Transkribering avsnitt 104

Transkribering av Forskarpoddens avsnitt 104: Bakteriernas hemliga språk. Åsa Malmberg intervjuar Sanna Koskiniemi, professor vid Institutionen för cell- och molekylärbiologi, Uppsala universitet.

Sanna Koskiniemi: Jag tänker så här att om vi nu kan förstå vad bakterierna pratar om, vad de säger till varandra, då kanske vi kan störa den här kommunikationen. Om den är viktig för att gå in i ett sovande läge och överleva en antibiotikabehandling eller för att kunna göra en sån här biofilm för att kunna orsaka en infektion… Kan vi störa ut det, då blir det ju inga infektioner eller problem med behandlingen. Eller så kanske vi kan gå in och få dem att bete sig på ett sätt som är bra för oss, men dåligt för dem.

Åsa Malmberg: I våra kroppar pågår ett krig mellan våra egna, goda bakterier och bakterier som kan göra oss sjuka. Och de kommunicerar med varandra genom att utsöndra molekyler. Nu har forskarna upptäckt att de här till synes enkla mikroorganismerna också använder sitt giftvapen för att skicka krypterade meddelanden till sina allra närmsta.

Du lyssnar på Forskarpodden vid Uppsala universitet och det här avsnittet produceras av mig, Åsa Malmberg.

Sanna Koskiniemi: Jag heter Sanna Koskiniemi och jag är professor i mikrobiologi vid Institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Uppsala universitet.

Åsa Malmberg: Och du forskar om bakterier. Och vi vet ju att finns både goda och bra bakterier. Bra bakterier till exempel i våra magar som hjälper oss att smälta mat och sånt där. Och dåliga bakterier som vi kan bli sjuka av. Så om jag då råkar få i mig en sån här sjukdomsalstrande bakterie, är det då garanterat att det kommer att bli sjuk?

Sanna Koskiniemi: Nej, inte alls. Det som oftast gör oss sjuka är samspelet mellan den sjukdomsorsakande bakterien och vårt värdsvar eller immunförsvar som det också kallas.

Och även om den här sjukdomsorsakande bakterien skulle till exempel ha förmågan att göra ett toxin som direkt gör oss sjuka.

Åsa Malmberg: Ett gift alltså som den gör?

Sanna Koskiniemi: Ja precis ett gift. Så görs inte de här giften eller toxinerna hela tiden utan de görs bara i rätt tillfälle.

Åsa Malmberg: Men hur vet bakterierna när de ska börja producera de här toxinerna?

Sanna Koskiniemi: Ja, de vill ju liksom inte göra det här vid fel tillfälle för att det kostar massa resurser. Det kostar energi att producera dem och därför så har evolutionen selekterat fram dem som bäst kan reglera när de ska göra det här. Och hur känner de då av att de är på rätt ställe? Det skulle ju kunna vara temperatur, till exempel eller pH eller närvaro av små molekyler. Ett exempel är gallsalter, som produceras i våra tarmar, kan ju berätta för en bakterie att nu har jag kommit fram till tarmen, nu är det ett bra läge att göra toxin.

Åsa Malmberg: Men kan den där ensamma lilla bakterien då ställa till allt det här med sjukdom och så?

Sanna Koskiniemi: Nej, det vore väl jobbigt om det var så. Det är ju så att en bakterie kan räcka för att göra oss sjuka. Att man råkar få i sig en bakterie. Men den själv kan inte göra oss sjuk för då skulle ju det här värdsvaret eller immunförsvaret kommer att bara äta upp den där bakterien om den upptäckte att den var där.

Så därför har ju bakterier ett språk, en förmåga att ta reda på när de är tillräckligt många för att det ska vara en bra idé att göra oss sjuka.

Åsa Malmberg: De har ett språk, alltså? Hur då? Hur kommunicerar de med varandra?

Sanna Koskiniemi: Jo, de utsöndrar liksom små molekyler som de gör hela tiden. Och är man då en bakterie så blir det väldigt få molekyler. Men när man blir fler och fler så blir det ju fler molekyler och till slut så får man så hög koncentration av molekylerna att de där känns av och då kan man ändra beteende från individuellt beteende till gruppbeteende.

