Tre perspektiv från International Advisory Board

Den relativt nyinrättade gruppen International Advisory Board har precis lämnat Uppsala och rektor Anders Hagfeldt är nöjd och lite upprymd.

– Vi har haft väldigt spännande diskussioner och det är fantastiskt när man träffar så kunniga och erfarna människor som direkt förstår utmaningarna och kan och vill bidra med råd och erfarenheter. Väldigt inspirerande.

Idén till International Advisory Board kom till efter en diskussion med en annan rektor, Bertil Andersson som då ledde Singapore University. Frågan som Anders Hagfeldt lade på bordet handlade om hur universitetet kan flytta fram positionerna, bli attraktivare för globala samarbeten och helt enkelt bli ännu bättre. Snart kom tanken att det egentligen handlar om att samarbeta, att tala om gemensamma utmaningar, dela erfarenheter och inspireras av varandra. Alla universitet lyckas i delar, ingen har hittat rätt i allt.

Sammansättningen av gruppen blev en annan tankenöt. Det skulle vara en grupp med erfarna personer från olika delar av världen, som kunde ge sina perspektiv och som samtidigt hade tillräcklig kännedom om Uppsala universitet.

– Vi försökte plocka ihop ett dreamteam och de allra flesta vi frågade svarade ja.

Alla kunde inte delta under mötesdagarna i Uppsala, men engagemanget på de som kom gick det inte att ta miste på och under samtalen blev det tydligt att det fanns konsensus kring vissa grundläggande frågor, samtidigt som medlemmarna i gruppen naturligtvis har olika fokus och olika drivkrafter.

Här följer några korta intervjuer med tre av medlemmarna i International Advisory Board: 

Lise Korsten, University of Pretoria

Först ut är Lise Korsten från Sydafrika och vi träffas i medicinska fakultetsrummet i Universitetshuset. Där tittar vi på ett porträtt av Linné. Lise talar om sin relation till de resande vetenskapsmännen som samlade och katalogiserade över hela världen och snart leder samtalet till dagens verklighet.

– De som inte satsar på att bygga nätverk kommer att bli föråldrade.

Lise Korsten använder ordet ”obsolete” och talar med eftertryck. Rollen som medlem i gruppen internationella rådgivare till universitetet ser hon som strategiskt viktig. Hennes vision är att Uppsala universitet ska fungera som en av noderna i ett supernätverk av excellenta universitet som har förmågan att arbeta långsiktigt och internationellt. Den stora uppgiften handlar om att bevara öppenheten och att se betydelsen av att säkerställa att akademierna är öppna och har förtroende.

Det går inte att ta miste på Lise Korstens engagemang. Drivkraften i argumentationen är överväldigande, medryckande och välvillig. Orden är skarpa och vissa uttalas som en explosion inlindad i sockervadd.

– När jag först kom in i de viktiga sammanhangen förväntades jag servera the. Jag vägrade, men jag har lärt mig att spela spelet. Först konstaterade jag att man satsat på elfenbenstorn i Sydafrika. Det var excellenta, slutna satsningar som inte bjöd in eller inkluderade. Jag ville bryta mot det, men först behövde jag bli accepterad och inbjuden till diskussionen.

Acceptansen kom med tiden genom hårt arbete och framgångsrik forskning. Lise Korsten lyckades bli invald i redaktionerna för ett antal tidskrifter och så småningom blev hon den första kvinnan på ordförandeposten i African Academy of Sciences, AAS.

– Nu ser vi hur man börjar tala om Afrika som framtiden. Här finns de unga talangerna, potentialen. Vi är som ett levande lab, men utmaningarna är många.

Lise talar om kinesernas intresse av att hitta nya grödor för att kunna klara framtidens försörjning. Hon talar om gruvorna och jordartsmetaller och vilka konsekvenser gruvdriften får på miljön. Postkolonialismen är också på samtalslistan. Hur fransmännen är illa omtyckta av många, hur amerikanarna tappar mark och hur svårt det är med infrastruktur när det tekniska kunnandet saknas.

– Kineserna är spännande. De publicerar mest av alla i tidskrifter som Nature och de premierar sina forskare och lyfter fram dem. Det är en ny taktik vi ser och den är internationellt framgångsrik. Jag noterar också att de har en ny agenda vad det gäller samarbeten.

Den agendan handlar om mer än delfinansiering av forskningsprojekt. Lise Korsten talar om mobility grants, som möjliggör för kinesiska forskare att vara närvarande i samarbeten på plats. Avsikten är uttalad. Afrika har naturresurserna och dessutom finns både data och biobanker som kineserna är intresserade av.

