”När hårdare straff blir det enda språket vi talar”

När justitieministern nyligen presenterade nya, skärpta straff för barn och unga var budskapet tydligt: nu krävs krafttag. Sänkt straffbarhetsålder. Fängelse även för mycket unga gärningspersoner. Inga straffrabatter. Allt i kriminalpolitikens namn. Det är svårt att invända mot problembeskrivningen. Grov brottslighet bland unga är ett allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar och en brutal verklighet som drabbar både brottsoffer och hela bostadsområden. Något måste göras. Men frågan är inte om vi ska agera. Frågan är hur.

Det som slår mig, gång på gång, är hur smalt det kriminalpolitiska samtalet har blivit. Som om straffskärpningar vore det enda verktyg vi har kvar i lådan. Som om hårdare påföljder automatiskt skapar tryggare samhällen. Trots att forskningen säger något helt annat. I decennier har studier visat att repressiva åtgärder har begränsad, och ibland motsatt effekt när det gäller unga. Längre straff minskar inte nödvändigtvis återfall. Tidig kriminalisering riskerar att cementera identiteter, snarare än att bryta dem. Ändå fortsätter vi att lägga allt större politisk energi just där. Samtidigt talar vi förvånansvärt lite om det som faktiskt fungerar.

Jag tänker på reparativ rättvisa. Ett samlingsbegrepp för arbetssätt som sätter relationer, ansvar och upprättelse i centrum. Medling vid brott. Strukturerade möten där gärningspersoner får ta ansvar för den skada de orsakat. Stöd till brottsutsatta som inte bara handlar om ersättning, utan om att bli lyssnade på och tagna på allvar. Det här är inga flummiga alternativ. Det är metoder som prövats, utvärderats och använts internationellt, och som i många fall visat sig minska återfall, öka tryggheten och ge brottsoffer större tillfredsställelse än traditionella processer. EU och Europarådet rekommenderar dem. Våra nordiska grannländer har kommit längre än vi.

I Sverige däremot lever reparativa arbetssätt ofta ett undanskymt liv. De finns, men ojämnt, projektbaserat och beroende av eldsjälar. I vissa kommuner, i vissa verksamheter, ibland. Utan nationell samordning, utan tydlig kvalitetssäkring och utan långsiktig strategi. Det är här jag tycker att något skaver. När regeringen nu genomför historiska förändringar av ungdomsstraffrätten, görs det utan att samtidigt ta ett helhetsgrepp om de alternativ och komplement som forskningen pekar ut som avgörande. Som om kriminalpolitik bara handlade om att visa handlingskraft, inte om att faktiskt minska brott.

Ett rättssystem som enbart svarar med hårdare straff riskerar att missa både brottsoffrens behov och samhällets långsiktiga intresse av minskat våld. För trygghet skapas inte bara genom inlåsning. Den skapas också genom ansvarstagande, reparation och möjlighet till förändring. Därför framstår det som märkligt att Sverige fortfarande saknar en statlig utredning om reparativ rättvisa. Inte som ersättning för straffrätten, utan som ett kunskapsbaserat komplement. En utredning som på allvar tittar på hur dessa metoder används i dag, hur de kan utvecklas rättssäkert och hur tillgången kan bli likvärdig över landet. Att efterlysa detta är inte att vara naiv. Det är att ta forskning, erfarenhet och brottsoffers perspektiv på allvar.

Hårdare straff kan möjligen signalera politisk beslutsamhet. Men de räcker inte för att bygga ett tryggare samhälle. Om vi menar allvar med att minska brottsligheten bland unga måste vi våga tala om mer än straff. Vi måste också tala om ansvar, relationer och reparation. Och just nu saknas den rösten i kriminalpolitiken.

Maritha Jacobsson, professor i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete.