Meriterna bakom professorsbefordran undersökta

Pressmeddelande

Forskning väger tyngst, medan kvalitativt pedagogiskt arbete lönar sig dåligt. Det visar en analys av hur professorer befordras vid Uppsala universitet. Vilka meriter som krävs varierar också mellan fakulteterna. Resultatet kan användas i universitetets utvecklingsarbete.

Forskning väger tyngst, medan kvalitativt pedagogiskt arbete lönar sig dåligt. Det visar en analys av hur professorer befordras vid Uppsala universitet.  Vilka meriter som krävs varierar också mellan fakulteterna. Resultatet kan användas i universitetets utvecklingsarbete.

Undersökningen presenteras i rapporten ”Darr på ribban? – en uppföljning av 1999 års befordringsreform vid Uppsala universitet” och har gjorts på uppdrag av rektor Anders Hallberg, som ett led i det självgranskande kvalitetsarbete han tagit initiativ till vid universitetet. Syftet har varit att undersöka om nivån på de meriter som krävs för att befordras till professor förändrats över tid, och om dessa varierar inom universitetet.

-    Det är viktigt för kvaliteten på universitetets utbildning och forskning att nivån är hög och likvärdig över hela universitetet, säger rektor Anders Hallberg, som hoppas att resultatet ska kunna användas i kommande befordringsärenden och i arbetet med kompetensutveckling.

Undersökningen har gjorts av Ulla Riis, professor i pedagogik vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Hon har djupgranskat ett representativt urval på 294 av de totalt 700 befordringsärenden sedan reformen 1999.  Hon har jämfört vetenskapsområden och fakulteter samt kön och undersökt vilka meriter som lönar sig bäst för befordran. När det gäller de vetenskapliga publiceringarna har hon valt att presentera såväl oviktade som viktade värden.

-    Det är rimligt att ge olika vikt till olika typer av publiceringar, vilket nog alla håller med om. Men jag inser att alla inte accepterar den viktning jag valt, säger Ulla Riis.

Det allra första året krävdes relativt hög vetenskaplig meritering för befordran, något som dock bör hänföras till en ”uppdämningseffekt”, menar Ulla Riis. Därefter har nivån varit förhållandevis jämn, med en svagt sjunkande tendens.  Hon ser en tänkbar förklaring.

-     Kvaliteten på sakkunnigutlåtandena har sjunkit, vilket är allvarligt och behöver ses över, säger hon.

Det finns även skillnader mellan fakulteter när det gäller vetenskapliga krav. Fysiker och farmaceuter producerar flest vetenskapliga artiklar innan de befordras, medan utbildningsvetare och jurister behöver mindre meriter innan de befordras eller föreslås till befordran. Det förekommer då och då oenigheter om värderingen av meriter under olika stadier av befordringsprocessen.

När det gäller vilka meriter som ”lönar sig” bäst för befordran ser Ulla Riis några tydliga mönster.  Vetenskapliga meriter väger tungt. Forskningsanslag förekommer inte hos alla men när de gör det så lönar de sig; ju högre desto större chans att befordras. Även ledaruppdrag och vetenskapliga förtroendeuppdrag är lönsamma investeringar, och här är kvinnor särskilt framgångsrika. Kvantitativa pedagogiska meriter är positivt, men här finns samtidigt något att reflektera över, menar Ulla Riis.

-    Det handlar om att bedömarna räknat antal handledda studenter och doktorander. Men att ha gått en högskolepedagogisk utbildning, fått pedagogiskt pris eller ha ägnat sig åt pedagogiska utvecklingsprojekt ger dålig utdelning i befordringssammanhang, säger hon.

Pedagogiska meriter värderades dock olika inom olika delar av universitetet. Och när det gäller samverkansuppgifter kunde meritvärdet inte utvärderas i undersökningen, eftersom de ofta inte ens rapporterades på ett mätbart sätt i ansökningarna.

Något som befarades inom akademin då befordringsreformen infördes var att kvaliteten på professorerna skulle sjunka. Någon jämförelse av meriter med lärostolsprofessorer har inte gjorts, men Ulla Riis ser här en fråga värd att uppmärksamma. En annan farhåga inför reformen var att befordrade professorer skulle komma att ersätta lärostolsprofessurer.

-    Under de 12 år som man befordrat lektorer till professor har minst 49 lärostolsprofessurer försvunnit vid Uppsala universitet. Det motsvarar 17 procent av de lärostolsprofessorer som fanns 1998, säger hon.

Rapporten kan läsas eller laddas ner på universitetsbibliotekets webb.

För mer information, kontakta professor Ulla Riis, tel: 018-471 16 69, 070-425 03 97, ulla.riis@edu.uu.se

FÖLJ UPPSALA UNIVERSITET PÅ

Uppsala universitet på facebook
Uppsala universitet på Instagram
Uppsala universitet på Youtube
Uppsala universitet på Linkedin