Det skulle ju till exempel kunna vara att börja producera toxin när man har räknat ihop att ”nu är vi tillräckligt många för att värdförsvaret inte kan äta upp oss för snabbt och våra toxin kan produceras i sån mängd att det faktiskt får en effekt”.

Åsa Malmberg : Men hur producerar de här bakterierna ämnena då?

Sanna Koskiniemi: Ja, förmågan att kunna göra de här, den finns ju liksom skriven i bakteriens arvsmassa, i deras gener.

Och de här generna de görs ju då med RNA och proteinsyntesmaskinerier om till proteiner. Eller proteiner som kan då göra små molekyler om det är frågan om små.

Åsa Malmberg: Det liksom processer som pågår i celler kan man väl kanske säga?

Sanna Koskiniemi: Ja, det finns ju alla celler. Våra celler gör ju det här hela tiden. När vi sitter här så jobbar de.

Åsa Malmberg: Men vad jag har förstått av dig så kan också en bakterie befinna sig i olika stadier under sitt liv. Kan du berätta om det?

Sanna Koskiniemi: Ja, precis. De kan ju simma eller röra sig på olika sätt, de kan sitta fast, de kan vara själva eller de kan vara tillsammans och göra så kallade multicellulära saker, enheter kanske är ett bra ord, som kallas för biofilm. Och vi pratar inte om en schysst rulle på bio utan en tunn hinna av liv.

Åsa Malmberg: Men kan vi ha sånt i kroppen?

Sanna Koskiniemi: Sånt har vi i kroppen, vi har sånt i magen som är bra för oss. De hjälper oss att bryta ner mat och gör vitaminer. Sen ibland får vi sjukdomsorsakande biofilmer. Det finns endokardit biofilm på hjärta till exempel. Eller man kan få det i katetrar och så vidare.

Åsa Malmberg: Det låter besvärligt.

Sanna Koskiniemi: Ja, det jättebesvärligt. Det svårt att behandla de här biofilmerna. De är okänsliga mot antibiotika.

Åsa Malmberg: Men många bakterier som vi har i våra kroppar är också till nytta för oss. Vi nämnde förut här med bakterierna som finns i våra tarmar som hjälper oss med massa bra saker. Men hur reagerar de då när vi får in oss i just sådana här andra bakterier som inte är så bra för oss?

Sanna Koskiniemi: De försvarar oss. De finns där och de tar upp massa plats så det finns inte utrymme för några läskigheter att komma in.

De äter upp näring så att inte finns någonting för dem att äta på. Och sen någonting som vi forskar på i min forskargrupp, de har också massa vapen som de använder för att se till att det inte kommer in vad som helst i våra tarmar.

Åsa Malmberg: Vapen det låter spännande. Det är liksom en liten krigföring då alltså?

Sanna Koskiniemi: Ja. Det pågår kanske just nu i din kropp efter att du har ätit lunch. Om det är någon bakterie som är på väg ner i tarmen så sitter dina egna bakterier där och slåss och försvarar.

Åsa Malmberg: Eller i näsan…

Sanna Koskiniemi: Eller i näsan eller i huden, överallt där vi har bakterier, absolut. Vi var bara inne på tarmen så jag fastnade där.

Åsa Malmberg : Men de finns alltså, det pågår hela tiden ett krig i våra kroppar?

Sanna Koskiniemi: Ja, troligtvis.

Åsa Malmberg : Spännande.

Sanna Koskiniemi: Mer ofta på dagis än här.

Åsa Malmberg: Är det så?

Sanna Koskiniemi: Nej, jag vet inte.

Åsa Malmberg: Vad är det du forskar på?

Sanna Koskiniemi: Jo, men vi tittar på hur bakterier slåss. Och en sak som de använder för att slåss är antibiotika som de flesta har hört talas om. Den mesta antibiotika vi har produceras av bakterier för att kunna slåss med varandra.

Men i min grupp så är vi mer fokuserade på att titta på andra sätt.

Åsa Malmberg: Vänta nu, du sa att antibiotika produceras av bakterier för att slåss med varandra?