– Vi vill inte släppa ifrån oss det vi har, men det är svårt. I Afrika saknar vi fortfarande den datakraft som vi skulle behöva för att kunna ta hand om det vi har själva. Här har vi en viktig komponent för framtiden.

Professor Korsten ser data som framtidens guld och vi hamnar snart i ett samtal om hur det finns en övertro på de globala jättarnas system.

– Min son var skolkamrat med Elon Musk och är också han i AI-branschen. Vi talar mycket om det här och jag ser hur viktigt det är att vi har våra egna system på plats.

Så återkommer vi till nätverken. Till vikten av att vara öppna och relevanta, att utnyttja den unika position som Uppsala universitet har som gammalt och trovärdigt, men också som framstående och trovärdigt.

– Jag tror också att ni skulle tjäna på att titta på er rekrytering. Postdocs är en grupp som ni borde sikta på och dessutom borde ni nyttja era nyblivna pensionärer mer. De har en enorm kunskap och vet vilka som man ska satsa på. De har ofta tid och vill ge tillbaka. Glöm inte bort dem i utvecklingen av universitetet. 

Meric Gertler, Toronto University

Den andre International Advisory Board-medlemmen är Meric Gertler från Toronto University. Han är professor i geografi och samhällsplanering och var rektor för sitt universitet i 12 år, fram till 2025. Gertler har också tagit på sig rollen att vara ordförande för International Advisory Board (IAB).

– Jag tackade ja till att vara med i gruppen eftersom jag brinner för statlig högre utbildning och eftersom jag vill hjälpa Uppsala universitet att se sin styrka.

Vi ses på rektors kontor i Segerstedthuset och Meric Gertler från Toronto University berättar att han som forskare inom stadsutveckling och planering har haft en hel del kontakter med Uppsala universitet genom olika forskningsprojekt och samarbeten. Han ger intrycket av att vara hemtam och världsvan i ett och samma andetag. När jag frågar om hans bild av Uppsala universitet och vår position bland världens universitet säger Meric att Toronto University var på ungefär samma plats som Uppsala är nu för femton år sedan. Då menar han inte forskningsmässigt eller vad gäller standarden på utbildning. Det han talar om är genomslag och synlighet. Områden som Toronto University såg att de kunde bli bättre inom och sedan gjorde ett stort arbete för att förbättra.

– Vi har satsat mycket på det vi kallar story-telling, att berätta mer om hur vi arbetar, vilka utmaningar vi har och när vi lyckas. För oss har det givit goda resultat. Stoltheten bland personalen har ökat, men vi har också attraherat mer extern finansiering.

Bilden av universitetet återkommer under hela samtalet och han säger att Uppsala universitet, från hans perspektiv har så mycket att berätta och visa upp, men att han inte ser att vi gör det. Meric Gertler talar också om internationalisering och hur Toronto University hade en väldigt oklar blid av vad de ville med sitt internationaliseringsarbete innan de tog tag i frågan på riktigt. Det handlade om att diskutera rekryteringar och vilka man ville attrahera. Det fanns också ett behov av att utnyttja hela universitetets bredd.

– Här finns många likheter med ert UUniFI. Vi skapade förutsättningar för några institut som tog sig an breda och komplexa samhällsfrågor som vi sedan finansierade inledningsvis. Snart attraherade de andra finansiärer. Målet från ledningshåll var att hitta en modell för att organisera våra resurser för att jobba bredare. Det sker ju inte naturligt på något universitet eftersom vi är så uppdelade.

Professor Gertler är mån om att understryka att Uppsala universitet har en imponerande potential. Han säger också att staden ligger strategiskt bra och att det finns mycket att vinna på i att lyfta regionen och företagandet via universitetet.

– Utmaningen kommer i att behålla företagen i regionen. Lyckas det bygger man varandra. Det har varit en av våra framgångar i Toronto att det har gått.

Nu är ju Toronto en annan sorts stad än Uppsala med sina 2,7 miljoner invånare, men Meric Gertler menar att Uppsalas attraktionskraft bygger på många delar. Det handlar om politik, om stabilitet, om social trygghet och om närhet till natur. Ur stadsplanerarens och forskarens perspektiv ger han en kort inflygning kring vad som attraherar akademiker internationellt och Uppsala motsvarar egentligen alla krav han nämner.

