"Universitetet är ingen utbildningsfabrik"

Debattartiklen publicerades ursprungligen i DN Debatt 16/4 2024 under rubrik ”Klåfingriga politiker vill göra universitet till fabriker”

Regeringens budgetproposition för 2024 lyfter fram vikten av akademisk frihet, och utbildningsminister Mats Persson (L) har gång på gång betonat dess betydelse. Samtidigt har märkliga politiska beslut om sammansättningen av läro­sätenas styrelser, liksom om att hastigt avbryta en pågående utlysning inom utvecklingsforskning, väckt skarp och rättmätig kritik.

När bristande akademisk frihet debatteras är det dock framför allt med fokus på forskning. Allvarligt är att det tycks saknas politisk insikt i hur viktigt det är att även den högre utbildningen är oberoende, högkvalitativ och internationellt konkurrenskraftig. Vi ser oroväckande tendenser till ökad styrning och omotiverad klåfingrighet på detta område, liksom ideologiskt ­färgade uttalanden om ­utbildningars nytta mätt i arbetsmarknadsanknytning eller anställningsbarhet.

I budgetpropositionen gör ­rege­ringen en satsning på fler studieplatser inom ingenjörsområdet, något vi från Uppsala universitet efterfrågat och varmt välkomnar. Vi tar gärna emot fler studenter och jobbar också över ämnesgränserna för att skapa nya intressanta teknikutbildningar.

Men: satsningen är i själva ­verket en stegvis omfördelning av utbildnings­medel från andra ämnen till natur­vetenskap, teknik, ingenjörs­vetenskap och matematik. Eftersom det implicit pekas ut varifrån medlen ska tas, är det ett flagrant ingrepp i lärosätenas ­arbete och en påtvingad om­prioritering från andra viktiga utbildnings­områden.

Rektorn för Stockholms ­universitet, Astrid Söderbergh-Widding, skrev ­träffande på sin blogg: ”Det ­vittnar också om en betydande och ­bekymmersam enögdhet, att alla andra viktiga utbildningsområden nu plötsligt tycks ha kommit i skymundan – när det samtidigt inför EU:s nästa ram­program tvärtom talas om det skriande behovet av SSH (samhällsvetenskap och humaniora) för att tvärvetenskapligt kunna adressera de stora samhällsutmaningarna.”

Enligt budgetpropositionen ska medlen för satsningen tas från utbildningar med ”låg aktivitet” och kurser inom områden där det inte ”bedöms råda brist på arbetsmarknaden”. Det låter enkelt: kurser och utbildningar som inte drar studenter och inte ger jobb kan väl läggas ner? Men slängiga hänvisningar till vad som är gångbart på dagens arbetsmarknad missar helheten och förminskar vad akademisk utbildning bidrar med till samhället.

Formuleringen antyder dessutom att regeringen tror att vi struntar i om­världen och gör som vi vill oavsett vad som behövs. Det är en misstro som visar på okunskap eller ointresse för hur det går till på lärosätena.

Inget kan vara mer felaktigt. Vi utvärderar löpande, utvecklar och ­avvecklar, förändrar, omprioriterar, analyserar aktuella och framtida ­behov. Att bestämma utbildnings­utbudet är ett viktigt internt och långsiktigt arbete, alltid med lyssnande och dialog i fokus. Vi samskapar utbildningar med externa aktörer, och vi utvärderas löpande när det gäller vår förmåga att samverka.

Att dimensionera utbildningar kräver ett gediget underlag. Ibland behålls kurser, trots ”låg aktivitet”, medan andra dimensioneras ner, trots hög popularitet. Samhället behöver inte hur många psykologer som helst, hur populär utbildningen än är. Och var hade vi stått i dag om vi inte fortsatt att ge utbildning i exempelvis rysk historia eller våldsbejakande extremism?

Att öka antalet studieplatser i bristyrken löser inte heller alltid problemet. Fler platser betyder inte automatiskt att fler blir intresserade, och tomma platser eller omotiverade studenter är ett slöseri med resurser.

Lika allvarligt är hur utbildningar rangordnas efter anställningsbarhet, där begreppen yrkesanknytning och arbetsmarknadsrelevans blandas ­samman. Det första är betydligt vidare än det senare.

För populära yrkesutbildningar som speciallärare, specialistsjuksköterska, jurist och socionom är arbetslivsanknytningen lätt att bestämma. Men arbetsmarknadsrelevansen är knepigare att fastlägga. Många universitets­utbildningar, inte minst inom ­humaniora, ger förutom nödvändiga specialistkunskaper även generella och högst relevanta kompetenser som gör arbetsmarknaden potentiellt mycket bred.

Förenklat sett får en person med masterexamen i historia inte ett jobb med benämningen ”historiker”, utan andra kvalificerade arbeten som till exempel utredare eller analytiker både i offentlig sektor och i näringslivet. Detta faktum döljs i undersökningar av etablering på arbetsmarknaden med följden att humanioraprogram felaktigt framstår som dåliga val för den som vill ha jobb.

Att säkra samhällets kompetensförsörjning handlar om betydligt mer än att producera arbetskraft till akuta behov och bristyrken. Läro­sätena ska utbilda människor som kan arbeta i en föränderlig värld inom alla sektorer i samhället under lång tid framöver. Det finns fler aktörer i samhället som kan utbilda när akuta behov uppstår, och vi bidrar alltid där vi kan, men en ­akademisk utbildning har sin ­viktigaste roll utöver det. Snäva intressen riskerar att skymma sikten för vad högre utbildning ska vara.

Forskningstunga och kompletta universitet som Uppsala behöver ge ett brett, forskningsanknutet utbildningsutbud. Studenters möjlighet att själva sätta samman sin utbildning, och på så sätt skaffa en unik kompetens, är grundläggande för universitetets hela bildningsidé.

Lärosätena är inga utbildnings­fabriker. I stället för påtvingad styrning och ytliga undersökningar av vilka som får jobb vill vi ha en seriös, för­djupad diskussion om den högre utbildningens roll i Sverige, med politiska företrädare, olika parter från arbets­givarhåll, studenter och civilsamhället.

Målet bör vara en gemensam ­nationell strategi för högre utbildning för att säkerställa såväl kompetens­försörjning för alla samhällets sektorer, som skydd för utbildningens akademiska frihet.

Anders Hagfeldt, rektor, och Tora Holmberg, vicerektor för vetenskapsområdet humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet