Kronisk kunskap

Ökningen av kroniska sjukdomar i kombination med bristen på hälso- och sjukvårdspersonal, utgör en betydande utmaning för vårt hälso- och sjukvårdssystem. Många människor lever idag med kroniska sjukdomar, vilket medför att hantera symtom, behandlingar och livsstilsförändringar.
Syftet med detta projekt är att förstå hur vissa patienter blir ”spetspatienter” genom att systematiskt förbättra sin egenvård och hur denna kunskap kan delas med andra patienter samt integreras i vården.
Att forska på detta område är viktigt eftersom dagens sjukvård står inför ökade utmaningar. Därför introducerar vi begreppet meta-egenvård och där “vanlig” egenvård betecknar vad patienter gör för att hantera sin hälsa, innebär meta-egenvård hur patienter reflekterar över sin egenvård och systematiskt förbättrar den över tid. Om “vanlig” egenvård för en person med diabetes innebär att regelbundet kolla blodsockernivåer, ta insulin samt hålla koll på vad hen äter så kan meta-egenvård innebära att hen även kontinuerligt och proaktivt reflekterar över möjliga förbättringar av kost och/eller motion samt använder tekniska hjälpmedel för att kontinuerligt mäta blodsocker och automatiskt dosera insulin.
Projektet kommer att undersöka hur spetspatienter med olika kroniska sjukdomar utvecklar och använder sig av meta-egenvård för att förbättra sin hälsa. Ny kunskap från projektet kan få stor betydelse: genom att förstå hur personer utvecklar meta-egenvård kan forskningen bidra till vidareutvecklingen av personcentrerad vård och insatser som stärker alla patienters delaktighet och autonomi samt ett mer effektivt utnyttjande av vårdresurser. Resultaten kan också påverka beslutsfattare genom att visa hur patienters kunskap kan användas för att förbättra vårdsystemet. På lång sikt kan detta bidra till en mer personcentrerad och hållbar vård där patienter får större möjligheter att hantera sina sjukdomar på ett effektivt och meningsfullt sätt.
Kronisk kunskap är ett fyraårigt projekt (2026-2029) finansierat av Vetenskapsrådet och lett av Sara Riggare, forskare vid Uppsala universitet.