Linus Ljungström

f. 1991

2023 Fil. dr i litteraturvetenskap, Uppsala universitet

2024 Bernadottestipendiat, Svenska Akademien

Pågående forskning

Som Bernadottestipendiat ägnar jag mig åt ett forskningsprojekt som undersöker flerspråkig poesi i 1600-talets Sverige. Projektet motiveras av det faktum att Sverige sedan urminnes tider har varit ett flerspråkigt samhälle. När det svenska rikets hade sina största utbredningar efter freden vid Roskilde 1658 talade befolkningen svenska, finska, samiska språk, tyska, lågtyska, nederländska, estniska, votiska, ingriska, liviska, lettiska, danska, norska och ryska. Latin, italienska och franska hörde dessutom till de språk som den utbildade överklassen förväntades kunna för sig på. För alla som ville tillägna sig läs- och skrivkunnighet blev flerspråkighet i det närmaste oundvikligt, vilket berodde inte minst på att latin var undervisningsspråket i de förberedande latinskolorna. Att vara författare var därför i de flesta fallen synonymt med att vara polyglott. Undersökningen handlar dels om att utreda hur språk blandas inom författarskap från det aktuella seklet, dels om att undersöka hur språk blandas inom ett och samma verk. Frågeställnignarna som är drivande för undersökningen lyder:

• Vilka språk använde författare i Sverige under 1600-talet? I vilka litterära sammanhang användes olika språk och vilken funktion fyllde de?
• I vilken utsträckning skapades flerspråkig litteratur, exempelvis makaronisk eller så kallad transsrpåkig litteratur i Sverige under den nämnda perioden.
• Vilka politiska eller konstnärliga funktioner kunde denna flerspråkighet fylla?
• Hur såg förhållandet mellan språkpluralism och språkpurism ut hos enskilda diktare?
• Hus såg relationen mellan flerspråkighet, språksyn och litteraturens värde och språkpolitik ut? Vad var synen på enskilda språk och deras funktion?

Tidigare forskning

Jag disputerade på en avhandling som undersökte den litteraturhistoriska strömningen "nyprovinsialism" eller vad jag valde att kalla för modernistiska bygdeskildringar hos Stina Aronson, Tage Aurell, Stig Dagerman och Sara Lidman, vilka i prosaverk såsom Hitom Himlen (1946), Nya berättelser (1949), Bröllopsbesvär (1949) respektive Tjärdalen (1953) utmanar gränserna mellan modernism och realism, dialekt och standardspråk, individ och kollektiv, form och innehåll. Genom att bland annat kombinera influenser från det muntliga berättandet och den traditionella folklivslitteraturen med modernismens motstånd mot traditionella berättarstrukturer skapar dessa författare säregna och utmanande verk.