Anspråk och motstånd

Beskrivning

Under perioden 1650–1850 infördes i Sverige tre innovationer på den medicinska praktikens område: den anatomiska dissektionen (vilken användes som undervisningsmetod), den rättsmedicinska obduktionen (som ett verktyg för att utreda misstänkta dödsfall), samt den kliniska obduktionen (vilken utfördes i forskningssyfte). Dessa typer av ”liköppningar” hade två saker gemensamt. För det första representerade de medicinens ansträngningar att göra den döda människokroppen till ett vetenskapligt kunskapsobjekt. För det andra krävdes att den medicinska vetenskapen lyckades övervinna den djupt förankrade kulturella motvilja som existerande mot fysiska ingrepp i den döda kroppen. Det här skisserade projektet syftar till att studera den historiska process varigenom dessa ingrepp i den döda kroppen introducerades, legitimerades, mötte och slutligen övervann det folkliga motståndet mot dem. Projektet omfattar i grunden ett medikaliseringsperspektiv. Ambitionen är dock att överskrida den äldre forskningens vetenskapscentrerade perspektiv och skriva in etableringen av dessa medicinska praktiker i ett större kulturellt system av folkliga och religiösa föreställningar. Målsättningen är således att skriva en liköppningarnas sociala historia på svensk botten, för att därigenom ge ett bidrag till den växande internationella forskningen på området och samtidigt kasta ljus över den historiska grundvalen för vår egen tids förhållningssätt till och hantering av döda kroppar.