Ämneshistoria

Det akademiska studiet av religionshistoria går vid Uppsala universitet tillbaka till mitten av 1700-talet. Då gällde frågan försvaret av kristendomen gentemot de religiösa traditioner om vilka ny kunskap hade vuxit fram. Senare skulle religionerna förstås utifrån såväl sociala som psykologiska och historiska perspektiv, vilket i sin tur lade grunden till en nära koppling mellan religionshistoria och religionsbeteendevetenskap. Med Nathan Söderblom, ämnets professor 1901-1914, blev det religionshistoriska studiet etablerat vid Uppsala universitet. En av hans många avgörande insatser var utgivningen av Främmande religionsurkunder (1908), där samtidens experter inom olika språkfält översatte centrala religiösa urkunder från hela världen till svenska. Under Geo Widengren, professor i religionshistoria och religionspsykologi 1940-1973, utvecklades ämnet mot ett idéhistoriskt och komparativt perspektiv, en tradition som skulle föras vidare av Jan Bergman, professor 1975-1999. Ämnets senaste företrädare, Mattias Gardell, har betonat religionshistoriens betydelse i ljuset av samtida och politiska uttryck och processer.

Global kristendom benämndes tidigare Missionsvetenskap. Den förste professorn i missionsvetenskap i Uppsala var KB Westman som mellan 1930 och 1949 innehade en personlig professur i missionshistoria och ostasiatisk religionshistoria. Hans efterträdare, Bengt Sundkler (professor 1949-1975), kom att bli en av den Teologiska fakultetens internationellt mest kända företrädare genom sina banbrytande arbeten om inhemska afrikanska kyrkor. På 1970-talet förde Carl-Fredrik Hallencreutz och Sigbert Axelson in studier av kyrkor i förhållande till kolonialism och politik som ett bärande tema i ämnet. Det akademiska studiet av mission och global kristendom har idag en historisk-antropologisk inriktning benämnd Global kristendom, och en mer renodlad historisk inriktning benämnd Missionshistoria.