Emilie Karlsmo

Kort presentation

Lektor i konstvetenskap vid Uppsala universitet sedan januari 2013 och programansvarig för Masterprogrammet i humaniora med inriktning konstvetenskap och kursansvarig för Offentlig konst som framtidens kulturarv. Jag är ledamot i Konstvetenskapliga institutionens styrgrupp för FFKK – Forum för forskning kring de kyrkliga kulturarven.

Biografi

Sedan min disputation vid Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet år 2005 har jag undervisat vid ett flertal lärosäten i landet. Undervisningen har omfattat de flesta konsthistoriska epoker, inom arkitekturhistoria såväl som inom bildkonst, designhistoria och konstpedagogik för att nämna några områden. Jag har också en viss förtrogenhet med italiensk konst och arkitektur – innan jag avslutade min akademiska grundexamen tillbringade jag tre år i Florens. Här studerade jag italienska, konsthistoria och pappersrestaurering. Min specialisering ligger dock inom det svenska 1900-talets arkitektur, stadsbyggnad och offentliga konst.

Forskning

Min pågående forskning med arbetstiteln Postkontoren som försvann tar sitt avstamp i de förändringar som genomfördes för tiotalet år sedan. Hur, i detta läge, har Posten åstadkommit en ny moderniserad identitet med bibehållande av kärnvärden signalerande kontinuitet och tillit? Det är tydligt att de känslor av förlust, rentav vrede, som stundom riktas mot Postens förändringar ofta hänvisar till avsaknaden av fysisk miljö: Posten har ju varit ett hus. I min studie analyserar jag därför hur det ”vanliga” posthuset var utformat och inrett, och vilka förändringar det har genomgått där särskilt perioden från 1940-talet och framåt är särskilt intressant. Under de här åren var Postverket en flitig byggherre. Inte sällan var också kontoren föremål för omfattande konstuppdrag i form av bl.a. muralmålningar, mosaiker och skulpturer.

Jag vill i min forskning försöka komma åt posthusets funktion och betydelse för brukarna; vad var det som ägde rum i Allmänhetens avdelning, vilket beteende och vilka "umgängesformer" gällde där? Postexpeditören var en myndighetsperson. Där, i kassan, ägde ett möte rum mellan stat och medborgare; det var här radiolicensen betalades, barnbidraget hämtades, paketen lämnades till jul. Och oavsett vart man kom i landet såg det ungefär likadant ut, både på utsidan och inne i kontoren. Under 1980-talet gjordes inredningar i ljust trä med syfte att lyfta fram det vardagligt vänliga i Posten. Köerna började ersättas av nummerlappssystem. Man kan fråga sig hur detta förhållande mellan stat och medborgare ser ut idag – den mångsysslande kassören kommer rusande från charkdisken till postkassan i metallic och olika nyanser i blått.

Avhandlingen Rum för avsked. Begravningskapellets arkitektur och konstnärliga utsmyckning i 1900-talets Sverige följde begravningskapellet genom det svenska 1900-talet. En viktig utgångspunkt var att ifrågasätta föreställningen att död och begravning har blivit till ett tabu under vår tid, till något som vi har velat skuffa undan. Jag ville tvärtom visa hur detta specifika rum har utformats som ett svar på förändrade behov, och hur detta rum – i sig – har varit med om att åstadkomma värdighet kring begravningen. På 1800-talet var kyrkorummet inte öppet som begravningsrum för de lägre samhällsskikten, och begravningsakten ägde ofta rum direkt ute vid graven. Några årtionden senare innebar det nya begravningsskicket ”eldbegängelse” att begravningskapellet utrustades med krematorium. De svenska krematorierna har med få undantag haft den kyrkliga samfälligheten som byggherre, och det går inte att tala om något slags ”krematoriestil” – även om byggandet gick in i en intensiv fas på 1930-talet sammanfallande med den svenska funktionalismen. Däremot ägnades gestaltningen av de nya moment som eldbegängelsen innebar stor uppmärksamhet såsom begravningsaktens avslutning och den akt då urnan hämtades för gravsättning. Under 1900-talets senare del har begravningskapellet fått en påfallande neutral utformning, tänkt att fungera för konfessionslösa eller borgerliga begravningar. Motivsfären har med stor förkärlek hämtats från naturen, eller i form av fondväggar i glas. I anslutning till detta kan nämnas att jag har studerat ett annat specifikt rum av andlig karaktär i offentliga miljöer, det neutrala andaktsrummet för enskilt bruk, vilket inte minst har blivit aktuell i de senaste årens högskolemiljöer.

2011-2013 deltog jag i ett forskningsprojekt om s.k. byggnadsanknuten konst, finansierat av Riksantikvarieämbetet vilket resulterade i publikationen Offentlig konst - ett kulturarv (2014) där jag ingick i redaktionen.

Forskning

Se biografi ovan!