Sanna Koskiniemi: Och vi har liksom hittat antibiotika och nu använder vi det för att behandla bakterieinfektioner. Men ursprungligen så har de gjorts jättelånga sedan jättelänge tillbaka av bakterier för att slåss med andra bakterier.

Åsa Malmberg : Ja just det så det är ett vapen, vi använder bakterier som vapen mot andra bakterier helt enkelt?

Sanna Koskiniemi: Ja i alla fall bakteriernas produkter använder vi som vapen. Men vi tittar i alla fall mer på andra sätt som bakterier slåss. När de levererar proteintoxin från en bakterie till en annan med hjälp av spjut eller små stickor.

Och det här begränsar då leveransen till bakterier som ligger väldigt nära, som har kontakt med varandra.

Åsa Malmberg: Men vad är det för bakterier som ni forskar på då?

Sanna Koskiniemi: Vi tittar framförallt på gramnegativa bakterier som vi kallar dem för. Där finns bland annat E. coli och salmonella och klebsiellabakterier. Och sen har vi något projekt också där vi håller på med laktobaciller.

Åsa Malmberg: Men vad är det för sjukdomar som de här sjukdomsframkallande bakterierna orsakar?

Sanna Koskiniemi: E. coli kan ju både vara en del av vår normala mikrobiom och snäll bakterie som hjälper oss och den kan också vara patogen. Och vad det är för typ av infektioner den orsakar tillsammans med klebsiella är ju urinvägsinfektioner som är väldigt vanliga i världen. Och vissa andra, E. coli och salmonella kan också orsaka infektion i tarmkanalen. Så det är väl därför vi har valt dem.

Åsa Malmberg: För att de är i tarmen?

Sanna Koskiniemi: Precis, för att där finns ju så mycket bakterier så det är mest troligt att det är där de här vapnen och krigsföringssystemen som kräver kontakt mellan bakterier kommer till nytta. Och sen en annan anledning varför vi valt de här bakterierna är ju också att det finns massa tillgängliga verktyg eller genetiska verktyg. Man kan manipulera de här bakterierna för att få svar på svåra frågor.

Åsa Malmberg: Ja, de är lättare att manipulera eller är det för att man har gjort det tidigare?

Sanna Koskiniemi: Man har jobbat väldigt länge med E. coli framför allt och utvecklat massa metoder där. Dels det och sen kan det vara så att det kanske också är lite lättare.

Åsa Malmberg: Men ni har sett att de här bakterierna också har ett annat sätt att kommunicera, ett nytt sätt som inte varit känt tidigare. Kan du inte berätta om det?

Sanna Koskiniemi: Jo precis. Det var ju så här att vi var ju inne på tidigare redan i den här podden om att bakterier gärna inte gör saker om de inte har nytta av dem just då. För det kostar massa resurser att producera protein. Och de här toxinleveranssystemen som vi jobbar med, de kostar jättemycket energi, både att producera, men också att använda. Och då tyckte vi att det var så märkligt när vi upptäckte att den bakterie de mest levererar toxin till, det är någon som ser ut precis som de själva. Deras syster eller deras dotter eller moder eller vad man nu kallar dem för. För det är den som ligger närmast och det verkar jätteslösaktigt

Åsa Malmberg : Det verkar märkligt!

Sanna Koskiniemi: Att liksom slösa bort massa resurser som man har använt för att bygga upp ett vapen och så bara leverera det till sin syrra som då inte känner av det här vapnet, de kommer inte att dö, för att de gör ju ett så kallat antitoxin som skyddar dem mot det här toxinet.

Åsa Malmberg: Så de är immuna mot det?

Sanna Koskiniemi: De är immuna mot det, precis. Jag vet inte om man tänker sig att... Ni som vet vad en Pac-Man är.

Åsa Malmberg: Ja, en sån här gammal dataspelsfigur.

Sanna Koskiniemi: Så de här toxinerna kan man tänka sig att de är som Pac-Mans inne i bakteriercellen som tuggar sönder DNA eller cellväggen. Och i de här systrarna som har antitoxinet så finns det liksom någonting som går in och stoppar Pac-Manens förmåga att tugga.

