”Trauma handlar inte bara om händelsen – utan om allt runt omkring”

Spökberättare avslöjar det som tystas

I avhandlingen Unquiet Afterlives: Ghosts Narrating Rape Trauma in Contemporary Swedish and American Fiction (1990–2018) analyserar Lillhannus fyra romaner där de döda själva, i form av spöken, berättar om de övergrepp och trauman som präglat deras liv. Genom dessa texter, menar hon, synliggörs hur trauma formas socialt – hur skam och skuld uppstår i relationer och i andras tolkningar och ifrågasättanden av det som hänt.

Romanerna hon studerar – bland annat Carina Rydbergs Osalig ande från 1990, Alice Sebolds The Lovely Bones från 2002 och Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis från 2018 – utspelar sig i olika tider och miljöer men delar en gemensam berättelsestruktur. Spökberättaren ser både tillbaka på sitt liv och på hur de som fortfarande lever försöker förstå, förklara eller tysta ner vad som hänt. Lillhannus menar att just detta perspektiv, i gränslandet mellan liv och död, avslöjar något viktigt om hur trauma formas.

– Spöket visar hur man kan vara både osynlig och hypersynlig på samma gång. Offret kan vara synligt i offentligheten – i medier, rykten och sensationaliserade berättelser – men på ett sätt som inte stämmer överens med hennes egna minnen och syn på sig själv. Samtidigt beskriver spökberättarna hur de blir osynliggjorda av dem de söker stöd från. I spänningsfältet mellan denna osynlighet och den ofrivilliga exponeringen uppstår ett dubbelt utanförskap.

Våldtäktsmyter som formar vår bild av trauma

Enligt Lillhannus avslöjar litteraturen både de myter som bagatelliserar våldet och de som gör det till något extremt och avlägset – som föreställningen att övergrepp bara sker i mörka gränder eller begås av ”monster”. Tillsammans påverkar dessa olika typer av våldtäktsmyter hur sexuellt våld förstås och hur den utsatta tolkar sin egen erfarenhet.

– De här myterna samspelar på ett sätt som är skadligt, säger hon. Litteraturen kan synliggöra sådant som annars ligger djupt inbäddat i vårt sätt att tänka – föreställningar vi sällan reflekterar över men ändå påverkas av.

Här träder spökgestalternas perspektiv fram med särskild skärpa. De visar hur trauma inte bara formas av det som hänt, utan av hur omgivningen reagerar. Skam kan uppstå i en mammas tystnad, i en partners tvivel, i ett samhälles försök att tona ner det som hänt eller i ett rättsväsende som letar motsägelser snarare än förståelse. Och mediernas sätt att berätta – eller välja bort att berätta – kan förvandla en människa till en figur i någon annans narrativ.

Litteraturen visar det samhället ofta missar

De insikter som litteraturen synliggör kan även vården och rättsväsendet dra nytta av, säger Lillhannus, som menar att den som berättar om ett övergrepp aldrig gör det ur ett vakuum. Den utsatta bär redan på en repertoar av kulturella bilder, normer och föreställningar om vad sexuellt våld är – och vem som räknas som ett “riktigt” offer.

– Det påverkar vilken berättelse man vågar formulera, säger hon. En terapeut eller utredare möter inte bara en individ, utan också en hel kultur som redan har talat om för henne vad våldtäkt innebär och hur hon förväntas reagera.

När Lillhannus får frågan om vem som först borde ta del av hennes forskning tvekar hon inte att utse medierna.

– Journalister har en enorm makt att forma berättelser om sexuellt våld – och vissa sätt att berätta kan göra mer skada än man tror. Ett ordval eller en dramaturgi kan förstärka skadliga myter eller skuldbelägga offret utan att avsikten funnits där.

Mot slutet av intervjun sammanfattar hon sitt arbete i en enda mening – en mening som samtidigt fångar avhandlingens viktigaste budskap.

– Trauma formas i relationer. Litteraturen hjälper oss att förstå hur.

Daniela Lillhannus avhandling visar hur fiktion, trots – eller tack vare – sina övernaturliga inslag, kan hjälpa oss att se det som ofta förblir osagt. Genom att låta de döda tala blir de levandes ansvar tydligt – ett ansvar som, precis som romanernas spöken, vägrar att sluta hemsöka oss. Och kanske är det just därför hennes forskning dröjer sig kvar: för att den säger något djupt mänskligt om hur vi berättar – och hur vi lyssnar.