Camelia Dewan

Miljöantropolog som prisas för sin granskning av klimatdiskursen i biståndsprojekt

Docent Camelia Dewan är miljöantropolog med fokus på bistånd och kustområden i Bangladesh. I sin monografi Misreading the Bengal Delta förklarar hon hur ”climate change” har börjat användas som en krydda för att attrahera finansiering – och hur detta kan leda till projekt som förvärrar miljöproblem snarare än att rusta upp landet för annalkande klimatförändringar. I höstas belönades hennes bok med en av miljöhumaniorans allra finaste internationella priser.

Det var efter att ha arbetat med ett vattenprojekt i Bangladesh och Indien som Camelia kom in på sitt forskningsfält från början.

-Där fick jag upp ögonen för de politiska konflikter som finns både kring hanteringen av översvämningar och kring salträksodlingar. Jag ville undersöka konflikterna närmre genom att söka en doktorandtjänst. En kollega med erfarenhet av att söka pengar till stora internationella projekt sa att om jag lägger till ”climate change” i titeln på ansökan, oavsett vad jag ville göra, så skulle jag få finansiering. Och det stämde. Det fick mig att börja fundera kring hur man kan komma åt de komplexa orsakssambanden mellan olika processer som klimatförändringar innebär om de reduceras till att vara en krydda eller ett modeord.

Doktorandtjänsten blev på University of London, där Camelia hade dubbla tillhörigheter till både miljöhistoria på Birkbeck och socialantropologi vid SOAS.

-Genom det dubbla fokuset gjorde jag en hel del arkivforskning kring exempelvis fördämningar innan jag gjorde mitt fältarbete. Det var användbart för att fortsätta leta historiska spår i fältet. Det resulterade i en tvärvetenskaplig avhandling med mycket miljöhistoria.

Prisad för Open Access-bok

Avhandlingen har blivit till monografin Misreading the Bengal Delta: Climate change, development and livelihoods in coastal Bangladesh. Boken belönades nyligen med det prestigefyllda ACLS Open Access Book Prize från American Council of Learned Societies. Den 22 oktober 2025 var Camelia på prisceremonin på New York Public Library.

-Det var en helt magisk upplevelse. De vill uppmuntra forskare att publicera Open Access genom att verkligen skapa en exklusiv prisceremoni där det nästan känns som man fått Nobelpriset. Det var otroligt hedrande att diskutera min och de andra pristagarnas böcker i ett panelsamtal med journalisten Beth Daley från the Conversation. Och en lyxig paus från vardagen att få resa och bo fint mitt på Manhattan.

I sin bok använder Camelia Mike Hulme’s begrepp ’climate reductionism’ för att belysa narrativet att alla miljöförändringar skulle vara orsakade av klimatförändringar. Det för hon samman med Bruno Latours användning av ’translation’ för att beskriva hur olika intressen förs ihop i ett projekt. Camelias egna begrepp ’climate reductive translations’ handlar om hur biståndsprojekt och forskningsagendor översätter sina åtgärder för att passa in i diskursen om klimatförändringar. Ibland är åtgärderna i linje med lokala behov, ibland inte. Boken ger olika exempel på sådana climate reductive translations och deras effekter.

-Varje kapitel har historiska delar där jag kan visa att man länge vetat att flodfördämningar gör att floder dör och lämnar de som bor i närheten väldigt sårbara. Ändå har fördämningar börjat paketeras som infrastruktur för klimatanpassning. Detsamma gäller för odling av tigerräkor som vissa amerikanska aktörer menar är bra mot klimatförändringar. På så sätt kan de fortsätta utöva det våld som de här odlingarna innebär på marken, biodiversiteteten och befolkningens hälsa, som pågått ända sedan 80-talet. Det är en stark kritik jag för fram. I boken har jag muntliga berättelser från äldre informanter och etnografiska vinjetter om hur de påverkas av sedimenteringen och vad de tänker om det.

Camelia problematiserar att hela frågan om miljöproblem har reducerats till att handla enbart om koldioxid.

-Fokuset på koldioxid har lett till ett lika ensidigt fokus på techno-fixes och att allt hamnar på individnivå. Det är för stora problem för en individ att göra något åt, det blir övermäktigt.

Att skaffa en elbil hjälper inte, även om den släpper ut mindre koldioxid. Det finns våldsamma konsekvenser av förnyelsebar energi också. Det handlar ofta om kapitalistiska intressen som pushar för sina lösningar som inte är lokalt anpassade och förankrade. Vi måste ha en mer komplex syn på problemet.

Hur ser du på att den offentliga debatten ofta hamnar i huruvida klimatförändringar finns eller inte?

