Fakultet som fakultet?

För drygt en månad sedan deltog jag i den humanistiska fakultetskonferensen vid Stockholms universitet. Konferensen är årligt återkommande och samlar företrädare för humaniora vid landets lärosäten. Olika lärosäten turas om att stå värd; under de senaste åren har vi mötts vid Mittuniversitetet i Sundsvall, vid Karlstads universitet och vid Linnéuniversitetets campus i Kalmar. Men nu var det alltså Stockholms tur. Temat för konferensen var ”Metodutveckling inom humaniora”, men lika mycket kom diskussionerna att kretsa kring de humanistiska ämnenas roll i det svenska högskolelandskapet. Två riksdagsledamöter från RIFO, Sällskapet riksdagsledamöter och forskare, var särskilt inbjudna för att ge sin syn på utbildnings- och forskningspolitiken, men deltog också i samtal med dekaner, kanslichefer och utbildningsledare som bl.a. lyfte fram vikten av både humanistisk kunskap i dagens samhälle och självständiga universitet.

Eftersom fakultetskonferenserna samlar deltagare från lärosäten runt om i landet blir det också flera tillfällen till erfarenhetsutbyten. Den svenska högskolan har under en följd av år byggts ut ganska kraftigt, och det gör att fakultetskonferensen idag samlar cirka 50 deltagare – från olika typer av lärosäten. Inte sällan kommer diskussionerna in på de skillnader som finns mellan olika lärosäten, och jag ska här göra några reflektioner med utgångspunkt i bl.a. dessa samtal.

För det första är det uppenbart att en humanistisk fakultet faktiskt inte finns vid särskilt många lärosäten. Här i Uppsala är t.ex. den gamla humanistiska fakulteten sedan 1999 delad i två – den historisk-filosofiska fakulteten och den språkvetenskapliga fakulteten – men vid många andra lärosäten är det snarast större enheter som har skapats. De humanistiska ämnena kan då ha sin hemvist tillsammans med konstnärliga ämnen, samhällsvetenskapliga ämnen, utbildningsvetenskapliga ämnen eller ämnen inom omvårdnad och hälsa – det senare ofta under etiketter som humanvetenskap.

För det andra är det inte självklart vad vi lägger i ett begrepp som ’fakultet’. Som beteckning för ’varje särskild av de (huvud)avdelningar vari ett universitet efter de olika vetenskapernas samhörighet o. med avseende på den akademiska undervisningen är uppdelat’ är ordet belagt i svenskan sedan början av 1600-talet: ”I Academien (skola) alle thesse fyre faculteter widh macht håldne warda, som äro Theologica, Juridica, Medica och Philosophica”. Den filosofiska fakulteten delades så småningom i en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig del. Delningen skedde i två steg: först genom tillkomsten av två sektioner under 1800-talets sista kvartssekel och sedan genom etablering av två skilda fakulteter under 1950-talet. Under 1960-talet skedde nästa delning när de samhällsvetenskapliga ämnena skildes från de humanistiska och bildade en egen fakultet. Denna ordning kom sedan att gälla fram till 1999, då fakultetsnämnderna ersattes av vetenskapsområden som enheter för statens resurstilldelning. Sedan 1999 har det alltså varit möjligt för landets lärosäten att organisera de humanistiska ämnena i andra enheter än humanistiska fakulteter, och genom den s.k. autonomireformen 2011 skedde en genomgripande avreglering av organisationen vid landets lärosäten. Det innebar bl.a. att högskolelagens bestämmelser om fakultetsnämnder upphörde att gälla. Från att tidigare ha haft både sin existens och sina uppgifter reglerade i lag och förordning var det nu upp till varje högskola att definiera vilka ämnesområden en fakultet skulle omfatta och vilka uppgifter som den skulle ha.

Vid vårt vetenskapsområde här i Uppsala har de sex fakulteterna en kollegial beslutsstruktur där respektive fakultetsnämnd ansvarar för kvaliteten inom utbildning och forskning. Men fakulteterna är också en del av universitetets beslutslinje, där delegationen går från rektor och vice-rektor till dekan och prefekt. Denna dubbla ordning har inte alltid en motsvarighet vid alla lärosäten. Denna struktur har flera fördelar – inte minst att kvalitetsansvar och beslutsrådighet går hand i hand – men det är inte en helt vanlig konstruktion.

Det är med andra ord uppenbart att vi inte bara lägger olika betydelser i begreppet ’humaniora’ utan också har olika föreställningar om vad det är att vara en fakultet.

David Håkansson, dekan, Språkvetenskapliga fakulteten