Alva Myrdals betydelse för vårt nuvarande dilemma

Alva Myrdal var min första chef när jag började på Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) direkt efter universitetet 1967. Hon ersattes snart av Gunnar, men vi fortsatte att träffa henne ofta i hennes roll som Sveriges representant i nedrustningskommittén i Genève och senare som Sveriges första nedrustningsminister. Hennes sätt att tänka kring nedrustningsfrågor har haft ett stort inflytande på mitt eget arbete, och därför tänkte jag tala om hur relevanta Alvas idéer är i dagens sammanhang. Jag kommer att fokusera på fyra punkter: hennes syn på kapprustningen som ett gemensamt företag; den centrala rollen för förnuft, vetenskap och moral; begreppet gemensam säkerhet; samt vikten av att mobilisera allmänheten.

Kapprustningen som ett gemensamt projekt

Alva betonade alltid att kapprustningen var ett fenomen mellan de två supermakterna. Hon valde titeln ”Game of Disarmament” till sin bok eftersom hon hävdade att nedrustning var ett spel för supermakterna, även om det var dödligt verkligt för alla andra. Min favorit bland hennes metaforer var de två vikingarna som var hopbundna med ett bälte och dömda att utkämpa en duell.

Jag tog fasta på hennes idé i min bok ”The Imaginary War”, där jag hävdade att avskräckning långt ifrån förhindrade krig, utan tvärtom höll idén om krig vid liv. Istället för att upprätthålla freden upplevde vi i Europa ett inbillat krig, som utspelade sig om och om igen i spionberättelser, fientlig retorik, återkommande kärnvapenhot, militärövningar över de östtyska slätterna och verkliga krig i det som då kallades tredje världen samt i Tjeckoslovakien och i Ungern. Jag hävdade att det inbillade kriget var ett sätt att legitimera båda supermakterna – och därmed rättfärdiga sovjetisk dominans över Centraleuropa och amerikansk hegemoni i Västeuropa – liksom den fortsatta kapprustningen.

Fram till 1980-talet spelade oppositionen ofta med i denna bild. Fredsrörelsen i Västeuropa brukade hävda att Sovjetunionen inte utgjorde något hot, vilket ledde till att de stämplades som ”medlöpare”. Oppositionen i Östeuropa (dissidenter och senare människorättsgrupper) hävdade ofta att Väst behövde vara starkt. Det var först när en alternativ bild av det kalla kriget som ett gemensamt projekt framträdde – där nedrustning och demokrati var sammankopplade, och där fredsrörelser och människorättsgrupper förenades – som det kalla kriget verkligen ifrågasattes.

Situationen är förstås helt annorlunda idag. Hotet kommer från högerextrema, auktoritära oligarkiska regimer, som medvetet strävar efter att skapa kaos och underblåsa polarisering. Våld är ett sätt att bygga upp ”vi-och-de”-ideologier och samtidigt en källa till individuell ekonomisk vinning. Jag använder begreppet ”nya krig” för att beskriva en långsiktig situation där ett stort antal stridande parter, både statliga och icke-statliga, utövar våld – inte för att ”vinna”, utan för att uppnå politiska och ekonomiska vinster. Den största utmaningen idag är de så kallade hybridhoten – desinformation, cyberattacker, sabotage, hot mot undervattenskablar, stöd till extremhögern och andra åtgärder som syftar till att förvärra redan befintliga svagheter i demokratins funktion. Dessa hot kommer från olika håll. Ryssland är definitivt ett hot, men det är även USA, Israel, Iran, Ungern under Orbán och så vidare. Ändå är tanken på gemensamma satsningar ännu mer relevant när dessa makter både konkurrerar och samarbetar beroende på vad situationen kräver.

Förnuft och moral

Alva och Gunnar betonade alltid vikten av kunskap som styrs av värderingar. ”Fakta talar för sig själva”, brukade Gunnar säga. Alva betonade den totala irrationaliteten i kapprustningen. Det fanns framför allt två aspekter som sysselsatte henne. Den ena var överdrivet stora vapenarsenaler – galenskapen i att kunna utplåna planeten flera gånger om. Om vi tar avskräckningen på allvar, borde väl en (eller kanske tio) räcka.

Och det andra var idén om ett ”begränsat krig” i Europa. Det finns ett problem som ligger i hjärtat av avskräckningskonceptet, nämligen trovärdigheten. Varför skulle någon tro att en ledare, särskilt en demokratisk ledare, skulle vara beredd att döda hundratusentals människor och riskera mänsklighetens utrotning? Detta problem kom till uttryck i en djupgående motsättning i argumentationen för utplaceringen av så kallade taktiska kärnvapen i Europa. För amerikanerna var argumentet att möjligheten att begränsa ett kärnvapenkrig till europeiskt territorium skulle öka trovärdigheten för USA:s beredskap att använda kärnvapen i händelse av en sovjetisk invasion; det vill säga, man antog att om man använde ett taktiskt vapen baserat i Europa som svar på en attack skulle ryssarna inte hämnas mot USA. För européerna var argumentet dock precis det motsatta. Just därför att ryssarna mycket väl skulle kunna hämnas mot USA band förekomsten av taktiska kärnvapen i Europa USA till Europa. I sin bok citerar Alva Herbert York, den kärnfysiker som arbetade tillsammans med Oppenheimer i Manhattanprojektet och senare vid Livermore-laboratoriet: ”Dagens västeuropéer har valt att köpa politisk stabilitet genom att utsätta sina liv och sin framtid för fruktansvärda risker. Kanske var deras val oavsiktligt: kanske insåg de inte – och inser inte ens i dag – vad de har gjort.”