Så därför är de skyddade. Så ändå håller de på då. Levererar det här toxinet fram och tillbaka. Så vi var så här: ”Men det kanske finns någon anledning att de gör det.” Så började vi titta på det. Och då upptäckte vi att de faktiskt kommunicerar med varandra när de levererar det här toxinet till sina syskon, eller systrar och döttrar och så vidare.

Medan de använder det som ett vapen om de levererar toxinet till någon helt annan bakterie. Så det är som ett hemligt krypterat meddelande som bara rätt sort kan läsa. Alla andra dör.

Åsa Malmberg : Det låter märkligt. Men vad är det, tror ni att de säger till varandra då?

Sanna Koskiniemi: Ja det måste ju vara någonting väldigt viktigt eftersom meddelandet är krypterat eller hur?

Åsa Malmberg: Ja verkligen.

Sanna Koskiniemi: Och vi vet ju inte allt de säger till varandra. Vi har hittat två saker som vi vet att de säger. Dels så har vi upptäckt att de pratar om att få en del av populationen av bakterier att gå in i sovande läge.

Åsa Malmberg: Varför gör de det?

Sanna Koskiniemi: Det kan man ju undra. Varför sover bakterier? De här sovande bakterierna de växer alltså inte.

Så de har inga sådana här processer igång som gör att bakterien växer och det gör att antibiotika har ingen effekt på dem, men andra stressfaktorer och toxiner kanske inte heller har så stor effekt. Så de är liksom skyddade. Så det är en sak som de gör. Man lägger några ägg i den här korgen, sovkorgen, ifall det skulle komma någonting läskigt. För då kan vår sort överleva det. En antibiotikaöverhandling till exempel.

Åsa Malmberg: Du är lite smart av dem på ett sätt.

Sanna Koskiniemi: Ja, evolutionärt sett så har det varit fördelaktigt. Vi har en förmåga, jag i alla fall, att prata om bakterierna som att de är människor och de tänker och vill göra saker. Men det är alltid... Det finns alltid en evolutionär selektion som har gjort att de här sakerna har kommit fram.

Åsa Malmberg: Och det är inte så att de sitter och tänker och funderar utan det gör de automatiskt?

Sanna Koskiniemi: Precis.

Åsa Malmberg: Men när de sover då, hur väcks de sen då? De kan ju inte sova för alltid, eller kan de det?

Sanna Koskiniemi: Nej det vet vi inte, vi vet inte hur länge de kan sova, ibland sover de en timme eller några timmar och ibland som vi vet ett coolt experiment där man har tagit vatten från havet och plattat ut på sådär rikt tillväxtmedia och då har man sett bakterier som liksom har legat där i nästan ett år och bara sovit. Och sen helt plötsligt så börjar de växa och man vet inte riktigt varför, näringen fanns ju där redan från början, så varför tog det ett år innan de vaknade upp? Det tycker jag är jättespännande

Åsa Malmberg: Ja, väldigt intressant.

Sanna Koskiniemi: Men om de inte pratar om att sova, då pratar de om… Det andra som jag upptäckte är att de pratar om då att göra sådana här multicellulära enheter, sådana här biofilmer Så att när bakterier kan prata med varandra och leverera toxin, så gör de i större utsträckning biofilm än de som inte kan prata med varandra.

Åsa Malmberg: Och det gör man så i våra kroppar?

Sanna Koskiniemi: Ja, kanske.

Åsa Malmberg: Var någonstans då?

Sanna Koskiniemi: Just den bakterien som vi tittar på där vi upptäckte att de gör biofilm den orsakar urinvägsinfektioner. Så kanske är det så att de gör det när de ska kolonisera i urinvägarna där det är ganska hårt tryck av urinet som ska ut.

Åsa Malmberg: Och då behöver de sitta ihop tätt?

Sanna Koskiniemi: Kanske.

Åsa Malmberg: Kanske.

Sanna Koskiniemi: Det får vi se.

Åsa Malmberg: Men vad är det ni vill ta reda på då i er forskning om det här?

Sanna Koskiniemi: Jag tänker så här, att om vi nu kan förstå vad bakterierna pratar om, vad de säger till varandra, då kanske vi kan störa den här kommunikationen. Om den är viktig för att gå in i ett sovande läge och överleva en antibiotikabehandling eller för att kunna göra en sån här biofilm för att kunna orsaka en infektion, kan vi störa ut det.

