Ingeborg Svensson

Biografi

Jag disputerade 2008 på Stockholms universitet med avhandlingen Liket i garderoben. En studie av sexualitet, livsstil och begravning. Studien handlar om det sena 1900-talets Sverige som brukar beskrivas som ett samhälle där döden var tabubelagd och osynlig. Den heterosexuella majoritetsbefolkningen hade ofta inte ens sett en avliden före sina far- och morföräldrars död. Men bi- och homosexuella män drabbades av en annan erfarenhet. På 1980-talet började många av dem plötsligt insjukna och dö, mitt i livet och bortom läkarvetenskapens kontroll. Avhandlingen handlar om vad som händer när döden som kulturell föreställning möter uppfattningar om manlig homosexualitet. Vilka normativa meningar med livet artikuleras inför döden? Vilka liv betraktas som förluster? Och vem räknas som sörjande? Vad finns det för alternativa försök till meningsskapande? Med fokus på känslor som skam, kärlek och melankoli analyseras på detta sätt homosexuella mäns begravningsritualer i spåren av hiv. Studiens syfte var att undersöka och synliggöra heteronormativa processers verkningar och konsekvenser.

De teman som därefter löper som en röd tråd genom min forskning kan sammanfattas med begreppen identifikation, engagemang och makt. Detta har jag främst undersökt inom det område vi kallar sexualitet och ofta med ett särskilt fokus på känslostrukturer och stil. En teoretisk begreppsapparat som karakteriserar mitt arbete är performativitet, performans, queer, subjektivitet, affekt, sårbarhet. De två övergripande frågor jag stöter och blöter i olika material handlar dels om politisk mobilisering bortom utopisk framtidstro, dels om subjektsblivande i relation till oförmåga, ovisshet, osäkerhet, beroende. Dvs. ”misslyckanden” av olika slag.

I min pågående forskning ägnar jag mig åt, för mig, nya forskningspersektiv – teorier om rumslighet och temporalitet med fokus på platsanknytning, platskänsla och platsidentitet.

Forskning

För närvarande arbetar jag med en studie om Kanarieöarna, med fokus på Gran Canaria, under arbetsnamnet 'Kanarisk identitet: mellan guancher, migration och turism'. Projektet är en ö-studie som undersöker transmigration, platsidentitet och platsens identitet. Studien baseras huvudsakligen på fältarbete och semi-strukturerade djupintervjuer, men omfattar även arkivmaterial, med syftet att utforska olika gruppers samliv med platsen

Tre teman har hittills ringats in:

1) Döden på Gran Canaria - om platsidentitet bland kanariesvenskar

Hur, relaterar migranter från Sverige till platsen de emigrerat? ”Kanariesvenskarna” var efter andra världskriget bland de första livsstilmigranterna att bosätta sig på ön Gran Canaria och de har spelat en viktig roll i massturismens utveckling - det samtida samhällets dominerande ekonomiska motor.

I fokus står hur kanariesvenskar, formade av transmigrationens mobila tillvaro och omgärdade av turismens tillfälliga besök, organiserar sig i relation till den konstanta och eviga döden. Utifrån fältarbete med observationer och semistrukturerade samtalsintervjuer är syftet att analysera kanariesvenskars platsidentitet och hemmahörande med fokus på var och hur de hanterar död och begravning - på Gran Canaria eller i Sverige, på begravningsplatser i gravnischer i en mur eller jord, eller spridda som aska?

Med perspektiv från begravningsforskning, forskningsfält om transnationell död undersöks vilka befintliga eller nya sociala ordningar de avlidna skrivs in i. Artikelns kunskapsmål rör på detta sätt frågor om platsidentitet och hemmahörande i en samtid som karakteriseras av globalisering, migration och turism.

