Han bygger om kroppens immunceller till cancerdödare

Forskarprofilen

Magnus Essand sitter framför en bildskärm till ett mikroskop och pekar mot skärmen,

Magnus Essand studerar lymfomceller tillsammans med kollegan Di Yu. Foto: Mikael Wallerstedt

Att ta hjälp av kroppens eget immunförsvar för att bekämpa cancer. Det är själva kärnan i Magnus Essands forskning. Nu under hösten inleder han en klinisk studie på patienter med lymfom, dvs lymfkörtelcancer, som inte svarar på annan behandling. Patienternas egna T-celler, en sorts vita blodkroppar, kommer att modifierats för att kunna känna igen och döda cancerceller.

Magnus Essand tar emot i sitt labb på Rudbecklaboratoriet. Här utvecklar han och hans forskarlag metoder för hur kroppens immunförsvar kan förstärkas så att de tar död på cancerceller. Framför allt arbetar de med vita blodkroppar som kallas T-celler och som patrullerar runt i blodbanan och attackerar sådant de lärt sig kan göra oss sjuka.

– Vi plockar ut patientens T-celler och ger dem en ny receptor, en CAR, som står för chimär antigenreceptor. Det gör att de kan känna igen tumörceller, säger Magnus Essand, professor vid institutionen i immunologi, genetik och patologi.

Porträttbild av Magnus Essand.

Magnus Essand har sedan slutet av 1990-talet forskat i hur immunförsvaret kan användas för att bekämpa cancer. Foto: Mikael Wallerstedt

Så kallade CAR-T-celler används redan idag inom cancervården för vissa typer av leukemi, lymfom och myelom. Magnus Essand och hans forskargrupp tror att deras CAR-T-celler är lite starkare och ska kunna bota även patienter som inte blir hjälpta av de befintliga behandlingarna. CAR-T-cellerna har nämligen laddats med lite mer ammunition i form av en extra molekyl.

– Det gör att de, förutom att döda tumörceller, också kan aktivera immunsystemet i kroppen. Man får lite dubbelverkan är tanken, förklarar han.

CAR-T-celler mot obotlig hjärntumör

Inom två år är planerna att ytterligare en klinisk studie ska starta. Då är det patienter med glioblastom, en mycket elakartad och idag obotlig cancer i hjärnan, som ska få behandling med specialdesignade CAR-T-celler.

Grönklädd person håller i en genomskinlig plastpåse med vätska i.

Sådana här påsar med CAR-T-celler ges till patienter med lymfom i en ny klinisk studie: Foto: Mikael Wallerstedt

Immunterapier av olika slag ses numera som alltmer självklara inom cancervården. Så var det inte när Magnus Essand började sin karriär.

Han disputerade 1995 med en avhandling om antikroppar och cancer. Den är ett bra exempel på förändringen som skett inom området. I enlighet med tänket på den tiden handlade hans avhandling om att rikta antikroppar mot tumörceller. I dag satsas den mesta forskningen i stället på immuncellerna, vilket Magnus Essand alltså tidigt började intresserade sig för.

– Jag höll på med immunterapi också när det inte fungerade under 90-talet och tidigt 2000-tal. Immunologer har väl hela tiden trott att immunsystemet ska kunna ha någon funktion mot cancer men inom onkologin var man väldigt tveksamma, säger han.

"Låter som James Bond-skurk"

När Magnus Essand 2009 blev professor i genterapi vid institutionen för immunologi, genetik och patologi var det många som inte alls förstod vad han höll på med.

– Det var den första professuren inom genterapi i Sverige och då fick jag kommentarer: ”oj, det låter ungefär som en James Bond-skurk.”

Misstänksamheten mot hans forskningsfält förbyttes i uppskattning för drygt tio år sedan. Då upptäckte nämligen den amerikanske forskaren James Allison att det gick att blockera ett kontrollsystem i kroppens T-cellerna och på så vis få dem att kunna bekämpa cancerceller – ett genombrott som belönades med ett nobelpris 2018. Plötsligt blev immunterapi riktigt hett.

Molekylär ingenjör

Magnus Essand liknar sig själv vid en molekylär ingenjör. Förutom att designa CAR-T-celler bygger han även så kallade onkolytiska virus som modifieras för att kunna infektera och döda cancerceller utan att skada frisk vävnad i kroppen. Inom kort avslutas en studie där ett av hans onkolytiska virus testats på patienter med neuroendokrina tumörer som kan drabba till exempel lungorna, bukspottkörteln och tunntarmen.

Magnus Essand samtalar med kollega i labbet.

Nya behandlingar testas i labbet. Foto: Mikael Wallerstedt

En av de forskarkollegor han samarbetar nära med är hustrun Anna Dimberg som precis som han är professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi och leder en egen forskargrupp. Tillsammans utvecklar de även en helt ny form av genterapi mot glioblastom.

– Till skillnad från CAR-T-celler som riktar sig mot tumörceller, bygger genterapin som vi tar fram på en virusvektor som binder till tumörens blodkärl och förändrar dem. För att skapa en virusvektor utgår man från ett virus, men plockar bort sjukdomsgenerna i viruset och sätter in den gen man vill leverera. Vi använder oss av virusets förmåga att ta sig in i specifika celler, säger Magnus Essand.

Hoppas på riktigt stort genombrott

Cancertumörer är nämligen mästerliga på att skydda sig mot kroppens immunförsvar. Bland annat förändras och nybildas blodkärl runt dem vilket gör det svårt för immunceller att tränga in. Tidigare behandlingar mot tumörers blodkärl har riktat in sig på att strypa blodtillförseln till tumören.

Magnus Essands och Anna Dimbergs forskningsprojekt går i stället ut på att öppna upp tillförseln av T-celler från blodet in i tumören. Eftersom blodkärl i olika cancer beter sig på liknande sätt skulle behandlingen i teorin kunna fungera för de flesta cancerformer. Magnus Essand och Anna Dimberg hoppas att det här kan bli ett av de riktigt stora genombrotten i cancerforskningen.

Man hur fungerar det då att både leva ihop och arbeta så tätt samman?

– Det går jättebra. Vi är båda så intresserade av forskning och är väldigt nyfikna. Då har man också förståelse för att den andra grottar ner sig och ibland fastnar i vissa saker, säger han.

Åsa Malmberg

Fakta Magnus Essand

Född: I en liten by som heter Töcksfors i Värmland.

Gör helst en ledig dag: Telemarkskidåkning, kitesurfing, mountainbike, läsa eller se en film.

Reser helst till: Härjedalen för telemarksåkning och Sicilien för kitesurfing.

Hade gjort om jag inte blivit forskare: Jag hade velat jobba med musik.

Dold talang: Det är nog kanske musiken: jag spelar lite gitarr, piano och annat.

Gör mig glad: Glada människor. Det smittat av sig väldigt mycket.

Gör mig arg: Orättvisor i samhället.

Inspirerar mig: Min fru Anna Dimberg som också är forskare.

Bästa film jag sett: En film jag tyckt var jättebra på senare år Three billboards outside Ebbing, Missouri, på tal om orättvisor och oförrätter.

FÖLJ UPPSALA UNIVERSITET PÅ

Uppsala universitet på facebook
Uppsala universitet på Instagram
Uppsala universitet på Youtube
Uppsala universitet på Linkedin