Då blir det ju inga infektioner eller problem med behandlingen. Eller så kanske vi kan gå in och få dem att bete sig på ett sätt som är bra för oss, men dåligt för dem. På något sätt.

Åsa Malmberg: Ni kan omvända dem eller på något sätt?

Sanna Koskiniemi: Ja, hacka bakterierna helt enkelt.

Åsa Malmberg: Just det.

Sanna Koskiniemi: Hacka bakteriernas språk i alla fall.

Åsa Malmberg: Det låter ju väldigt science fiction.

Sanna Koskiniemi: Ja, men alltså molekylärbiologi och mikrobiologi är ofta lite science fiction. Det ser också ut så ibland i mikroskop om vi tar de här vapnen, de här spjuten de använder då, liksom levererar toxin, färgar in dem med fluorescenta molekyler, så ser det ut som att de slåss med lasersvärd.

Åsa Malmberg: Det låter ju inte som man tänker bakterier utan det låter mer som någon film då?

Sanna Koskiniemi: Ja, det blir ju små filmer med bakterier. Och det där sker i våra kroppar hela tiden.

Åsa Malmberg: En tanke som ni har är att kunskapen om bakteriers kommunikation och krigföring skulle kunna minska antibiotikaanvändningen, Kan du berätta om det, hur ni tänker det här?

Sanna Koskiniemi: Ja men om man tänker sig då att man kunde skapa en bakterie som kan komma in i tarmen, vara där och skydda väldigt bra emot sjukdomsorsakande bakterier, som antingen gör sjukdom då i tarmen eller i urinvägarna, och liksom förhindra att de här [00:16:00] överhuvudtaget kommer in.

Då blir det ju inga sjukdomar. Då behöver vi inte använda några antibiotika mot just de sjukdomarna. Och tar man då urinvägsinfektioner då är det ju den infektion som vi använder allra mest antibiotika emot, i alla fall i Sverige, jag tror i hela världen. Och det här skulle ju då kunna förhindra all den här antibiotikaanvändningen om vi hade sådana bakterier som vi kan behandla med.

Åsa Malmberg: För de här bakterierna som ni studerar, det är ju också sådana som bildar eller som blir resistenta mot antibiotika i stor utsträckning.

Sanna Koskiniemi: Ja, precis. Urinvägspatogener är ett stort problem när det kommer till antibiotikaresistens. Dels de här gramnegativerna för att det är naturligt svårt att få in antibiotika i dem, men också för att man använder så pass mycket antibiotika mot just den här typen av infektioner så har det selekterat fram väldigt mycket resistens.

Och i många ställen i världen finns det kanske ingenting att förhandla med just nu mot vissa av de här bakterierna.

Åsa Malmberg: Och då skulle man kunna med hjälp av att hacka deras språk kunna...

Sanna Koskiniemi: Men kanske förhindra att de orsakar en infektion i första taget. Då behöver vi inte antibiotika. Det är inte en lösning för all antibiotikaresistens i hela världen, men det kanske skulle kunna lösa ett problem.

Åsa Malmberg: Men tänker ni då att ni ska försöka hitta befintliga bakterier som har de här rätta egenskaperna eller ska ni bygga bakterier eller kopiera ämnena som bakterierna producerar? Hur tänker ni?

Sanna Koskiniemi: Men det kanske är en kombination i alla fall av de två första där. Dels så försöker vi ju hitta befintliga bakterier, för det är bra. De är ju inte genetiskt modifierade, så de drabbas ju inte av den lagstiftningen. Men det är ju lite klurigt, som du säger, att hitta rätt bakterier som inte är sjukdomsorsakande, men som har massor med vapen och är väldigt bra på att äta olika näringskällor.

Åsa Malmberg: För de brukar ju också vara väldigt benägna att mutera, tänker jag, om de har så där många vapen i sina fickor.

Sanna Koskiniemi: Då blir det läskigt om de helt plötsligt blir patogena sjukdomsorsakande. Då har vi ju ett problem på halsen och där är det ju då mer än fördelaktigt om man kunde genetiskt modifiera bakterierna, för då kunde man skydda det gör dem eller göra dem säkra på något sätt så att de inte kan omvandlas eller de kan inte donera sina vapen till andra sjukdomsorsakande bakterier.

