Trädgårdsvandring

Linnéträdgårdens ursprungliga järngrindarna återfanns på 1960-talet i universitetets förvar och sattes på plats 1967. Grindöverstycket saknades dock och fick nytillverkas efter Linnés beskrivning. Mot Svartbäcksgatan pryds det av lilla riksvapnet. På trädgårdssidan skall ätten Gyllenborgs vapen sitta som ett tack för familjens välvilja mot trädgården. Järnet till grindarna skänktes av greve Fredrik Gyllenborg och är stämplat Vattholma bruk. Hans äldre bror Carl Gyllenborg var vid tiden universitetskansler.

Tomten utmed Svartbäcksgatan var prefektens förgård. Framför bostadshuset fanns på Linnés tid en plantering med okänt innehåll. Numera domineras förgården av åtta stora lindar, planterade på 1800-talet. De symboliserar Linné, vars namn är hämtat från en lind som växte vid hans fars släktgård i Småland.

I maj breder stora mängder av sibirisk nunneört Corydalis nobilis ut sig på förgården. Arten infördes till Sverige av Linné. Den 22 april 1765 fick Linné frön av vad han trodde var löjtnantshjärta men som när de blommade visade sig vara en annan spektakulär nyhet.

Perenna kvarteret prålar med växter, vilkas rötter med ganska stor lätthet kunna uthärda till och med våra vintrars stränga köld. Till dessa kan räknas de flesta inhemska arterna, men härtill kan ock läggas ett betydande antal från Amerikas och Europas nordligare trakter.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

I det perenna kvarteret står arterna planterade efter de 24 klasserna i Linnés sexualsystem. Växternas skifferetiketter är av en modell som Botaniska trädgården köpte in 1864. Hur de såg ut på Linnés tid är inte känt.

Häckarna som omger Area perennis och Area annua är inte enhetliga utan består av bland annat schersmin, berberis, pil och gran, allt enligt Linnés beskrivning. Genom att blanda olika växtslag kunde flera arter lämpliga för häckar — levande gärdesgårdar — provodlas och demonstreras för studenterna.

Annuella kvarteret upptages av sådana växter, som om sommaren sås på fritt land och vilkas rötter vara ett eller två år.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Antalet trädgårdssängar i Area annua är 44 och de är, enligt Linnés anvisning, inte bredare än att en vid sidan gående person kan rensa dem från ogräs. I blomstersängarna odlas annuella (ettåriga) och bienna (tvååriga) växter. Biennerna bildar en bladrosett första året och blommar det andra året.

Grindarna till Area annua och Area perennis var låsta på Linnés tid. Vetgiriga besökare skulle kunna se växterna över häckarna, men hindras från att roffa åt sig av dem. Den som ville titta närmare fick göra det i sällskap med Linné, demonstratorn eller trädgårdsmästaren.

Mittgången kantas av prydnadsväxter som odlades i Uppland på 1700-talet. Gången utmed trädgårdens sydöstra sida, Ambulacrum tectum, var på Linnés tid en täckt gång, där man kunde vandra i skuggan soliga dagar. Föredrog besökarna att gå i solen skulle de istället välja den nordvästra gången, Ambulacrum subdiale.

I rabatten närmast entrén odlas numera smultron och linnea Linnaea borealis. Linné hade själv stora svårigheter att få linnea att trivas i trädgården och lyckades bara odla den i kruka.

Ute i floddammen är plats beredd åt flod- och sjöväxter, såsom Hottonia, Hippuris, Myriophyllum, Potamogeton, Sagittaria, Utricularia etc. Dammens kanter beklädas av 20 olika Carex-arter.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Floddammen var djupare än kärrdammen, men grundare än sjödammen. Utmed kanterna stod olika starrarter såsom blåsstarr Carex vesicaria och slokstarr C. pseudocyperus. I dammens mitt trivdes hästsvans Hippuris vulgaris, nate-arter Potamogeton och pilblad Sagittaria sagittifolia.

Linné propagerade för att all odling skulle grundas på kunskap om växternas naturliga livsmiljöer; klimat, jordmån och fuktighet. Hans dammar är de första ekologiska planteringar som förekommit i en botanisk trädgård.

Sjödammen, som har stjärnform och är ett utmärkt mästerverk av trädgårdsmästaren, innehåller endast växter med flytande blad, såsom Nymphaea lutea och alba, Hydrocharis etc.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Trädgårdsmästaren som anlade sjödammen hette Dietrich Nietzel och värvades av Linné från Holland. Framför dammen placerade Linné en Venus-staty, köpt 1758 från Piperska trädgården i Stockholm. Den skapade skandal i Uppsala eftersom den mediceiska Venus var alldeles naken. Sedan 2009 står det en kopia av venusstatyn framför dammen.

