen konsolideras institutionellt och som en universell värdering, skulle kärnvapen så småningom bli oanvändbara och kunna avskaffas universellt. Thomas Schelling betonade i sitt Nobelprisföredrag ”An astonishing sixty years; the legacy of Hiroshima” (8 december 2005) det väsentliga värdet av en ”häpnadsväckande prestation” i form av ”den attityd, konvention eller tradition som slagit rot och vuxit under de senaste fem decennierna”, dvs. avhållsamheten från att använda kärnvapen: ”Att bevara denna tradition (avhållsamhet) är lika viktigt som att utvidga NPT”. Med hänvisning till Iran och Nordkorea upprepade Schelling att det krävs stora ansträngningar för att undertrycka eller motverka deras intresse för att skaffa kärnvapen, men att ”lika stor eller ännu större skicklighet krävs för att skapa eller stärka de förväntningar och institutioner som hämmar användningen av sådana vapen”. (Ibid. 374) Schellings slutsats är hur viktigt det omfattande provstoppsavtalet (CTBT) är, som den amerikanska senaten förkastade 1999:
”Den symboliska effekten av att nästan 200 nationer ratificerat CTBT, som nominellt endast handlar om provsprängningar, bör i hög grad bidra till konventionen om att kärnvapen inte får användas och att alla nationer som använder kärnvapen kommer att dömas som brottslingar mot arvet från Hiroshima” (Ibid. 375).
NPT har länge kritiserats för att vara ett ojämlikt fördrag som endast begränsar icke-kärnvapenstater när det gäller innehav av kärnteknik eller klyvbart material (artikel II, III), medan inga konkreta åtgärder vidtas för att säkerställa kärnvapennedrustning bland kärnvapenstater (artikel VI). Som Schelling betonade är det CTBT som hindrar användningen av kärnvapen, vare sig det gäller provsprängningar eller i ett verkligt krig, och detta skulle vara mycket effektivt för att avskräcka befintliga eller potentiella kärnvapenstater från att skaffa eller utöka sina kärnvapenarsenaler.
Åttio år efter Hiroshima och Nagasaki står Asien/Stillahavsområdet inför ökande kärnvapenrisker som drivs av ny teknik, skiftande allianser och intensifierade rivaliteter. Att bevara och stärka den globala normen mot användning av kärnvapen, genom instrument som CTBT och en kontinuerlig dialog, erbjuder en pragmatisk och angelägen väg mot att minska dessa faror och att hålla Hiroshimas arv levande.
"En praktisk lösning skulle vara att flytta fokus för kärnvapennedrustningsinsatserna från (icke-)innehav av kärnvapen till icke-användning av kärnvapen."