Slutsatsen är att majoriteten kanariesvenskar inte begravs på ön. Av de som begravs på plats är det som utspridd aska över havet eller på andra för individen betydelsefulla platser. Majoriteten kanariesvenskar beblandar sig således inte med kanariska institutioner, dvs. med kulturen. När de ”tar sig plats” görs det huvudsakligen med den geografiska platsen – dvs. naturen. Det liv majoriteten kanariesvenskar skapat på Gran Canaria - ön som turistdestination - är således ett livsverk som i relation till död och begravning (hittills) inte lämnat efter sig spår.

2) En båt kommer lastad - Att följa migrationens småbåtar på Gran Canaria.

Temat handlar om de små fiskebåtar, tidigare använda för traditionellt fiske, som används av migranter för att ta sig från västra Afrika till Kanarieöarna (Spanien). Syfte är att analysera båtarnas möte med platsen: Vilka verksamheter är båtarna delaktiga i och hur inverkar de på platsen?

Undersökningen bygger på fältarbete utfört mellan 2022 och 2024 samt en genomgång av nyhetsrapportering och sociala medier från 2020 och framåt. Metodologiskt, i ett materialitetsfokuserat perspektiv och med inspiration från aktör-nätverksteori, följs båtarna som aktörer. Båtarna betraktas därmed som aktiva föremål, som i möte med förhållanden och omständigheter på plats, framträder på nya sätt som i sin tur inverkar på platsen och dess människor. För att få perspektiv på hur båtarnas framträdanden mobiliserar kraft samt vilka riktningar de banar väg för i det kanariska landskapet, används även affektteori och symboliska perspektiv på smuts och oordning.

Båtarna framträder t. ex. som smittosamt avfall som måste avlägsnas och detta bortforslande går fortare när det sker i mötet med turismen, än på de orter som domineras av bofasta. Eller framträder de t ex som läromedel i pedagogiska projekt om migrationen mellan Afrika och Kanarieöarna och synliggör därigenom den geografiska närheten.

Genom att på detta sätt följa båtarna olika framträdanden synliggörs platsens hierarkier och rumsliga ordningar och öns identitet som en konfrontation mellan huvudnäring turismen, dess koloniala historia och dess geografiska position mellan Afrika och Europa, ger sig till känna.

3) I’m from Playa del Inglés

Det handlar om turistmetropolen Playa del Inglés på Gran Canaria, Spanien som skapades på en nästan obebodd plats i och med massturismens födelse på 60-talet. Tillsammans med sin angränsande by för turistarbetare är det idag, 60 år senare, en modern småstad med 23 000 invånare. Nästan hälften av de bofasta är folkbokförda utlänningar med ursprung i 104 nationaliteter och de tar emot minst 60 000 turister i veckan. Här finns därmed en vardag med fler turister än boende.

Denna typ av generiska turiststäder beskrivs ofta som icke-platser, karakteriserade varken av historia eller kultur, utan av syftet som de tjänar: turisten. De kan också beskrivas som ett simulacra: med sin arkitektur från överallt och ingenstans, är staden en kopia av en kopia av en semesterfantasi. Så ringas Playa del Inglés in som en slags overklighet bortom tid och rum och utgör ett kärnexempel på det postmoderna och globaliserade konsumtionssamhället.

Denna analytiska beskrivning är dock, trots sin giltighet, inte uttömmande. Snarare riskerar den att överskugga den verklighet som faktiskt äger rum och tid på plats. Med ett antropologiskt kulturbegrepp är utgångspunkten istället att där det finns vardagsliv, där finns det erfarande, kännande och tänkande människor. Det rör sig om de människor som lever av turismen och som gör simulacrats existens möjlig. Efter mer än ett halvt århundrades samlevnad med turister och inom ramen för turismens och transmigrationens villkor finns här nu dessutom erfarenheter av att detta meningsskapande sker över generationer. Också i ”Turistneyland” skapas, över tid, kulturarv. I fokus står hur turistortsborna förstår sig själva i relation till plats, samt hur de tar sig plats i relation till turismen. Hur, med Virginia Woolfs formulering, skapar de bofasta sig ett ”eget rum”?