Evolution på gott och ont
Livslängden hos mungbönsbaggen Callosobruchus maculatus har i experiment fördubblats. Hanarna har taggiga parningsorgan som skadar honorna vid parningen. Foto: Ivain Martinossi
FORSKARPODDEN. Ett djurs maximala livslängd finns programmerat i dess arvsmassa och är en evolutionär anpassning till artens livsvillkor. Om förutsättningarna förändras kan andra genvarianter gynnas. Men evolutionen är inte alltid fördelaktig för alla. Ute i naturen finns gott om exempel på gener som är dåliga eller till och med kan vara direkt skadliga för antingen hanar eller honor.
Göran Arnqvist, professor i zooekologi. Foto: Fatemeh Khudadadi
Lyssna på avsnittet: Evolution på gott och ont
I 40 års tid har Göran Arnqvist, professor i zooekologi, arbetat med ett experiment där forskarna styr när olika stammar av bland annat skalbaggar får föröka sig. Det har lett till att individer i vissa stammar lever mycket kortare tid än sina vilda släktingar. Men det har också resulterat i att de fått fram stammar där medellivslängden är mycket högre än ute i naturen.
– Om man bara får reproducera sig sent i livet så måste man ju leva länge för att kunna reproducera sig så den miljöskillnaden i när de får reproducera sig har lett till en fördubbling av deras livslängd på ungefär 250 generationer. Så det är som vi människor skulle leva tills vi är 160 år eller så, berättar Göran Arnqvist i Forskarpodden.
I sin forskning intresserar han sig även för evolutionära könskonflikter. I skalbaggsvärlden förekommer det till exempel att hanar hos vissa arter har taggiga parningsorgan som gör att de kan befrukta fler av honornas ägg. För hanarna är det en fördel – men för honorna är det inte lika bra. De skadas nämligen under parningen.
Åsa Malmberg
Forskarpodden
I Forskarpodden hör du samtal om aktuell, spännande och angelägen forskning. Vi möter forskare vid Uppsala universitet och pratar om vad de gör på jobbet. Hur blev de forskare? Vad handlar forskningen om? Och hur bidrar forskningen till att lösa samhällsproblem?