I dammens solvarma vatten trivs mindre vattensalamander Triturus vulgaris. Linné trodde att salamandrarna gjorde stor skada i Uppsalas ruddammar, men att det gick att bli av med dem genom att hälla salt i vattnet. Numera är mindre vattensalamander fridlyst.

Kärrdammen har på sidorna väggar eller horisontellt lagda stockar, som skiljer vattnet från fasta marken; häremellan är ett rum, som är fyllt med kärrdy, och häri har planterats kärrväxter.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Linnés tre dammar försågs med vatten från ett källdrag som rann genom trädgården. Vattnet leddes från öster till väster genom ihåliga trästockar som låg nedgrävda i marken. Kärrdammen var den grundaste av dammarna och fylld med fuktig jord.

I Linnés botaniska trädgård fanns också en samling av levande djur — ett Vivarium — bland annat marsvin, påfåglar, papegojor, igelkottar och olika apor. En stor favorit var en tam tvättbjörn som roade barn och besökare med sina hyss. Djuren bodde i orangeriet och i djurgården mellan trädgården och nuvarande Skolgatan.

De små grå husen på sina höga stolpar är apkojor och är kopior av de ursprungliga kojorna. När det var tillräckligt varmt kunde några av aporna få vistas ute. De kedjades fast vid metallstången som löper längs stolpen och kunde på så vis klättra upp och ner mellan kojan och marken.

Vårkvarteret omfattar sådana växtarter, som bör täckas över vintern och, då våren börjar nalkas (stundom med skydd av fönster), börja utvecklas. Till dessa ansluta sig åtskilliga växter från Sibirien. Detta kvarter hyser på en ställning klättrande växter, såsom Convolvuli, Ipomaea, pumpor etc.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Förutom sibiriska växter innehöll kvarteret också vårblommande lökar. I sin ”Blomsteralmanach”, sammanställd år 1755, har Linné noterat den 12 april att krokus Crocus vernus, snödroppe Galanthus nivalis och klosterlilja Leucojum vernum började blomma samma dag som sädesärlan kom och grodorna började kväka. Fyra dagar senare slog tibast Daphne mezereum ut sina doftande blommor. Sommartid är de flesta vårväxterna nervissnade och blomstersängarna ligger öde.

Höstkvarteret visar en liknande besättning av växter [som vårkvarteret], som om vintern täckas med avskurna grangrenar. För ett ansenligt antal av dessa ha vi Virginien att tacka.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

I höstkvarteret står många arter från Virginien, det vill säga östra Nordamerika. Här odlas höstrudbeckia Rudbeckia laciniata vilken Linné givit namn efter Botaniska trädgårdens grundare Olof Rudbeck och hans son Olof Rudbeck den yngre.

Sist i höstkvarteret blommar tidlösa Colchicum autumnale som enligt Linné skall påminna trädgårdsmästaren om att ta in de "Indianska" växterna, eftersom järnnätterna ofta infaller mellan den 17 och 29 augusti.

Ett Vinterhus eller drivhus, som man allmänt kallar Orangerie, är själen av Trägården, och utom vilken ingen Academisk Trägård kan bestå.
Carl von Linné 6/3 1742

Orangeriet uppfördes 1744 efter ritningar av arkitekten Carl Hårleman. Det var uppdelat i tre växthusdelar, med namn efter de romerska badens avdelningar. Frigidarium var svalast. Där vinterförvarades växter som sommartid stod ute på orangeriplanen. På sommaren hölls föreläsningar och demonstrationer i Frigidarium. Caldarium var varmt och fuktigt. Där fanns växter från tropiska områden. Tepidarium var den heta, torra avdelningen där suckulenter och växter från Sydafrika odlades.

Då trädgården övergavs som botanisk trädgård i början av 1800-talet byggdes orangeriet om och har sedan dess inte använts som växthus.

Södra kvarteret är ett stort, öppet, sandbetäckt område. Detta mottager den ur orangeriet mot söder utvandrande Flora och är beundransvärt prydligt genom sina i rader ordnade blomkrukor, som dock under vintern vinna ett passande härbärge inom Frigidarium.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Sommartid ställdes frigidariets växter ut i solen på grusplanen framför orangeriet. I rader stod krukor och baljor med fikon, myrten, persika, äkta kastanj, mullbär och många, många fler. Där fanns också några växter som idag odlas på friland såsom tuja Thuja occidentalis och silvertistel Carlina acaulis. Deras härdighet var inte känd av Linné, han trodde inte att de klarade vintrarna i Uppsala.