Åsa Malmberg: För kan de göra det? De kan alltså plocka egenskaper från varandra?

Sanna Koskiniemi: Ja, det där sker hela tiden. De flyttar gener mellan varandra på olika sätt, tyvärr. Och det är det som är det stora problemet bakom antibiotikaresistens. Varför det går så fort är ju för att en bakterie blir resistent, det kanske inte är något problem egentligen, men sen ger den där genen, den flyttar från en bakterie till alla möjliga läskiga bakterier.

Åsa Malmberg: Mellan arter alltså?

Sanna Koskiniemi: Även mellan arter, men framförallt inom arter. Men en annan fördel om man skulle göra en genetiskt modifierad version av en sån här bakterie, det skulle ju vara att man kan kombinera exakt de bästa möjliga kombinationerna av olika vapen, olika förmåga att äta näring och så vidare.

Åsa Malmberg: Men ni vill också utveckla metoder för att behandla och förebygga och diagnostisera bakterieinfektioner, hur då?

Sanna Koskiniemi: Ja kul att du frågar det, för att vi har ju upptäckt en annan sak när vi har tittat på de här systemen och vi försökte förstå vad händer då i bakterierna när de här toxinerna levereras vad är det som gör att de dör? Hur dör de? Och då upptäckte vi att deras ämnesomsättning blir störd.

Och det här sker också när vi behandlar bakterier med antibiotika. Och det verkar viktigt att de där störningarna i ämnesomsättningen sker för om den inte sker, då dör inte bakterierna på samma sätt. Så dels tänker vi då att eftersom de här störningarna i ämnesomsättningen behövs för att bakterien ska dö, om vi då kan förstå hur det där sker i bakterien, då har vi ju hittat ett nytt sätt att döda bakterier.

För om vi kan då bara få till den där störningen i ämnesomsättningen, hur vi än gör det, så kommer bakterierna att dö. Så det är ju ett sätt. Vad var den andra saken du frågade om?

Åsa Malmberg: Diagnostisera.

Sanna Koskiniemi: Ja, just det. För det som är med ämnesomsättningen är att den kan ju svara mycket, mycket snabbare också. Än att bakterien slutar växa.

Det kan man ju först se när den har delat sig några gånger. Så då tänkte vi att, men om vi kan mäta bakteriens metabolism. Då skulle vi kanske kunna se om de är känsliga mot ett antibiotika eller inte. Och det här jobbar vi med tillsammans med Dr Chen Chang på Ångström. Och då håller vi på att ta fram ett snabbtest då som kan mäta metabolism. Och har man då bakterier som man behandlar med antibiotika, så kan man på mindre än 20 minuter se om deras metabolism blev störd av antibiotika, det vill säga om de är känsliga eller om den inte blev störd, då är de ju resistenta. Och på vissa antibiotika så kan vi se det här på en gång, på en minut kan vi se en skillnad i ämnesomsättningen.

Åsa Malmberg: Den har ju liksom blivit resistent på den tiden.

Sanna Koskiniemi: Nej alltså det är de känsliga bakterierna som ändrar sin ämnesomsättning. De resistenta reagerar inte, för de bryr sig inte om antibiotika.

Åsa Malmberg: Nej just det.

Sanna Koskiniemi: Så det är därför vi kan se det så snabbt. Vi behöver inte vänta tills de har delat sig.

Åsa Malmberg: Men vad blir nästa steg i din forskning då? Vad tänker du då?

Sanna Koskiniemi: Ja men dels så vill vi ju ta de här fynden vidare både de här diagnostiktestet, men också liksom utvecklandet av någon typ av probiotika, alltså de här bakterierna som kanske kan skydda oss mot infektioner eller kanske plocka bort farliga bakterier eller så vidare. Men sen vill vi också ta reda på mer om vad är det de säger till varandra med de här hemliga krypterade meddelarna.

Vi har ju tittat på två saker de säger till varandra med två toxin. Det finns ju hur många toxin som helst att titta på. Så det här språket kanske är mycket rikare än vad vi har någon aning om.

