Hur användbara är nya mätinstrument för medvetande, egentligen?
Nya biomarkörer för medvetande är inte alltid användbara.
Det finns fortfarande inget enkelt test eller hjärnscanning som med säkerhet kan avgöra om en människa är vid medvetande. Forskningen gör stora framsteg, men steget från labbet till sjukvården är komplicerat och fyllt av osäkerheter. Och det bör tas med stor försiktighet.
Michele Farisco är forskare vid Centrum för forsknings- & bioetik
Även de mest avancerade måtten som används för att avgöra om någon är medveten eller inte – till exempel mätningar av hjärnvågor (EEG), hur olika delar av hjärnan kommunicerar med varandra och hur hjärnans signaler fördelas över olika frekvenser – ger bara statistiska ledtrådar. Ett annat sätt att mäta medvetande skulle kunna vara att använda VR (virtual reality) för att hjälpa läkare och forskare att på ett mer kontrollerat sätt leta efter meningsfulla tecken på medvetande i sjukhusmiljö.
Men inte heller VR är någon mirakellösning. Risken finns fortfarande att testerna visar fel – antingen att man ”ser” medvetande där det inte finns, eller missar det där det faktiskt finns. Det gör det mycket svårt för läkare att fatta säkra beslut om behandling. För anhöriga innebär osäkerheten ofta ett stort och långvarigt lidande.
I en ny artikel i Neuroscience & Biobehavioral Reviews föreslår forskare ett bredare grepp för att minska avståndet mellan forskning och vård. De menar att medicin, neurovetenskap, teknik och etik måste samarbeta – och att både patienter och anhöriga måste få en tydligare röst.
Samtidigt råder hård konkurrens inom forskningen, med starka krav på att snabbt publicera resultat. Författarna bakom studien betonar att många aktörer delar ansvaret för hur sådana här metoder tas fram och används: forskare, vårdpersonal, sjukhus, finansiärer och vetenskapliga tidskrifter. Eftersom mätningarna påverkar beslut om liv och död, behandling och kommunikation med familjer, är det en fråga med stora etiska konsekvenser.
”Metoder för att mäta medvetande måste utvecklas långsamt, på ett transparent sätt och i ett samarbete som sätter både vårdpersonal och familjer i centrum. De får inte drivas av prestige eller teknisk hype. Alla mätmetoder lämpar sig helt enkelt inte för klinisk användning. Till patienter ska bara de markörer som uppnår tillräcklig etisk, vetenskaplig och praktisk nivå nå,” säger Michele Farisco, forskare vid Uppsala universitets Centrum för forsknings- & bioetik och en av artikelns författare.
Forskarna listar också flera krav som framtida ”biomarkörer för medvetande” måste uppfylla. De ska vara begripliga – inte bara ett mystiskt siffervärde från en dator. De ska vara tillförlitliga och faktiskt säga något meningsfullt för patientens vård, inte bara vara statistiskt intressanta. De ska också tillföra något nytt, fungera lika bra på olika sjukhus och med olika utrustning, gå att använda i den vanliga vårdmiljön och vara tillräckligt prisvärda för att sjukvården ska ha råd att använda dem.
”Vi vill att patienternas och de anhörigas perspektiv ska väga tyngre när forskningsresultat förs in i vården. På så sätt kan nya diagnostiska verktyg verkligen bidra till bättre livskvalitet, ta hänsyn till de svåra etiska frågorna och minska risken för att intresset för tekniken springer före intresset för människan,” säger Michele Farisco.
Anna Holm Bodin
Farisco M, Evers K, et al. Advancing the science of consciousness: From ethics to clinical care, Neuroscience & Biobehavioral Reviews, Volume 180, 2026, 106497, DOI: 10.1016/j.neubiorev.2025.106497.
Om artikeln
Advancing the science of consciousness: From ethics to clinical care är ett så kallat “live-paper” och har alltså länkar till forskningsinfrastrukturen EBRAINS, där den som läser artikeln kan återskapa de modeller och figurer som redovisas i artikeln. Där kan forskare som läser artikeln simulera riktiga fall och testa de modeller som beskrivs i artikeln.