Kostnadseffektiv metod för att stödja barnfamiljer i låginkomstländer

De första åren av ett barns liv är avgörande för framtiden. Under dessa år utvecklas hjärnan snabbt, och därför är den näring och stimulans ett barn får av stor betydelse. I låg- och medelinkomstländer kan det dock vara utmanande att stödja barns välbefinnande och utveckling eftersom att sådana insatser är dyra. En studie av bland annat vår doktorand Akib Khan drar slutsatsen att det i länder med etablerade stödprogram finns ett kostnadseffektivt sätt att införa hjälp med fokus på tidig utbildning och stimulans. Det studerade programmet, som lanserades i Bangladesh, visade en intern avkastning på 18,9%.

• Barn utvecklades bättre när familjer fick stöd kring både näring och tidig utbildning.
• Föräldrarna blev mer delaktiga i barnets fysiska, psykiska och sociala utveckling under interventionen.
• Interventionen var kostnadseffektiv eftersom att den kunde ingå i redan existerande infrastruktur.
  

Innan programmet som forskarna studerar satte igång så låg drygt 40% av barn yngre än fem år i Bangladesh under sin förväntade tillväxtkurva. Endast 13% av barnen mellan 3 och 5 år deltog i någon form av barnomsorg eller tidig utbildningsaktivitet. Forskarna ville undersöka om man genom att besöka familjerna och tillhandahålla utbildningsmaterial för barn mellan 3 och 18 månader kunde förbättra barnens kognitiva och sociala utveckling.

För att hålla ner kostnaderna av programmet så kopplade man denna ”utbildningsintervention” till ett redan etablerat statligt program med fokus på näring och hälsa. Under interventionen gav programmet stöd kring näring och erbjöd utbildningsmaterial.

18 000 barn ingick i studien, som varade i 15 månader, och bestod av besök av personal från programmet en gång i månaden och ett paket med utbildningsmaterial. Hälften av familjerna fick pedagogiska verktyg och extra stöd, medan den andra hälften (kontrollgruppen) fick de vanliga besöken med enbart näringsinformation Utbildningsmaterialet bestod av kort med åldersanpassade aktiviteter, två bilderböcker, en bok med information om barns utveckling samt en folder med riktlinjer för läkarbesök. I samtal med anställda fick familjerna ytterligare förslag på aktiviteter och stöd i sin användning av materialet.

Det visade sig att i de familjer som fick samtal med fokus på både kost och utbildning så utvecklades barnen bättre kognitivt, språkligt och emotionellt än i familjer som inte hade tillgång till utbildningsmaterialet. För att mäta förändringar användes standardavvikelsemåttet (SD), där en högre standardavvikelse (allt över 0) antyder mätbara och positiva förbättringar i barns utveckling och allt över 0.10 SD visar på en betydlig förbättring. Interventionen ökade kognitiva färdigheter med 0,17 SD, språkutveckling med 0,23 SD och socioemotionella färdigheter med 0.12–0.14 SD. Akut undernäring och undervikt minskade med 40% respektive 8% jämfört med kontrollgruppen.

Föräldrarna, särskilt mammorna, blev mer delaktiga i barnets fysiska, psykiska och sociala utveckling. Detta visade sig till exempel genom att föräldrarna lekte mer varierat med sina barn och erbjöd olika typer av aktiviteter. Mammorna fick också bättre självförtroende kring beslut gällande barnens hälsa. Resultatet blev att familjer deltog i tillväxtkontroller i större utsträckning och även använde andra erbjudna stödprogram. Dessutom noterades att äldre barn i hushållet (i åldern 5-7 år) hade börjat i någon form av pedagogisk verksamhet i större utsträckning än i kontrollgruppen.

Det faktum att barnen uppvisade positiv utveckling i kognitiva, sociala, emotionella och hälsomässiga aspekter understryker att när föräldrar får hjälp blir deras barn bättre rustade för fortsatt lärande och tillväxt. Studien visar att det finns sätt att introducera dessa verktyg och resurser på ett kostnadseffektivt sätt genom att använda befintlig infrastruktur.