Vad 80 år av vapenkontroll lär oss om militär AI

Den 28 februari 2026, den första dagen av de amerikansk-israeliska attackerna mot Iran, förstörde en Tomahawk-missil grundskolan Shajareh Tayyebeh i Minab. Iranska myndigheter uppgav att 168 personer omkommit, varav mer än 110 var barn. Den troliga orsaken, enligt en utredning av Military Times, var ett fel i målsökningen, inte ett tekniskt fel: Maven Smart System – Palantirs AI-drivna underrättelseplattform som används av Pentagon – hade bearbetat inaktuella uppgifter som fortfarande klassificerade platsen som en militär anläggning. Skolan hade varit en fungerande civil institution i över ett decennium. Algoritmen visste inte detta. Och i det pressade tempot i en dödskedja som rör sig i maskinhastighet visste i praktiken inte heller de människor som förlitade sig på den detta.

Detta är vår tids centrala utmaning: hur styr man ett vapen som är relativt osynligt, har ett extremt brett dubbelt användningsområde och utvecklas snabbare än någon diplomatisk process kan hålla jämna steg med?

För att besvara det gick vi tillbaka till arkiven. Vår analys av 128 rustningskontrollavtal från perioden 1817 till 2021, hämtade från Alva Myrdal-centrums databas, ledde till två slutsatser som borde ge alla optimister inom AI-styrning anledning att stanna upp och tänka efter.

40% av alla reglerade vapen står utan tillsyn

I de 128 avtalen framträder fyra nivåer av tillsyn. Högst upp: verifierad efterlevnad, där ett oberoende organ – till exempel Internationella atomenergiorganet (IAEA) – har tillträdesrätt och kan bekräfta vad staterna uppger att de gör. För att använda en metafor är det som när läraren kontrollerar dina läxor. Nedanför det: påvisad efterlevnad, där staterna själva rapporterar men ingen verifierar. Här, för att fortsätta metaforen, kontrollerar du dina egna läxor. Därefter kommer samråd, där parterna kan ta upp farhågor men det inte finns någon bindande mekanism. Det förekommer viss klassdiskussion, men inga läxor. Och längst ner: ingenting. Det finns ingen skola.

Det är nedslående att just den lägsta kategorin är den som omfattar flest avtal. Nästan 40 procent av alla rustningskontrollavtal tillämpas utan någon som helst tillsyn. Med en andel på 40 procent kan detta inte vara ett förbiseende. Det är ett politiskt val – och ett bräckligt sådant. Medan det sviktande förtroendet innebär att inget avtal är säkert, bidrar de avtal som saknar mekanismer för efterlevnad inte alls till att bromsa kollapsen.

Verifierad efterlevnad har varit på väg att försvinna i trettio år

Vår andra slutsats gäller det vi kallar ”den stora utgången”. Mellan 1970- och 1990-talen byggde världen upp något anmärkningsvärt: en verklig infrastruktur för oberoende inspektioner. Förhandlingarna om begränsning av strategiska vapen (SALT), avtalet om kärnvapen med medellång räckvidd (INF), avtalet om nedrustning av strategiska vapen (START), konventionen om kemiska vapen (CWC) – denna guldålder resulterade i 17 nya avtal med oberoende verifieringsmekanismer enbart under 1990-talet.

Sedan upphörde de nästan helt. Under 2000-talet ingicks inga nya avtal med verifierad efterlevnad. 2010- och 2020-talen blev en era av nedmontering snarare än uppbyggnad. INF-avtalet övergavs 2019. New START, ett av de två verifierade efterlevnadsavtalen från 2010-talet, löpte ut i februari 2026 utan någon efterträdare i sikte, vilket lämnade världens två största kärnvapenarsenaler utan ett formellt övervakningsramverk för första gången på årtionden.