Det är länderna som ibland kallas Middle powers som kan komma att dra nytta av det som händer i vår oroliga värld. Resultaten av skiftena i maktbalansen kommer sannolikt leda till att världen får nya powerhouses. Sverige och Norden kan bli ett säger Gertler.

– Kan jag bidra till det gör jag det gärna och jag vill också lägga till att jag tycker att den här idén med vår grupp är en väldigt smart idé. Uppsala kommer att kunna avancera mycket fortare än vi gjorde. Att skapa en bild av vad universitetet kan bli genom att utnyttja erfarenheterna från andra – fantastiskt smart.

Svante Pääbo, Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology

Medan jag talar med Meric Gertler är Svante Pääbo ute och cyklar, bokstavligt talat. Han tar en tur på en del av den nyinrättade Pääboslingan och kommer lite sent till vårt möte eftersom han efter cykelturen har blivit uppehållen av alla studenter och doktorander utanför Segerstedthuset som velat ställa frågor, ta bilder och bara vara i närheten av Nobelpristagaren.

– Det är roligt med uppmärksamheten, men så klart kan det bli lite jobbigt också. Det är så många som vill att jag ska komma och prata och jag hinner helt enkelt inte. Jag har fått lära mig att säga nej.

Det är en eftertänksam man som sitter mitt emot mig vid det runda bordet. Han svarar ganska kort och sakligt. Säger att det inte är hans roll att ha en grandios vision, att universiteten i världen är viktiga resurser med kapacitet att träda in och aktiveras i alla möjliga sammanhang. Svante Pääbo nämner Ukraina som exempel. Sen säger han att Uppsala är väl placerat och fungerar väl som ett sorts centrum och att han egentligen inte har någon käpphäst eller något särskilt som han skulle vilja ändra.

Där börjar samtalet, men så börjar vi tala om bildning och bredd och om hur han själv nyttjade flera av universitetets områden och verksamheter för att komma framåt i sina idéer.

– Jag hade turen att bli del av en välfinansierad grupp. Vi hade resurser och det fanns utrymme att testa idéer. Jag tror att det är viktigt, att det finns utrymme för att prova.

Trots oviljan att formulera den grandiosa visionen kommer samtalet flera gånger in på rekryteringsfrågan, att det är viktigt att rekrytera excellenta forskare och att det finns skäl att sikta på lovande yngre forskare som är mer rörliga än de etablerade.

– Attraherar man excellenta forskare så kommer samarbeten på köpet. Många talanger kommer vi att hitta i andra länder. Flera afrikanska universitet kommer att bli väldigt intressanta.

Meningarna är korta och koncisa. Svante Pääbo verkar bara säga det han tänker säga, stannar upp och fyller inte ut samtalet som många tenderar att göra. Det finns något precist i hans sätt att svara. Först när vi närmar oss forskningens villkor blir resonemangen lite längre. En fråga om vikten av att få misslyckas leder Pääbo in på ett resonemang om hur viktigt det är att lära sig att inse när en idé har nått till vägs ände. Han konstaterar att det mesta misslyckas, men att det egentligen är fel att tala om misslyckande. Istället är den avfärdade tanken, eller teorin, en del av processen och i den processen finns också ett behov av att få vara lite vild och galen och dessutom ett behov av att hitta sätt att filtrera de galna idéerna.

– Sen tror jag att det är viktigt att förändra bilden av forskaren. Vi behöver förklara att forskning inte är så märkvärdigt. Det är inte olikt hur det är att laga en cykel – man ser ett problem och försöker hitta en lösning för att lösa det. Jag tycker inte att det är så komplicerat.

Den insikten gäller all forskning menar han. Idéer, galna eller inte hanteras metodiskt och ordnat. Ska man attrahera talanger brett måste man avdramatisera bilden av forskaren, våga vara öppen för att ta risker och sen behöver vi också hålla flera vägar öppna till att sätta samman sin egen mix av ämnen.

Det här var ju också temat på Pääboslingan – en illustration av att vår senaste Nobelpristagares väg tog svängar in i flera olika discipliner – en tvär- och mångvetenskaplig karriär, som leder till frågan om hans syn på satsningen med forskningsinstituten UUniFI som ju ska angripa forskningsutmaningar multidisciplinärt.

– Jag tror att UUniFI är en utmärkt ambition och en utmärkt målsättning. Men jag tror man ska akta sig för att administrera för mycket. Jag hoppas att det blir forskarcentrerat. Då blir det bra.

Johannes Borgegård