Vem ska prioriteras? Svårighet räcker inte till för prioriteringar av diagnostik
Hälso- och sjukvården tvingas alltid att prioritera sina resurser, dels mellan olika behandlingar – men också mellan diagnostiska åtgärder.
Många tester och verktyg som används för diagnostik är dyra. Principen om svårighet har länge använts för prissättning av läkemedel. Nu undersöker forskare i Uppsala och Linköping om samma princip kan användas för att prioritera mellan diagnostiska verktyg.
Niklas Juth är professor i klinisk medicinsk etik.
Att prioritera resurser är ett nödvändigt ont i alla hälso- och sjukvårdssystem. Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien har använt svårighetsgrad som prioriteringskriterium under lång tid. Framförallt när det gäller kostnader för behandlingar, där en behandling för ett milt tillstånd som säsongsallergi förväntas kosta mindre än en behandling av ett allvarligare tillstånd, som en hjärtinfarkt eller cancer, som får kosta mer. En artikel i Health Care Analysis utforskar vad som händer när samma princip används på diagnosprocessen.
En stor skillnad mellan behandling och diagnostik är att man för att ställa en diagnos börjar från andra hållet. Istället för att som en behandling rikta in sig på särskilda, redan identifierade sjukdomar och tillstånd, som diabetes eller en specifik cancer, så kan ett och samma verktyg användas för stora och väldigt brokiga patientgrupper inom diagnostiken. Till exempel kan en CT användas för patienter med huvudvärk, en skallskada, misstänkt cancer, infektioner och många andra tillstånd. och ett vanligt blodprov kan användas för att diagnosticera en hel uppsjö av sjukdomar.
”Svårighetsgrad fungerar bäst som prioriteringskriterium när man redan vet vad patienten lider av, hur allvarligt tillståndet är, och vem det är som drabbats,” säger Niklas Juth, professor i klinisk medicinsk etik vid Uppsala Universitets Centrum för forsknings- & bioetik och en av författarna av publikationen i Health Care Analysis.
När man beställer tester och använder verktyg saknas svaret på den kanske viktigaste frågan vet – man vet inte ännu vilken diagnosen är. Olika personer som lämnar samma prover kan få diagnoser som är väldigt milda eller extremt svåra, och vissa kanske inte får någon alls.
Bifynd är ytterligare en komplicerande faktor när svårighet ska användas som prioriteringskriterium. Ett ultraljud för misstänkt gallsten kan avslöja ett pulsåderbråck i magen. Att samma diagnostiska åtgärd kan avslöja mer än sjukdom ställer till det när man vill prioritera baserat på svårighetsgraden hos den sjukdom man egentligen letade efter.
Man behöver också fundera på behandlingsbarheten. Ibland diagnosticeras vi med tillstånd som inte kan behandlas. Det går stack i stäv med svårighet som prioriteringskriterium, eftersom att det vanligtvis rättfärdigar att man använder mer resurser bara när man faktiskt kan bli friskare – när tillståndet kan göras mindre svårt. Om det inte finns någon behandling ger ett test inte möjlighet till bättre hälsa. I stället handlar värdet av den diagnostiska insatsen om andra saker, till exempel att personen får mer kunskap och kan fatta beslut om sitt liv.
”Där behandlingar erbjuder tydlighet, möts vi i diagnostiken av större komplexitet – och ett rättvist och konsekvent hälso- och sjukvårdssystem måste klara av att hantera båda,” avslutar Niklas Juth.
Anna Holm Bodin
Gustavsson, E., Juth, N. Severity as a Criterion for Prioritizing Diagnostic Measures. Health Care Analysis (2026). DOI: 10.1007/s10728-026-00561-6
Just Severity: Rättvis resursfördelning
Resursfördelning inom vården tar ofta hänsyn till hur svårt ett tillstånd bedöms vara. Men hur avgör man svårighetsgraden? På vilka grunder? Svensk hälso- och sjukvård behöver ett svårighetsgradsbegrepp som är mer etiskt välförankrat. Projektet Just Severity finansierat av Vetenskapsrådet, skapar upp just detta.