Miljörätten kräver samarbete mellan naturvetare och jurister

Yaffa Epstein, forskare i miljörätt vid juridiska
institutionen. Foto: Tobias Björkgren

– Först tittar vi på hur man kan kombinera juridisk och ekologisk expertis för att översätta några termer som används i flera EU-direktiv inom miljöskydd. Sedan hoppas vi konstruera en generell teori om hur juridiska och naturvetenskapliga forskare kan arbeta tillsammans med att tolka den här typen av termer eller ännu bredare hur vi kan kommunicerar mellan olika vetenskapliga discipliner.

Varför är det här ett problem just inom miljörätten?
– Eftersom miljörätten handlar om människans förhållande med naturen, involverar i stort sett alla miljölagar den icke-mänskliga världen som måste förstås genom förmedling av vetenskap. Ett exempel är att en artpopulation enligt EU:s livsmiljödirektiv ska vara livskraftig, men livskraftig definieras inte närmare i den lagen. Då behöver du prata med en forskare om vad som gör en population livskraftig, vilket inte är en enkel fråga, eftersom det inkluderar frågan om hur hög utrotningsrisk vi vill acceptera. Det är ingen som riktigt har monopol på att definiera livskraftighet.

Hur kan då jurister kommunicera bättre med naturvetenskapliga forskare och experter?
– Att prata förbi varandra är en vanlig svårighet i tvärvetenskapligt samarbete. Jag arbetar med en metod att argumentera med varandra konstruktivt snarare än att ignorera kommunikationsproblem. Jurister får definiera begrepp, till och med vetenskapliga termer, eftersom de är med i lagen. Samtidigt måste lagliga krav vara vettiga för dem inom andra vetenskapliga discipliner så att lagen kan tillämpas effektivt. Därför kommer det alltid att behövas interaktion.

Behöver lagarna formuleras om så att de blir mer tydliga och specifika?
– Nej, en lag kan inte täcka varje situation eller definiera allting. Men det är viktigt att vara samvetsgrann när tolkningen av lagen kräver vetenskaplig input eller värdeomdömen.