Mikrobiell nedbrytning av PFAS för sanering av förorenad mark och grundvatten (bioPFAS)

Beskrivning

Högfluorerade ämnen, s.k. per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) är extremt svåra att bryta ner samtidigt som många av dessa ämnen också är mycket mobila i miljön. PFAS används eller har använts i massor av olika produkter p.g.a. sina speciella och på många sätt användbara egenskaper. PFAS finns över hela världen och hittas i höga koncentrationer särskilt på räddningstjänsternas och flygplatsers brandövningsplatser där brandskum med PFAS använts. PFAS förekommer sällan i akuttoxiska koncentrationer, men har hälsoskadliga effekter vid långtidsexponering för redan extremt låga koncentrationer. Mer än hälften av Sveriges kommuner har uppmätt PFAS i råvattnet som används för dricksvattenproduktion.

Många dricksvattenverk måste därför rena vattnet från PFAS och från 2026 får halten av en summa av fyra PFAS inte överstiga 4 nanogram(!) per liter. Samtidigt fortsätter PFAS att läcka ut i miljön och våra vattenresurser från förorenade områden som brandövningsplatser och deponier. Kostnadseffektiva tekniker för att bryta ner PFAS är mycket viktiga för att så mycket PFAS som möjligt ska kunna förstöras och förhindras att läcka ut och spridas vidare i miljön. Idag saknas gångbara tekniker för att förstöra PFAS på plats i marken, vilket gör att förorenad jord och förorenat grundvatten först måste tas upp och sedan renas från PFAS. Till sist förstörs PFAS med t.ex. förbränning vid 1200 grader i speciella anläggningar. Detta går att göra, men det är kostsamt.

Naturlig nedbrytning är en viktig process för att avlägsna många organiska föroreningar från miljön och har även framgångsrikt använts på många förorenade områden för att förstöra bl.a. klorerade och bromerade organiska föroreningar. Bindningen mellan kol och fluor är dock en av de starkaste som finns och är extremt svår att bryta. Uttrycket evighetskemikalier har därför myntats om PFAS. Hittills har den naturliga nedbrytningen av PFAS hela vägen till ofarliga (fullständigt de-fluorerade) slutprodukter bedömts vara mycket långsam och kanske inte ens möjlig för flera ämnen, men samtidigt saknas kunskap om nedbrytningsprocesserna och de organismer som är inblandade. Nyligen har dock åtminstone ett par arter av bakterier visats kunna bryta ner även fullständigt fluorerade ämnen under kontrollerade förhållanden i laboratorium. Inom detta forskningsprojekt ska forskare på Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, tillsammans med ledande företag inom marksanering (Sortera/RGSNordic och Regenesis) samt en engagerad problemägare (Swedavia) försöka utöka kunskapen om mikrobiell nedbrytning av PFAS och särskilt besvara bl.a. följande frågor:

• I vilken utsträckning kan PFAS brytas ner mikrobiellt i jord och grundvatten, vilka ämnen går att bryta ner och blir nedbrytningen fullständig eller ofullständig?
• Vilka faktorer styr mikrobiell nedbrytning av PFAS och kan goda förhållanden för mikrobiell nedbrytning uppnås eller stimuleras inom förorenade områden i Sverige?