Starkare etikstöd inom barncancervården med delat ansvar
I Sverige faller ansvaret för att leda svåra samtal om etikfall ofta till hälso- och sjukvårdspersonalen själva
Etikronder, där vårdpersonal tillsammans reflekterar över svåra fall de möter i verksamheten, är en enkel och kostnadseffektiv insats som kan minska moralisk stress, stärka beslutsfattandet och höja patientsäkerheten. De leder till lägre personalomsättning, bättre vårdkvalitet och färre avvikelser. Ett stort ansvar för en enda person, särskilt för den som just avslutats sin etikstödsutbildning.
Pernilla Pergert är universitetslektor i vårdvetenskap med inriktning vårdetik.
”Trots att det juridiska ansvaret för beslut om behandling alltid ligger hos den behandlande läkaren eller sjuksköterskan så upplever personerna vi utbildar, som ska leda eller som vi brukar kalla det facilitera de här etikronderna, ett stort ansvar för att vården av patienten som diskuteras är etiskt välgrundad,” säger Pernilla Pergert, universitetslektor i vårdvetenskap med inriktning vårdetik vid Centrum för forsknings- & bioetik.
Det pågår ett samtal om vilken etisk kompetens som ska krävas för att få arbeta med etikstöd. I USA har sjukhusetikerna många års utbildning i bagaget. I Sverige faller ansvaret för att leda de här samtalen ofta på hälso- och sjukvårdspersonalen själva. Sedan 2017 leder Pernilla Pergert och hennes kollegor inom en nordisk arbetsgrupp i etik fortbildningskurser för hälso- och sjukvårdspersonal som vill leda etikronder där arbetsgrupper tillsammans reflekterar kring etiska dilemman i svåra fall. Deras arbete finansieras av Barncancerfonden.
I en artikel som nyligen publicerades i HEC Forum skriver Pernilla Pergert och hennes medförfattare om hur sälso- och sjukvårdspersonalen som tar sig an det här ansvaret inom barncancervården ofta känner ansvar inte bara för att guida samtalet och reflektionen, utan också för att skapa en trygg miljö, bidra till arbetslagets välmående och i slutändan hjälpa till att försäkra att barnet i fråga får vård i som är etiskt välgrundad. Och de efterfrågar mer stöd.
Att axla det här ansvaret kräver känslomässig finkänslighet, etiskt omdöme och förmågan att skapa en trygg miljö för öppen dialog. Personer som utbildar sig för att kunna guida samtalen flaggar för att utan tillräckligt stöd och utbildning kan ansvaret bli överväldigande och påverka både deras självförtroende och välbefinnande.
”Vår forskning visar att för kliniker som fortbildar sig för att kunna facilitera de här svåra, känslomässigt laddade samtalen med sina kollegor så är ansvarskänslan stor och ofta inte tillräckligt erkänd. De efterfrågar mer stöd. Och det stödet kan komma genom en förflyttning från det individuella ansvaret till att man allierar sig och delar ansvaret för de här svåra samtalen inom gruppen,” säger Pernilla Pergert.
För att säkra upp både vården av patienter och hälso- och sjukvårdspersonalens välmående yrkar författarna på att systemet måste erkänna och också finansiera det viktiga arbete som utförs av de personer som guidar och underlättar samtalen inom barncancervården. I praktiken innebär det att investera kontinuerlig utbildning för dem, att stärka infrastrukturen för etikstöd och att integrera etiken i den kliniska vardagen.
Anna Holm Bodin
Bartholdson, C., Molewijk, B., Stolper, M. & Pergert, P. Carrying the Facilitator Responsibility: Experiences of Healthcare Professionals Under Training to Become Facilitators of Ethics Case Reflection Rounds in Paediatric Oncology. HEC Forum (2025). DOI: 10.1007/s10730-025-09572-7