Karin Kvist Geverts

Kort presentation

Jag är docent i historia och föreståndare för Institute for Holocaust research in Sweden (IHRS). Jag är anställd vid Uppsala universitet på deltid som forskare i projektet "Att vittna för framtiden. Förintelsen, Sverige och bortglömda tidiga vittnesmål" som är finansierat av Vetenskapsrådet (2024-2026) och leds av professor Andrej Kotljarchuk (Dnr 2023-05936). I projektet ingår även docent Simo Muir.

Nyckelord

• sweden
• holocaust and genocide studies
• holocaust memory culture
• holocaust history
• testimony studies

Biografi

Min forskning rör sig inom förintelseforskning (Holocaust studies), antisemitism, flyktingpolitik och minoriteter och har huvudsakligen rört Sverige men också Norden/Skandinavien.

Jag disputerade 2008 på avhandlingen ”Ett främmande element i nationen Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1948-1944” som handlar om hur svenska flyktingmyndigheter såg på och behandlade judiska flyktingar under andra världskriget och Förintelsen. I kvantitativa undersökningar av över 40 000 beslutsärenden om uppehållstillstånd och viseringstillstånd visade jag att judiska flyktingar diskriminerades när det gällde deras möjligheter att få uppehållstillstånd i Sverige.

Jag visade i kvalitativa undersökningar att diskrimineringen berodde på föreställningar om att Sverige inte var något invandringsland och en tanke om att det fanns ett ”flyktingproblem” och en ”judefråga: om Sverige tog emot alltför många judiska flyktingar skulle antisemitismen (som många menade inte fanns i Sverige) riskera att blossa upp. Den tanken är i sig ett uttryck för antisemitiska föreställningar eftersom det inte finns något samband mellan antalet judar och raden av antisemitism. Men många av byråkraterna på utlänningsmyndigheterna som jag studerade (Kungl. Socialstyrelsens utlänningsbyrå och Utrikesdepartementet) såg inte det och såg heller inte att en del av de saker de skrev och sade innehöll antisemitiska föreställningar. De menade istället att de uttryckte sig sakligt och att det de sade om judar bara var ”fakta” och fritt från värderingar.

För att förklara det använde jag mig av begreppet antisemitisk bakgrundsbrus. Jag menar att antisemitismen låg som ett brus i bakgrunden i samtiden, som en del av det ”normala” i 1930- och 1940-talets samhälle. Det betyder inte att ingen såg den, jag visar flera exempel på enskilda individer som ser antisemitismen och reagerar mot den, men det betyder att vissa moderata uttryck för antisemitism kunde passera relativt obemärkt i exempelvis skrivelser eftersom byråkraterna inte uppfattade det som något annat än sakliga påståenden.

Jag visar också hur svängningen i den svenska flyktingpolitiken, från en aktiv restriktivitet och diskriminering till en storskalig mottagning, borde ses som en långsam process som ännu väldigt sent under kriget präglas av ambivalens och antisemitism. Jag karakteriserar därför den svenska flyktingpolitiken som ett janusansikte där dessa motstridiga drag löper parallellt.

Efter avhandlingen har min forskning rört sig i efterkrigsperioden och handlat mycket om hur minnet av Förintelsen i Sverige och Norden har påverkat antisemitismen, och där har jag samarbetat med finska och danska kollegor.