Osteoporos

I Sverige inträffar varje år ca 70 000 fragilitets­relaterade frakturer. För äldre kvinnor kräver enbart höft­frakturerna fler vård­dagar än hjärt­infarkt, bröst­cancer eller diabetes. Den över­gripande mål­sättningen med vårt projekt är att identifiera och studera risk­faktorer som kan bidra till att förklara varför Sverige och Norge har världens högsta före­komst av fragilitets­frakturer. Kända risk­faktorer har inte kunnat för­klara detta. Vi har studerat både genetiska och miljö­faktorer, men fokuserat på dietära faktorer, framför allt vitamin A och D. Detta ledde till att vi kunde identifiera en tidigare okänd riskfaktor - för mycket vitamin A (retinol), som tycktes vara en rest från torsk­lever­oljans tid. Våra fynd har lett till en sänkning av retinol­nivån i kost­tills­kott både i USA och inom EU. I Norge har retinol­nivån i torsk­lever­olja reducerats med 70%. Sverige var tidigare det enda land i Europa som berikade mejeri­produkter med låg fetthalt. Denna berikning togs bort 2008 och året efter blev de klassiska AD-dropparna enbart D-droppar.

Redan för ett sekel sedan fann man att toxiska nivåer av vitamin A kunde orsaka spontana frakturer på försöks­djur. Ingen annan känd substans har denna deletära effekt på skelettet, som främst tycks bero på att rör­benens omkrets - och därmed håll­fasthet - minskar.

Vi försöker i detalj klar­göra cellulära och moleky­lära mekanismer bakom vitamin A:s effekter, men vi studerar även om retinol i blodet är omvänt associerat med rörbenens omkrets även på människa. Om ben­tätheten samtidigt är opåverkad, vilket man sett i djur­försök, skulle det kunna röra sig om en ny sorts "osteoporos", eftersom definitionen av osteoporos baseras på ben­täthet.

Man uppskattar att ungefär hälften av alla som drabbas av cancer får meta­staser och ungefär hälften av dessa finns i skelettet. Trots att skelett­meta­staser är så vanliga finns (med några få undan­tag) ingen egentlig botande behandling. Tumör­spridningen sker via blodet, men exakt vad som sen sker är inte helt klar­lagt. Intressant nog finns det två olika typer av skelett­meta­staser. De är antingen huvud­sakligen ben­ned­brytande eller ben­ny­bildande och stimulerar två olika celler i ben­vävnaden. Vi vill under­söka om några läke­medel som idag används mot andra sjuk­domar kan hämma någon av dessa två typer av celler och därmed skelett­meta­staser.

En etablerad modell för att studera malignt melanoms ben­ned­brytande metastaser kommer användas. Vi kan i preliminära experiment se tydliga meta­staser i rygg­kotor. Vi kommer nu att studera om 1) melfalan­flufenamid (Pepaxti), ett nytt läke­medel mot en cancer­sjukdom som uppstår i ben­märgen (myelom), och 2) gamla hjärt­mediciner, som visats lösa upp cancer­celler som klumpat ihop sig (och lättare meta­staserar), kan hämma melanoms meta­staser. Vi kommer sedan att testa läke­medel i modeller för prostata­cancers ben­ny­bildande meta­staser, bl a palovaroten, som används mot en sällsynt ärftlig sjukdom som innebär att extra ben­vävnad bildas i kroppen.

Vårt mål är ta fram ny viktig kunskap om hur cancer­celler meta­staserar till skelettet. Förhopp­ningen är att detta på sikt kan leda till nya läke­medel som kan förhindra eller bromsa skelett­metastaser.