Förord: Mysteriet Balderson. En deckargåta

Bo Gräslund, Litteratur och samhälle 36 (2002):1

Denna studie påbörjades hösten år 2000. Att den nu avslutats kan i hög grad tillskrivas Olle Sundqvist, Tomas och Bitte Matsson, Anne-Sofie Gräslund, Frands Herschend, Ingolf Kaiser, Jaana Kaiste, Stefan Brink och Allan Ellenius, vilka läst olika versioner och kommenterat, disku-terat och uppmuntrat. Vidare har först Håkan Möller och sedan Johan Svedjedal, Lars Wendelius och Anna Williams läst manus och lämnat väsentlig och konstruktiv kritik för vilken jag är dem mycket tacksam. Vidare har Lars Lönnroth och Lennart Elmevik läst och gjort väsentliga påpekanden. Jag är också tack skyldig Bo Bennich-Björkman, Sten-Ove Bergwall, Torsten Edgren, Johan Flemberg, Elisabet Green, Barbro Hafström, Thomas Lindkvist, Pelle Ohlsson och Lana Troy. Leif Johnsson på Sigtunastiftelsens klipparkiv skall ha ett särskilt tack för sin hjälpsamhet. Somliga av de läsare som nämnts ovan har varit positiva till huvudslutsatsen, andra skeptiska, men ingen av dem bär självfallet något ansvar för vad jag skrivit.

Till slut vill jag tacka redaktionen för Litteratur och Samhälle för förmånen att ha fått publicera min undersökning i denna skriftserie.

Som arbetsmaterial har jag endast använt redan publicerade, för alla tillgängliga texter, i första hand Bo Baldersons och Sven Delblancs samtliga böcker samt åtskilliga av den senares pjäser, alla hans vetenskapliga och de flesta av hans populärvetenskapliga arbeten och ett stort antal av hans mindre bidrag och pressartiklar. Det finns i dag en omfattande och spännande forskning om Sven Delblancs författarskap, däribland ett tiotal doktorsavhandlingar. Men av naturliga skäl har denna inte så mycket att bidra med när det gäller frågan om Bo Baldersons identitet. Ett större problem har varit att denna litteratur i så liten utsträckning har behandlat Delblancs språk och stil.

Aldrig trodde jag att jag skulle hemfalla åt att använda flera olika referenssystem samtidigt. Men ibland finns en mening även i synden. Av två skäl har jag avstått från ett vanligt notsystem. Det ena är att referenserna till Baldersons och Delblancs arbeten bitvis är så många, att notsiffrorna skulle ha skockat sig över texten likt veritabla knottmoln. Det andra är att det ligger ett värde i att läsaren redan i texten kan se vilka arbeten av Delblanc och Balderson som hänvisningarna gäller. Detta går bra med Delblancs böcker som i regel har korta och pregnanta titlar, men Baldersons ofta litet längre titlar skulle ta för mycket plats i anspråk och är dessutom varandra till förvillelse lika. Alternativet att använda Harvardsystemet med referenser i huvudtexten till författarnamn och utgivningsår fungerar bra för Baldersons blott elva arbeten men skulle dölja all individualitet i Delblancs ymniga produktion. Till slut stannade jag för att använda årtal för allt utom Delblancs skönlitterära verk, vilka anges med titel. Litteraturlistan följer dock i sin helhet Harvardsystemet.