Denna irrationella inställning gäller fortfarande. Det som just nu är så slående och skrämmande är hur denna föreställning – att kärnvapen ligger till grund för stabilitet och säkerhet – långt ifrån ifrågasätts, utan nu istället har ”normaliserats” och ”blivit en självklarhet” i försvars- och säkerhetselitens tänkande. Irrationaliteten kring kärnvapen verkar vara inbyggd i dagens säkerhetssyn.

Vad som är ännu värre är att extremhögern omfamnar denna irrationella inställning. De avvisar expertis. De förnekar klimatförändringarna. De är emot vetenskap och universitet. Hur kan vi tro att det är säkert att inneha kärnvapen när Trump, Putin, Nigel Farage eller Marine Le Pen skulle kunna kontrollera dessa utrotningsvapen? När Trump talar om att utplåna civilisationen i Iran, antyder han då användning av kärnvapen? Putin har redan gjort sådana antydningar i samband med Ukraina. I går attackerade Ryssland kärnkraftverket i Zaporizhzhia i Ukraina. Hur kommer han att reagera om han förlorar kriget?

Säkerhetens innebörd

Alva motsatte sig att Sverige skulle skaffa kärnvapen med motiveringen att det skulle göra Sverige mindre säkert. Det skulle göra Sverige till en måltavla och uppmuntra till ytterligare spridning. Hon hävdade att Sverige skulle vara säkrare i en säkrare värld. Tanken att Sveriges säkerhet var beroende av den globala säkerheten föregrep Olof Palmes begrepp om gemensam säkerhet.

Den tanken är ännu mer relevant i dag, och inte bara för små stater. Alla existentiella hot hänger samman – klimatförändringar, pandemier, extrem fattigdom och, naturligtvis, kärnvapenkrig. Detta innebär inte en pacifistisk hållning. Alva var alltid tydlig med att hon stödde kriget mot Hitler och det finska motståndet mot den sovjetiska invasionen. Militär makt har en roll att spela när det gäller att upprätthålla internationell rätt, även om den måste utformas på ett mer defensivt sätt, med betydligt strängare insatsregler. Vi måste skydda människor från aggression, folkmord eller omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Men detta är inte detsamma som att hota andra. Det handlar om att skydda människor, inte om att vinna krig.

För att kunna göra detta måste vi bevara och förnya demokratin samt inse att demokrati är en säkerhetsfråga och att detta gäller över hela världen. Det enda sättet att minska sårbarheten för hybridhot är att minska ojämlikheterna, övervinna polariseringen i våra samhällen och stärka förtroendet för våra institutioner. Ukraina är ett exempel på vad som kallas demokratisk motståndskraft. Krigsinsatsen sker nedifrån och upp. År 2014, när dissidenter ockuperade administrativa byggnader i Donetsk och Luhansk, gjordes försök att ockupera administrativa byggnader över hela södra Ukraina, bland annat i städer som Odesa och Kherson. Men i samtliga fall, utom i Donetsk och Luhansk, stoppades dessa av modiga medborgare som, trots att de var rysktalande, var lojala mot Ukraina främst på grund av landets demokratiska karaktär. Med andra ord beror motståndet mot hybridhot på politisk legitimitet, inkludering och medborgerligt engagemang.

Politisk mobilisering

Alva hann uppleva fredsrörelsens framväxt i början av 1980-talet och var mycket entusiastisk över den. Hon hann inte uppleva slutet på det kalla kriget och, i förlängningen, minskningarna av kärnvapen samt en hel rad åtgärder för rustningskontroll och nedrustning som hon hade arbetat för. Det finns kärnvapenfria zoner (något hon var mycket engagerad i) i Latinamerika, Asien och Afrika, och fördraget om förbud mot kärnvapen (TPNW) trädde i kraft 2021 och har nu 95 signatärer.

Trots allt tror jag att hon skulle säga att slutet på det kalla kriget var en förlorad möjlighet. Det finns fortfarande omkring 12 000 kärnvapen i världen och numera finns det nio kärnvapenstater. Det som är alarmerande är hur den politiska klassen i Europa och Asien återgår till ett tänkande präglat av inbillade krig. De verkar se det som händer som en återgång till det kalla kriget. Nu talas det om att skaffa kärnvapen i länder som Finland och Polen, liksom i Japan och Sydkorea, utan att ta hänsyn till riskerna för spridning, olyckor och felbedömningar, kärnvapnens i sig provocerande karaktär samt avvägningarna mot både konventionellt försvar och välfärd, miljö eller utländskt bistånd. Man kan inte avskräcka hybridhot. Allt man kan göra är att minska sårbarheten både genom tekniska åtgärder, såsom cyberförsvar eller aktiva räddningstjänster, och genom att stärka och sprida demokratin. Viktor Orbáns nederlag i Ungern har kraftigt minskat det ekonomiska stödet till högerextrema partier, tankesmedjor och mediekoncerner. Vi behöver en öppen debatt om dessa frågor, vi behöver en rörelse – vilket inte sker just nu – och, som Alva uttryckte det i sin bok: ”Om vi inte ska ge efter för cynisk resignation måste vi hålla fast vid förnuftets och moralens principer”.