Uppgivenhetssyndrom: Vad vi kan lära oss
Permanenta uppehållstillstånd användes för att behandla uppgivenhetssyndrom.
”Apatiska barn”, som de kallades då, var friska barn som blev okontaktbara och beroende av vård under långa perioder. Nu visar ny forskning att samhällets starka önskan att skydda barn med uppgivenhetssyndrom inte bara påverkat hur deras symptom tolkades och vården de fick, utan också bidragit till tillståndet som sådant.
Endemin av uppgivenhetssyndrom i Sverige överlappade med en period där medicinska bedömningar, politik och migration var tätt sammansvetsade. Trauma och hotet om att bli deporterad bedömdes vara anledningen till att barn insjuknade. Permanenta uppehållstillstånd blev behandlingen.
Sjukdomen drabbade bara en specifik grupp: barn från forna Sovjetunionen och före detta Jugoslavien som sökte asyl i Sverige. I en artikel som nyligen publicerades i Philosophy, Ethics and Humanities in Medicine, går att läsa att Sveriges starka engagemang för att skydda utsatta barn kan ha påverkat hur tillståndet förstods och behandlades, där samhällets reaktion blev tätt sammanflätad med själva sjukdomen.
I artikeln skriver Karl Sallin, barnneurolog vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus och doktorand vid Uppsala universitets Centrum för forsknings- & bioetik, att uppgivenhetssyndrom kan vara en kultursjukdom, präglat både av det individuella lidandet och av de sociala, politiska och institutionella strukturer som rådde i Sverige under slutet av 1990-talet och början av milleniet.
Karl Sallin menar att Sveriges starka fokus på att skydda utsatta barn kan ha påverkat hur sjukdomen diagnosticerades och behandlades. Medicinska förklaringar, välfärds- och migrationsfrågor blandades samman, och påverkade hur tillståndet förstods och utvecklades över tid. Den politiska kontexten såväl som narrativet i media bidrog också. Forskningen visar att när hälso- och sjukvård, socialtjänst och migrationsmyndigheter överlappar kan systemen som ska hjälpa istället skapa och underhålla sjukdomstillstånd.
”System som är byggda för att skapa trygghet kan, under vissa förhållanden, förstärka sjukdomsmönster. Ambitionen var att hjälpa barnen,” säger Karl Sallin.
”Men när man sedan stod inför ett fenomen man hade svårt att förklara och där kunskap saknades bidrog omhändertagandet sannolikt till att öka och förlänga lidandet för de här barnen, istället för att lindra det.”
Resultaten av Karl Sallins forskning visar behovet av omsorgsfulla och interdisciplinära överväganden när hälsotillstånd uppstår i gränslandet mellan medicin, politik och välfärdssystem.
Fallet uppgivenhetssyndrom visar att sjukdom inte bara existerar inuti kroppen. Det växer också i den sociala och politiska miljön omkring oss, och omkring de som drabbas. ”I Sverige ville alla göra rätt sak och skydda den som var sårbar. Men när medicin, välfärd och migrationspolitik blev för tätt sammankopplade uppstod tillståndet – och när denna koppling upphörde ebbade endemin ut. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att noga överväga hur medicinskt omhändertagande, samhälleliga system och institutioner, samt goda avsikter, kan påverka sjukdomar,” säger Karl Sallin.
Anna Holm Bodin
Sallin, K. Looking back at resignation syndrome: the rise and fall of a culture-bound endemic. Philos Ethics Humanit Med 20, 41 (2025). DOI: 10.1186/s13010-025-00209-8