Fråga experten om Bomben

Thomas Jonter, gästprofessor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, ledare för AMC:s arbetsgrupp ”Kärnvapennedrustning i ett nordiskt perspektiv

– På grund av det spända geopolitiska läget och det pågående kriget anser många experter att det kan vara frestande att gå kärnvapenvägen. Anta att så är fallet – vilken typ av kärnvapenspridning bör vi då förvänta oss: en “bomb på hyllan”, oblique spridning, liminal spridning, en kärnvapenbomb i stil med Indiens från 1974, kärnvapenambiguitet i israelisk stil, eller helt enkelt en robust kärnvapen-hedging?

Thomas Jonter, gästprofessor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, ledare för AMC:s arbetsgrupp ”Kärnvapennedrustning i ett nordiskt perspektiv”

Tack så mycket för denna intressanta och relevanta fråga. Jag tror att det bästa sättet att besvara din fråga är att först reflektera lite över varför vissa stater skaffar sig kärnvapen, medan andra länder har avstått från att göra det. Det finns inget enkelt och entydigt svar på den frågan i forskningslitteraturen. Det är visserligen så att stater ofta drivs att skaffa kärnvapen av säkerhetsskäl och av övertygelsen att sådan kapacitet erbjuder den ultimata garantin för nationell överlevnad. Även om hotbilden och den tekniska förmågan är viktiga faktorer är beslutet att utveckla kärnvapen komplext och varierar mellan olika länder. Vissa nationer ser kärnvapen som nödvändiga för avskräckning och förhandlingsmakt, särskilt när de står inför regionala motståndare eller osäkra allianser.

Trots att de har kapaciteten och ibland står inför säkerhetshot väljer många stater att inte skaffa kärnvapen. Denna återhållsamhet har ofta sin grund i internationella åtaganden, såsom fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT), och en önskan att bidra till global stabilitet. Det är faktiskt nu fastställt att minst 143 stater aldrig ens har bedrivit någon verksamhet relaterad till kärnvapen. Dessutom har en majoritet av de stater som inledde forskning för att eventuellt skaffa kärnvapen i själva verket övergett dessa planer. Till exempel inledde både Sverige och Schweiz kärnforskningsprogram under kalla kriget, motiverade av oro för sin säkerhet och den globala kapprustningen. I slutändan beslutade dessa länder att överge sina kärnvapenambitioner, efter att ha kommit fram till att internationella insatser för nedrustning och icke-spridning skulle ge större säkerhet. Deras beslut präglades av diplomatiskt engagemang och en förpliktelse gentemot globala normer, vilket illustrerar att säkerhet kan upprätthållas utan kärnvapen.

Vissa stater har ändå kommit fram till att kärnvapen är den ultimata och i princip enda garanten för säkerhet. Det finns tyvärr goda skäl att tro att antalet stater som strävar efter kärnvapen kommer att öka, med tanke på den nuvarande osäkra geopolitiska situationen. De strategier de kommer att använda kommer att baseras på deras tillgång till vapenklassat material och teknologi. Det är också viktigt att förstå relationerna mellan stater som strävar efter kärnvapen och ledande kärnvapenstater som USA, Ryssland och Kina. Dessa relationer kan påverka den väg ett land väljer för att skaffa kärnvapen. För vissa innebär en ”säkerhetsgaranti” ett uttryckligt eller underförstått löfte om skydd från en stor kärnvapenmakt, vilket kan avskräcka från strävan efter egna kärnvapen. Ett land som är allierat med USA kan till exempel förlita sig på USA:s kärnvapenparaply för sitt försvar istället för att utveckla en egen arsenal.

Dessutom kan vissa stater använda sina kärnvapenprogram som ett ”förhandlingskort” – ett verktyg för att förhandla fram stöd, ekonomiskt bistånd eller diplomatiska eftergifter från större makter. Genom att till exempel visa på framsteg inom kärnvapenutvecklingen kan ett land utnyttja sin position för att säkra fördelaktiga villkor i internationella förhandlingar eller erhålla säkerhetsgarantier. Dessa strategier belyser det komplexa samspelet mellan teknisk kapacitet, diplomatiska relationer och nationella säkerhetsmål när det gäller kärnvapenspridning. Detta kan innebära att man förvarar kärnvapen eller erhåller garantier om att ingå i kärnvapenstatens försvarszon. Andra potentiella spridare kommer sannolikt att använda ett av de alternativ som nämns i frågan eller en kombination av två eller flera av dem. Nedan följer viktiga spridningsstrategier som nämns, definieras och förklaras för tydlighetens skull:

Bomb on the Shelf (”bomb på hyllan”): Denna strategi innebär att man utvecklar kärnvapen och håller dem redo för användning, men inte offentligt erkänner deras existens. Vapnen är i huvudsak ”i beredskap”, vilket gör det möjligt för ett land att snabbt avslöja eller använda dem om det behövs.

Oblique spridning: Här varken bekräftar eller förnekar en stat sin kärnvapenkapacitet, utan upprätthåller tvetydigheten samtidigt som man signalerar till andra länder att man kan ha kärnvapen. Detta tillvägagångssätt kan avskräcka motståndare utan att provocera fram internationella reaktioner.

Liminal spridning: I detta fall stannar ett land på tröskeln till kärnvapenkapacitet, utvecklar den teknik och de material som behövs men går inte så långt som att tillverka vapen. Staten visar sin potential att skaffa kärnvapen, vilket kan fungera som ett förhandlingsverktyg eller avskräckningsmedel.

Indien (1974): Indien genomförde sitt första kärnvapenprov 1974, känt som ”Smiling Buddha”. Händelsen markerade landets inträde i kärnvapenklubben men beskrevs som en ”fredlig kärnvapenexplosion”. Indiens strategi passar in i strategin ”1974 års indiska kärnvapen” – offentlig demonstration utan formell deklaration som kärnvapenstat. Med tiden blev Indien mer explicit om sin kärnvapenkapacitet och hänvisade till regionala säkerhetsbehov.

Robust kärnvapen-hedging: Detta innebär att man upprätthåller en stark kapacitet att producera kärnvapen med kort varsel, ofta genom avancerad forskning och lagring av material. Landet tillverkar inte vapen men säkerställer att det kan göra det snabbt om det hotas. Personligen tror jag att detta alternativ kommer att vara det mest troliga valet.