-Jag ville egentligen att boken skulle heta ”Misreading Climate Change”, men förlaget var rädd för missförstånd och att det skulle tas upp av klimatförnekare. Det är väldigt tydligt i boken att klimatförändringar är reella och hur jag ser att det påverkar Bangladesh. Det jag vänder mig emot är att klimatförändringar används på ett sådant sätt att det betyder allt och ingenting. Det gör att företag och myndigheter kan fortsätta med green washing och fake green transitions. Vi förgiftar oss själva och vår planet genom utvinning av metaller, tillverkning av plast, konsumtion av kläder och elektronik. Det handlar inte om att vara för eller emot klimatförändringar, det har blivit en så korrumperad diskurs.

Camelia skiljer på ”Climatic changes” som en beskrivning eller ett index av förändringar, jämfört med ”Climate change” som är en diskurs eller kunskapsproduktion med kausal agens.

-Jag vill istället prata om mänskliga orsaker som påverkar folks försörjning och lokal ekologi. Då går det att hitta lösningar som motsvarar praktiska erfarenheter på plats. Det är med de lokalt förankrade perspektiven som antropologer har mest att bidra med. Om man bryta ner begreppet klimatförändringar till vad de faktiskt är, exempelvis oregelbundet regnande och värmeböljor, så finns det ofta traditionella lokala sätt att hantera det. De metoderna har sedan avvecklats i moderniteten eller utvecklingens namn. Till exempel kan vi se över hur vi arbetar och bor. Är det rimligt att jobba åtta timmar när det är som varmast mitt på dagen? Det finns en anledning till att varmare länder har haft siesta. Boken tar ett avkolonaliserat och historiskt perspektiv på hur modernitet och utveckling har exporterats till forna kolonier, och visar på de olika sätt som sådana idéer gjort förödande skador.

Camelia lyfter fram vikten av att ta tillvara på emiska begrepp, alltså hur informanter själva beskriver saker, och att vara uppmärksam på vilka diskurser från kolonialismen som lever kvar. I boken för hon fram att exempelvis modernt jordbruk är ett stort miljöproblem, med konstgödsel som förstör biodiversiteten i jorden.

-I Bangladesh finns det två olika koncept som beskriver det här. Det ena är Shakti, modergudinnan, som också beskrivs som styrkan i jorden och marken. Jag beskriver hur mikroorganismer kan förstås som shakti och hur det kryllar av liv i kogödsel. Informanterna säger att om man äter mat med shakti så får man det i sig. Annars blir man sjuk. Där ser de sambandet mellan mat och hälsa. Det sambandet finns också i det andra begreppet som är bhejal. Det betyder ungefär besudlad mat som har mixtrats med och som man kan bli sjuk av. Folk är väldigt oroliga över det. När jag var där 2015 var det exempelvis ett barn som dog av formalinförgiftning efter att ha ätit mango. Det ska jag undersöka i mitt nya projekt Toxic Foods som finansieras av Formas.

Utvecklingens negativa sida

Camelia upplever att begreppet utveckling fortfarande ses som väldigt positivt i Sverige, trots att det finns mycket engelskspråkig litteratur som tar upp hur utveckling bland annat använts som förevändning för att frånta befolkningar makt och rättigheter.

- Svenska aktörer som jobbar utomlands kan vara mer lyhörda till lokala perspektiv, det är inte säkert att de svenska lösningarna funkar. Många som jobbar på fältet vet det men biståndsgivarna i Sverige är inte lika medvetna. Det är ett viktigt perspektiv jag lyfter när jag undervisar på magisterprogrammet i humanitärt arbete vid konflikter.

Istället för att fokusera på att ”utveckla” andra samhällen tycker Camelia att man kan titta på stommen i det svenska välfärdsystemet.

-Bangladesh är inte bara offer. Det är en av världens största producenter av textil, bland annat åt H&M. I textilindustrin sker en enorm exploatering av människor och natur som betalar tillbaka väldigt lite till Bangladesh i form av skatt. Om Sverige ska exportera någon modell så borde det vara vårt progressiva beskattningssystem, även om den har urholkats mycket de senaste åren även här. Då får medborgare rättigheten att inte behöva betala sjukvård och utbildning ur egen ficka.

Det är just dessa kostnader och de svårigheterna de ger upphov till, som Camelia skriver om i det sista kapitlet av Misreading the Bengal Delta.

-Mycket handlar om att det är så dyrt med sjukvård och skolgång. Sådant ingår inte i biståndspengarna. Jag fick flera gånger höra att jag inte borde ha med det kapitlet eftersom det inte handlar om klimatanpassningsprojekt som de andra kapitlen. Men det här är det som är viktigast för mina informanter. Vad är antropologi om vi inte får med det som är viktigast för våra informanter utan endast fokuserar på att kunna presentera en sammanhållen teori för akademiker? Att inte lyssna på folks faktiska vardagliga (miljö)problem är en av farorna med klimatdiskursen, säger Camelia avslutningsvis.

Text: Jennie Sjödin, år 2025