Institutionens historia

Institutionen för kulturantropologi och etnologi har vuxit fram ur två nära besläktade ämnestraditioner med gemensam metodologisk grund i etnografi, men med delvis olika geografiska och tematiska tyngdpunkter. Tillsammans skapar vi en forskningsmiljö som rör sig mellan studier av människors vardagsliv och analyser av globala samhällsprocesser.

Från jämförande etnografi till kritiska perspektiv

Kulturantropologi etablerades i Uppsala 1963 som allmän och jämförande etnografi. Den tidiga forskningen präglades av ett starkt intresse för materiell kultur och komparativa perspektiv. Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet utmanades denna inriktning av mer kritiska, samhällsorienterade perspektiv, där frågor om makt, ojämlikhet och globala system fick ökad betydelse. Denna period innebar en viktig omställning, där ämnet rörde sig från en mer klassisk etnografisk tradition mot en bredare kulturantropologi.

Med utnämningen av Anita Jacobson-Widding som professor 1977 befästes den utvecklingen. Under hennes ledning etablerades en stark forskningsprofil inom symbolisk och kognitiv antropologi, samtidigt som ett tydligt regionalt fokus på Afrika växte fram. Studier av kulturella modeller, symbolik och föreställningsvärldar blev centrala, och Afrika kom att fungera som ett viktigt empiriskt och teoretiskt nav för institutionens forskning.

Växande fokus på konflikt, förändring och samtida vardag

Under 1980- och 1990-talen ökade intresset för samtida samhällen med studier om social förändring, utveckling, konflikt och krig. Forskning om konfliktsituationer och vardagsliv i krigets skugga utvecklades till ett betydelsefullt område, samtidigt som ett starkt engagemang för samhälleliga frågor och samverkan med olika aktörer blev tydligare. Under denna period etablerades också flera parallella forskningsfält, bland annat inom medicinsk antropologi, religionsstudier och urban forskning.

Etnologi: Från folkloristiska rötter till moderna samhällen

Etnologi har funnits som disciplin i Uppsala i över 75 år och har traditionellt haft sin tyngdpunkt i studier av Sverige och Europa. Ämnet växte fram ur Sveriges första folklivsforskning som pågick vid Uppsala universitet sedan 1909. 1948 inrättades en lärostolsprofessur i ämnet som tillträddes av Dag Strömbäck. Han hade en huvudsakligen folkloristisk och filologisk inriktning och var tillika chef för dåvarande Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, det som i dag heter Institutet för språk och folkminnen.

År 1971 ändrades ämnets beteckning till Etnologi- särskilt europeisk. Till denna lärostol förordnades Anna Birgitta Rooth 1973. Under henne utvecklades särskilt folkloristiska studier och analyser av kulturella traditioner, berättelser och symboliska uttryck. Etnologin har också följt samhällsförändringar genom studier av modernisering, urbanisering och vardagsliv, och har i dag breddats till att omfatta områden som kulturarv, materialitet, mångfald och hållbarhet. Efter ett samgående med Högskolan på Gotland 2013 var institutionen även verksam i Visby i drygt 10 år med etnologisk forskning med stark förankring på ön.

När antropologi och etnologi slogs samman 1996 skapades en gemensam institution där antropologins globala perspektiv möter etnologins regionala förankring. Denna kombination möjliggör analyser av hur lokala livsformer hänger samman med globala processer och har bidragit till en forskningsmiljö med stor tematisk och geografisk bredd.

Nya inriktiningar i en värld i förändring

Under 2000-talet har forskningen alltmer organiserats både regionalt och tematiskt. Inom etnologi drevs under flera år projektet Forum för skola, som var ett samarbete mellan universitetet och Uppsala kommun. Inom antropologi förstärktes forskning om urfolk och cirkumpolära områden, liksom inom politisk ekologi. Den starka afrikainriktningen har fortsatt att utvecklas och institutionaliserades ytterligare genom bildandet av Forum för Afrikastudier 2011, som fungerar som en tvärvetenskaplig plattform för forskning och internationellt samarbete. Parallellt har nya regionala tyngdpunkter vuxit fram, inte minst inom Latinamerika och Asien, samtidigt som forskning om Mellanöstern har förstärkts.

En tydlig utveckling under senare år är framväxten av tematiska forskningsmiljöer som överskrider geografiska gränser. Det tioåriga forskningsprogrammet Engaging Vulnerability, finansierat av Vetenskapsrådet, samlade forskning om utsatthet, ojämlikhet och sociala villkor och bidrog till en bredare förskjutning mot analyser av samtidens globala utmaningar, däribland migration, konflikter och klimatförändringar.

Från lokalt leverne till globala perspektiv

Sammantaget kännetecknas institutionens utveckling av en stark kontinuitet i den etnografiska ansatsen, kombinerad med en hög grad av förnyelse. Från tidiga studier av materiell kultur och folkliv till dagens analyser av globala processer har forskningen successivt breddats, både geografiskt och tematiskt. Institutionen är i dag en mångfacetterad miljö där kulturantropologi och etnologi samverkar för att belysa människors liv i ett föränderligt samhälle både i Sverige och globalt.