Slutord: Mysteriet Balderson. En deckargåta

Bo Gräslund, Litteratur och samhälle 36 (2002):1

Man kan vara viss om att statsrådet med sina drastiska deckarmetoder skulle ha löst ett fall som detta ganska snabbt. Problemet skulle också ha varit enkelt för den som haft en hjärna som en datamaskin. Nu har uppgiften bara handhafts av en lätt årbelupen fornforskare med bräck-liga minnesfunktioner.

Ändå anser jag att min slutsats är rimlig. Undersökningen har genomförts i flera steg som var för sig tydligt länkar samman Bo Balderson med Sven Delblanc. Redan efter de två första stegen finner jag det svårt att se någon annan än Delblanc som Balderson. För vart och ett av de tre följande vinner denna slutsats allt mer i styrka.

Jag har i första hand diskuterat likheter mellan Balderson och Delblanc, men självfallet finns också olikheter. I själva verket är detta ganska naturligt med tanke på att Balderson och Delblanc haft så olika syften med sina verk och att Balderson rimligen gjort försök att hjälpligt maskera sin identitet. Men jag kan inte finna några sådana olikheter som säger att Balderson och Delblanc är skilda personer.

Självfallet kan man ha olika uppfattning om värdet av de exempel på överensstämmelser som jag anfört. Men så länge flertalet kan tillmätas vikt, anser jag det oväsentligt om vissa av dem kan ifrågasättas som inte tillräckligt specifika eller relevanta.

Argumentationen bygger på indicier. Men i gengäld förekommer dessa i så stor mängd, är av så olika slag och har ofta så speciell och egenartad karaktär, att de enligt min mening sammantagna med stor kollektiv kraft pekar ut Sven Delblanc som Bo Balderson. Att inom en humanistisk forskning som inte söker stöd i bindande akter eller bevismedel i polisiär bemärkelse komma närmare regelrätt bevisning är inte lätt. Så även om jag inte i egentlig mening kan bevisa att det var Delblanc som var Balderson, vågar jag påstå att sannolikheten för att någon annan än Delblanc är Balderson är ytterst liten. Bäst är dock att överlåta denna bedömning till läsaren.

Om det var Sven Delblanc som var Balderson, finner jag det högst förståeligt att han försökte freda sin person med ett ovillkorligt pseudonymskydd. Å andra sidan är det mitt bestämda intryck att detta behov mer gällde för livstiden än för evigheten, något som också antyds av att Balderson i sina sista deckare gav tydliga vinkar om sin identitet. Han måste ju också från första början ha räknat med risken att när som helst bli avslöjad och att han med säkerhet skulle bli det förr eller senare. Nu tio år efter Sven Delblancs bortgång kan jag därför bara hoppas att han skulle ha haft överseende med mitt tilltag.

Det ankommer knappast på mig att diskutera hur detta resultat, om det står sig, skall värderas litteraturvetenskapligt. Men självklart måste Baldersons författarskap då vägas in i bilden av Sven Delblancs samlade produktion. Denne skulle då på intet sätt framstå som en mindre begåvad, produktiv, mångsidig och komplex författarpersonlighet och språkkonstnär än tidigare, vilket inte vill säga litet.