Han låter de döda komma till tals

När Patrick Randolph-Quinney var fem år tog hans mamma med honom på en utställning om Tutankhamon på British Museum. Där och då föddes en fascination för de döda som så småningom skulle leda till en forskarkarriär. En röd tråd genom hela hans yrkesliv har allt sedan starten varit människans evolution.

– Det där är några gamla släktingar, säger Patrick Randolph-Quinney lite skämtsamt när vi besöker honom i hans rum på Campus Gotland.

Han pekar mot en bokhylla där kopior av skallar från mänskliga föregångare, vissa av dem så gamla som 2,8 miljoner år, står uppradade. De finns inte bara där som prydnad utan utgör också en viktig del av hans forskning.

Människoart upptäckt 2013

Patrick Randolph-Quinney plockar ut två skallar av Homo naledi, en art som upptäcktes så sent som 2013 i det mycket trånga och otillgängliga grottsystem Rising Star i Sydafrika. Arten fanns fortfarande när de första representanterna för oss moderna människor uppstod.

Hittills har de kompletta skeletten av 23 individer av Homo naledi hittats. Hur och varför de hamnat i grottsystemet är fortfarande en gåta. Men genom sin forskning tror sig Patrick Randolph-Quinney ha kommit närmare ett svar. En slutsats forskarlaget dragit är att individerna medvetet placerat där.

– Vad vi har här är den tidigaste begravningen i Afrika. Det har vi kunnat se genom noggranna undersökningar, 3D-modelleringar av fyndplatsen och kroppsdelar samt genom röntgentomografiska data, säger han

Begravningsritualer

Än så länge har de vetenskapliga tidskrifterna där forskare publicerar sig varit väldigt skeptiska till de nya uppgifterna och det har därför tagit tid att få studien accepterad för publicering. Men helt nyligen fick forskarlaget ett positivt gensvar från tidskiften eLife som kommer att ge ut resultaten.

– I grund och botten var det en historia folk inte ville höra, menar Patrick Randolph-Quinney.

Tanken på att en människoart som levde för över 200 000 år sedan och som hade betydligt mindre hjärna än vår kan ha haft ritualer är kontroversiell. Men enligt Patrick Randolph-Quinney kan resultaten av deras noggranna kartläggning inte tolkas på något annat sätt än att Homo naledi-kvarlevorna medvetet placerats i grottsystemet och att de har manipulerats.

– Förutom begravningsakten kan jag säga att de gjorde intressanta saker med kropparna, men vad kan jag inte berätta eftersom vi inte ha publicerat resultaten än. Det är därför jag ska åka dit i sommar igen. De gjorde en del väldigt intressanta saker under en ganska lång tid efter döden, säger han.

När Patrick Randolph-Quinney undersöker döda individer, oavsett om de är från någon som relativt nyligen dött eller någon som varit död i flera hundra tusen år, använder han sig av samma metoder som forensiker använder när de undersöker dödsoffer i en brottsutredning. Med hjälp av avancerad röntgenutustning, modelleringar och andra analysmetoder tar han bland annat reda på om det finns skador på benen, när och i vilken ordning de i så fall uppkom, hur benen ligger placerade och om de bär spår av sjukdomar.

­Forskningsfältet han verkar inom kallas bioarkeologi eller bioantropologi.

– När jag började fanns det inte lika många jobb för bioarkeologer eller bioantropologer som det gör idag. Jag har jobbat inom kommersiell arkeologi och grävt ut begravningsplatser och analyserat sammansättningar av djur- och människoben, berättar han.

Identifierar personer som mördats

Så hade det kanske kunnat fortsatt om inte Patrick Randolph-Quinney fått ett erbjudande från University of Dundee i Skottland om att leda deras forensiska antropologiprogram. Detta trots att han aldrig arbetat inom forensik förut.

I de nya arbetsuppgifter ingick att identifiera personer som mördats, försvunna personer och mänskliga kvarlevor från allvarliga bränder. Många gånger kunde det vara känslomässigt tungt att hantera svåra fall där någon dött under hemska omständigheter. Men någon måste ju göra jobbet, menar han.

– Det är tufft, men det kan vara väldigt givande. Att faktiskt kunna ge tillbaka kvarlevorna till en anhörig som sörjer en älskad och låta dem gå vidare med sina liv är belöningen, säger han.

Bevis mot Tchads störtade diktator

Ett av de mest omfattande brottsmålen han jobbat med var handlade om offren för Tchads störtade diktator Hissène Habré. Patrick Randolph-Quinney ingick i teamet som samlade in bevis för att kunna döma Habré i tribunalen Chambres Africaines Extraordinaires. En viktig del i det var att identifiera offren i massgravarna.

– Han mördade tusentals människor under sin tid vid makten på 1980-talet. De här killarna sköts allihop ihjäl. De sköts i ryggen när de försökte fly. Fruktansvärt! säger Patrick Randolph-Quinney.

Hissène Habré fick sitt straff. Tack vare ett gediget bevismaterial dömdes han i maj 2016 till livstids fängelse för brott mot mänskligheten, sexuellt slaveri och för att ha beordrat dödandet av 40 000 personer. Det var ett av de där givande ögonblicken i forensikens tjänst som Patrick Randolph-Quinney nyss talade om.

Under lång tid har Patrick Randolph-Quinney intresserat sig för medeltida slag. Och det är faktiskt det som nu har fört honom till Uppsala universitet. Han lockades hit av det mycket brutala slaget som ägde rum utanför Visbys ringmur 1361 när Valdemar Atterdag invaderade staden. Mängder av stupade soldater slängdes i massgravar, den mest kända av den finns vid Korsbetningen.

– Tolkningen har över åren varit att den här modiga gruppen av barn och äldre män från Gotland stod där och slogs mot danskarna. De massakrerades och utplånades. Huruvida det är korrekt eller inte ska nu undersökas, berättar han.

Våldsam död

Personerna har gått en våldsam död till mötes. Skadorna på kropparna är ohyggliga, orsakade av svärd- och yxhugg, armborst och stridsklubbor.

– Det rör sig om ungefär 1 500 individer. När de grävdes upp bar många av dem fortfarande sina rustningar, några av dem bar ringbrynjehuvor och hjälmar. Ur ett forensiskt perspektiv är det precis det vi vill ha. Vi ha hela kroppar. Vi vill kunna uttolka hur de här människorna dog och hur de tagit emot slagen, huruvida de dog direkt i striderna. Vi kan rekonstruera hur de dog och det kan berätta för oss om krigsföringens effekter, säger Patrick Randolph-Quinney.

Med hjälp av genetiska analyser vill forskarna också ta reda på om de stupande var släkt med varandra. Kvarlevorna kan också berätta om personernas livsstil, hur gamla de var när de dog, tidigare skador och vilka sjukdomar de hade. Kemiska analyser kan bidra till kartläggningen genom att ge information om till exempel var personerna vuxit upp och vad de ätit.

Och det är bara början. På sikt kommer gå vidare med att titta på hälsa och sjukdomar under medeltiden.

– I allt väsentligt försöker jag bara jobba med sådant som är roligt, säger Patrick Randolph-Quinney.

Åsa Malmberg