Solarium eller ”fönsterbänken” motsvarar vaporarium på sydsidan. Dessa fönster vetta mot väster och därunder finnas bänkar av gradvis stigande höjd, varpå kunna ställas krukor med de mest olikartade växter. Genom att så placeras samt genom värme hinna de bättre till mognad samt skyddas, i synnerhet nattetid, mot förödelse av köld och oväder. Solariets höjd är 3 1/2 alnar.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Solarium var en två meter hög kallbänk, det vill säga den värmdes upp uteslutande av solens strålar. Där stod känsligare växter i krukor, skyddade från dåligt väder och nattfrost. I solariet sommarförvarades också växter från orangeriets Tepidarium såsom lökväxter och pelargoner från Sydafrika samt olika suckulenter.

På platsen för solariet står en liten bod av tegel. Det är oklart vilken funktion den hade på Linnés tid. Den kan eventuellt ha ersatt det ursprungliga solariet som var byggt av trä. Framför solariet fanns en låg drivbänk.

Vaporarium eller ”Drefbäncken” är att skåda vid orangeriets västra sida. Det är byggt av trä och försett med sluttande fönster samt fyllt med hästgödsel, som täckes med garvarebark. Här ser man talrika krukor, fyllda med finaste sållade mylla, och i dessa sås tropiska växters frön, vilka under sommaren, genom solens och jordens förenade värme (så hög som i hästens mage) bringas till groning. Höjden på denna drivbänk går till 3 1/2 alnar.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

På denna plats stod Linnés Vaporarium, en två meter hög varmbänk som användes för uppdrivning av växter ur frö. En varmbänk värms upp dels av solens strålar, dels underifrån när hästgödsel och garvarebark "brinner" samman. Exakt hur varmbänken såg ut är inte känt.

På platsen för vaporariet står en liten bod av tegel. Det är oklart vilken funktion den hade på Linnés tid. Den kan eventuellt ha ersatt det ursprungliga vaporariet som var byggt av trä. Framför vaporariet fanns en låg drivbänk.

Apricarium ligger på ena sidan mitt emot dammarna och är täckt med fönster. Här inställas om somrarna suckulenta växter, för att utsättas för solstrålarna.
Carl von Linné, Hortus Upsaliensis 1745

Suckulenter som vintertid stod i orangeriets Caldarium och Tepidarium flyttades på sommaren ut i Apricarium eftersom där var soligare. År 1745 listar Linné 46 olika arter som stod där, bland annat tretton kaktusar, sju euforbior, elva aloe-arter och elva middagsblommor.

Några av de blomkrukor som nu står i Apricarium är av gammal modell. Den höga mönstrade krukan är en rekonstruktion gjord efter krukskärvor som hittats här i Linnéträdgården. Den lägre krukan på fötter är en kopia av en kruka i Botaniska trädgårdens samlingar.

Bladen blekna på träden: 1 Lönnen, 2 Eken, 3 Almen, 4 Linden, men rodna på Rönnen. Så snart bladen på Asken fallit av, böra växterna från de södra orterna föras in uti Vinterhusen, på det icke frosten må skada dem.
Carl von Linné 1755, Blomsteralmanach

I trädgårdens utkanter lät Linné plantera ett träd av varje känt svenskt trädslag samt utländska träd som valnöt Juglans regia och äkta kastanj Castanea sativa. Träden fyllde en praktisk funktion genom att skydda odlingarna från Uppsalaslättens kalla nordanvindar.

I trädgården studerade Linné såväl trädens lövsprickningstider som i vilken ordning de fällde sina löv på hösten. De äldsta träd som växer här idag är några almar från första hälften av 1800-talet. Det sista linneanska trädet, en svartpoppel Populus nigra, föll i en storm 1911.

Prefekthuset uppfördes 1693 av Olof Rudbeck den äldre, som tjänstebostad åt hans son Olof Rudbeck den yngre. Båda var professorer i medicin och botanik samt trädgårdens prefekter. När Linné tog över som trädgårdsprefekt 1741 var huset "mera likt en rövarkula och ett ugglenäste" och fick genomgå en omfattande renovering innan familjen Linné flyttade in.

Då trädgården övergavs som botanisk trädgård blev huset istället tjänstebostad åt universitetets musikdirektör. Den siste som bodde där var tonsättaren Hugo Alfvén. Från 1937 är huset Linnémuseum, fram till 2020 med Svenska Linnésällskapet som huvudman.