Lärdomen är inte att verifiering är omöjlig. Den är att det kräver en specifik politisk förutsättning: ömsesidigt förtroende i ett läge präglat av stor ömsesidig sårbarhet. Det fönstret – som var öppet mellan slutet av det kalla kriget och den postsovjetiska optimismens sammanbrott – har stängts. Frågan är om vi, med autonoma vapen, kan skapa det fönstret istället för att vänta på att det öppnas.

Vad detta innebär för styrningen av militär AI

Vid första anblicken är parallellerna nedslående: precis som biologiska stridsmedel kan ett autonomt vapensystem utvecklas på civil hårdvara (decentraliserade hot); en modell som byggts för logistik eller övervakning kan omprogrammeras för målval (dubbel användning); och samma stormakter som 2001 blockerade ett verifieringsprotokoll för konventionen om biologiska vapen (BWC) är också de som nu motsätter sig bindande regler för autonoma vapen (brist på politisk vilja). Om militär AI följer BWC:s väg undertecknas fördrag, rapporteringen förblir frivillig och ingen verifierar någonting. Varje stat ger sig själv betyget A+, oavsett om den förtjänar det eller inte.

Historien ger oss dock också en mer hoppfull lärdom – en som handlar om processen snarare än resultatet.

År 2007 inledde en koalition av stater, frustrerade över vetoförlamningen inom FN:s konvention om vissa konventionella vapen (CCW), det som kom att kallas Osloprocessen om klustervapen. Den skilde sig från moderkonventionen på fyra sätt: (1) staterna åtog sig ett gemensamt mål redan innan förhandlingarna inleddes; (2) en tidsfrist på två år förhindrade oändliga förseningar; (3) omröstning tilläts, vilket eliminerade enskilda staters vetorätt; och (4) organisationer från det civila samhället involverades vid sidan av regeringarna. Resultatet blev konventionen om klustervapen, som undertecknades av 111 stater. USA, Ryssland och Kina undertecknade inte konventionen – och både Ukraina och Ryssland har öppet använt klustervapen, trots att de i oproportionerligt hög grad detonerats av barn som misstar dem för leksaker. Men det finns nu 111 signatärstater där det tidigare inte fanns några. Normen har medfört reella anseendekostnader för användarna; kostnader som inte fanns före Oslo.

Samma tillvägagångssätt kan tillämpas på autonoma vapen. I stället för att vänta på konsensus inom CCW – där de stater som mest aktivt utvecklar autonoma system är de som blockerar processen – skulle en koalition av stater som verkligen bryr sig om frågan kunna driva en process i Oslo-stil: sätta upp ett mål, fastställa en tidsfrist, tillåta omröstning och inkludera det civila samhället. Det resulterande fördraget kommer inte omedelbart att vara bindande för de största militärmakterna. Men standarder har en tendens att sprida sig när de väl har etablerats.

Att skapa ett nytt öppet fönster

Vi inledde denna forskning med förväntningen att hitta en berättelse om gränserna för rustningskontroll. Istället fann vi en berättelse om timing och process. De mest hållbara verifieringssystemen upprättades när motståndarna hade allt att förlora på oupptäckt fusk och inga alternativa sätt att ta reda på om det förekom. Denna kombination av insatser och brådska är svår att skapa – men den är inte omöjlig.

Mänskligheten kanske närmar sig ett liknande tillfälle när det gäller militär AI: en period innan autonoma system är så integrerade i den militära doktrinen att ingen stat har råd att begränsa dem, när riskerna är tillräckligt synliga för att motivera åtgärder, men skadorna ännu inte har förvärrats. Ansvarsfulla stater bör sluta vänta på en konsensus i stil med CCW-konventionen och börja bygga upp den koalition som kan agera innan fönstret stängs.

När allt kommer omkring är det de fördrag som aldrig skrevs som man ångrar mest.

Författarna genomförde denna forskning som en del av Uppsala universitets Arms Control Research Sprint i april 2026. Uppgifterna hämtades från Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustnings databas över rustningskontrollavtal.

Inlägget publicerades först på engelska den 2 september 2026.