Undertecknat men inte ratificerat: Vad ratificeringsgapet inom rustningskontroll kan lära oss om AI-styrning

I april 2019 gjorde USA något ovanligt: man ”återkallade” sin underteckning av ett fördrag. Vid National Rifle Associations årsmöte tillkännagav president Trump att USA skulle dra sig ur vapenhandelsfördraget, ett multilateralt avtal som antogs 2013 för att reglera vapenförsäljning mellan länder. I praktiken ratificerades fördraget aldrig av Washington, vilket skulle ha omvandlat undertecknandet till bindande inhemska rättsliga förpliktelser.

Det mellanrum som finns mellan att underteckna ett fördrag och att faktiskt ratificera det – det så kallade ratificeringsgapet – var vad vårt team arbetade med under Alva Myrdal-centrums forskningssprint i april 2026. Med utgångspunkt i AMC Data:s databas om rustningskontroll – 128 avtal som sträcker sig flera decennier tillbaka – strävade vi efter att förstå vad som kan förklara ratificeringsgapet och vilka konsekvenser detta kan få för styrningen av AI.

Undertecknat, sedan fastkört

Gapet är verkligt och koncentrerat till ett fåtal avtal. I absoluta tal har vapenhandelsfördraget det största ratificeringsgapet: 33 stater har undertecknat men inte ratificerat det. JCPOA (Joint Comprehensive Plan of Action, även känt som Iranavtalet) visar 100 %, men det är avsiktligt: det utformades som ett politiskt avtal för att undvika ratificering i senaten. Andra relevanta fördrag med stora procentandelar i ratificeringsgapet är bland annat Fördraget om förbud mot kärnvapen, med 28 procent; Rymdfördraget, med 27 procent; och Vapenhandelsfördraget med 25 procent (figur 1).

Avtalens utformning är inte problemet

En rimlig slutsats är att avtal som inte ratificeras är sämre utformade än de som faktiskt ratificeras. Vi testade detta utifrån flera dimensioner: hur ingripande fördragets kontroll är (med antalet kontrollmekanismer som mått), om det innehåller mekanismer för efterlevnad och tvistlösning, samt om det är bilateralt eller multilateralt. Ingen av dessa faktorer visar något statistiskt signifikant samband med ratificeringsgapet (figur 2). Om något så åtföljs mer krävande kontroller av ett något mindre gap: en svag negativ korrelation, vilket möjligen tyder på att trovärdiga kontroller bygger förtroende snarare än att skrämma bort deltagarna. Det resultat vi känner störst tillförlitlighet för är ett negativt sådant: hur ett fördrag är utformat säger mycket lite om huruvida staterna kommer att följa det.

Det handlar troligen om inrikespolitiken

Ett nollresultat vad gäller utformningen kan inte säga oss vad som faktiskt driver gapet. För att förstå det förlitar vi oss på den befintliga litteraturen och på enskilda fall, och båda pekar på att inrikespolitiken är avgörande. USA är ett mycket talande exempel: för att ett fördrag ska ratificeras krävs en två tredjedels majoritet i senaten, vilket är den högsta ratificeringströskeln bland demokratier. Senaten förkastade fördraget om ett fullständigt förbud mot kärnsprängningar 1999; 20 år senare drog Trump tillbaka undertecknandet av vapenhandelsfördraget och drog sig ur Iranavtalet. För en annan stormakt som Kina verkar ratificeringsproblemen däremot i mindre utsträckning bero på lagstiftningsmässiga dödlägen än på strategiska överväganden och interna byråkratiska dragkamper mellan utrikesministeriet, militären och de verkställande myndigheterna. Och överallt tickar klockan: ju längre tid det tar mellan undertecknande och ratificering, desto större är risken att ett regeringsskifte förändrar just de förutsättningar som gjorde undertecknandet möjligt.

Samma gap öppnar sig inom AI

Det kan vara till hjälp att delvis betrakta ratificering som en form av signalering. Stater undertecknar för att signalera att de ansluter sig till en global norm: ett offentligt, kostnadsneutralt steg som ofta riktar sig till en internationell publik. De ratificerar först när inhemska väljargrupper och intressegrupper accepterar avtalet som legitimt, vilket är en långsammare och dyrare process. Undertecknande är signalering; ratificering är institutionalisering.

Samma tvåstegsprocess är strukturellt synlig inom AI-styrningen, även om formen är annorlunda. Deklarationerna från Bletchley (2023) och Seoul (2024) är icke-bindande – de ligger närmare signalering än något institutionaliserat. Bidens presidentdekret om AI från 2023 upphävdes två år senare, vilket återspeglar mönstret med icke-undertecknade eller övergivna fördrag, även om detta är en inrikespolitisk omsvängning. Och en systematisk utvärdering av frivilliga företagsåtaganden gentemot Vita huset visade att efterlevnaden i genomsnitt endast uppgick till 53 %. Dynamiken är densamma: konsensus på deklarationsnivå, splittring på genomförandenivå.

Detta leder till tre slutsatser. För det första är bra ramverk viktiga men inte tillräckliga: det måste finnas varaktiga inhemska koalitioner – inom lagstiftande församlingar, över valcykler, med allmänheten – som kan kräva återhållsamhet när det gäller farliga kapaciteter. För det andra finns det viktiga skillnader mellan fördrag om rustningskontroll och AI: strängare inspektioner inom rustningskontroll minskar inte antalet medlemmar, delvis eftersom en armé inte kan flytta till en jurisdiktion med mindre stränga regler; men ett företag kan det – och det finns vissa tecken på att europeiska regler redan driver ut företag, med Meta som håller tillbaka en modell från unionen och dussintals företag som 2025 bad Bryssel att skjuta upp AI-lagen. Resultat från rustningskontrollen borde göra oss mindre säkra på att strikta regler driver företag utomlands – men det kan de göra. För det tredje: håll ett öga på den inhemska politiken – regeringsbyten, lobbyverksamhet från industrin och regleringskapacitet – inte på toppmötets foton.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Bra avtal är viktiga, men den bindande begränsningen är inrikespolitiken: finns det någon på hemmaplan som är villig att betala för att upprätthålla dem? Och det pekar på något svårare som datamaterialet inte kan berätta för oss: vem kommer att utföra det långsamma och kostsamma arbetet med att omvandla dessa åtaganden till bindande regler?

Data: Alva Myrdal-centrums databas över rustningskontrollavtal (V2), Uppsala universitet – 128 avtal fördelade på sex sammanlänkade datamängder. Vissa siffror över deltagande kan skilja sig från aktuella uppgifter i FN:s fördragssamling (vapenhandelsfördraget har nu 143 signatärer, varav 25 ännu inte har ratificerat, och TPNW har 95 länder som har undertecknat, varav 21 inte har ratificerat).

Inlägget publicerades först på engelska den 16 juni 2026.