Åsa Malmberg: Vet ni hur mycket toxiner som en sorts bakterie kan producera och hur många olika sorter?

Sanna Koskiniemi: Det kan vara 20-tal olika.

Åsa Malmberg: Det är så?

Sanna Koskiniemi: Då är ju frågan vad händer med kombinationen, om vi levererar flera olika toxiner. Får de två olika meddelanden? Vi vet inte. Vi är bara i början på att försöka förstå det här. Och sen vill vi också ta reda på mer om hur dödar de här toxinerna och antibiotika faktiskt bakterierna genom de här ämnesomsättningsförändringarna. Och det ska bli så spännande att få reda på vad det faktiskt som händer.

Åsa Malmberg: Men om du nu skulle försöka blicka framåt 10-15 år i tiden sådär, var tror du då att forskningen inom ditt fält befinner sig? Hur långt har man kommit?

Sanna Koskiniemi: Jag tänker att vi kanske kommer kunna skräddarsy probiotika som i alla fall ändrar en viss del av mikrobiomet.

Åsa Malmberg: För per person då?

Sanna Koskiniemi: För en person. Och då kan den kanske skydda bättre mot infektioner. Man kanske också kan plocka bort… Ibland bär man på antibiotikaresistenta bakterier i sin tarmflora, då kanske vi kan förhindra det och man kanske också kan förhindra att man bär bakterier vars närvaro har kopplats till att man utvecklar cancer.

Åsa Malmberg: Hur kan bakterier orsaka cancer?

Sanna Koskiniemi: Det finns säkert många sätt, men ett exempel är att det finns E. colibakterier som alltså inte är sjukdomsorsakande men del av normalfloran, men de producerar ett toxin som heter kolibakterin och det här toxinet påverkar våra celler och orsakar mutationer i de här cellerna. Och det kan då i sin tur leda till att man utvecklar cancer.

Så om man nu kunde plocka bort just de E. colierna eller förhindra att man blir koloniserad av sådana vore det väl jättebra, tänker jag.

Åsa Malmberg: Då skulle man kanske slippa cancer, det här är ju en ökande cancerform det som blir fler och fler som får.

Sanna Koskiniemi: Ja, så det vore väl toppen om vi åtminstone kunde plocka bort just den här biten ur ekvationen. Sen kanske det finns många andra saker som leder till att tarmcancer ökar. Jag tror inte att det här är en enda, men igen, man får göra det man kan.

Åsa Malmberg: Men tänker du någon annan sjukdom som vi kanske skulle kunna komma till rätta med?

Sanna Koskiniemi: Ja, men förutom urinvägsinfektioner som vi har varit inne på. Om vi nu kan skydda mot urinvägsinfektioner så att varje kvinna inte behöver ha urinvägsinfektioner Och när man blir äldre och så.

Åsa Malmberg: För det är ju besvärligt att komma ofta tillbaka, så det vore ju jättebra.

Sanna Koskiniemi: Det vore skönt. Tycker jag också. Och sen tänker jag en annan sak som kanske har hänt om 10-15 år är att vi kanske förstår bättre vad det är som faktiskt leder till att bakterier lever, sover, dör. Och så kan vi använda den här kunskapen för att helt enkelt utveckla nya antibiotika så att vi hänger med.

För det sker ju någon typ av upprustning kanske man kan kalla det.

Åsa Malmberg: Eller kapprustning?

Sanna Koskiniemi: Det är ett bra ord, kapprustning. Att vi kommer med nytt antibiotika så blir bakterierna resistenta och så kommer vi med ett nytt. Så att om vi kan hitta många nya sätt så vore det bra, tror jag.

Åsa Malmberg: Vad spännande, då håller vi tummarna för att det händer mycket inom det här fältet. Tack för att du kom hit och berättade.

Sanna Koskiniemi: Tack för att jag fick komma, det var jätteroligt.

Åsa Malmberg: Tack.

Du har lyssnat på Forskarpodden med forskaren Sanna Koskiniemi. Följ oss på Podbean, iTunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna i sociala medier på hashtag Forskarpodden eller på universitetets webbsida uu.se/forskarpodden. Jag heter Åsa Malmberg och Forskarpodden produceras av Uppsala universitet med musik av Marcus Sjöblom.