Transkribering avsnitt 105

Transkribering av Forskarpodden avsnitt 105: Nanopartiklar i luften – hur farliga är de? Åsa Malmberg intervjuar Hanna Karlsson, Professor i Toxikologi vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap, Uppsala universitet.

Hanna Karlsson: Jag tycker vi ska ju vara väldigt stolta i Sverige som har så bra luft och det har blivit väldigt mycket bättre. Men sen just det här att vi inte ska vara för nöjda för även i de här relativt låga nivåerna så är det känsliga individer som kan drabbas. Och sen att det är ju en helt annan situation i arbetsmiljöer då där människor kan utsättas för väldigt mycket högre halter under sin arbetstid då.

Åsa Malmberg: Mikroskopiskt små partiklar i luften kan utgöra ett hot mot vår hälsa. Men forskningen bidrar till att luften blir renare och våra arbetsmiljöer säkrare. Och dessutom kan kunskapen om hur lungorna tar upp de här osynliga små nanopartiklarna vara till hjälp när nya läkemedel ska utvecklas. Du lyssnar på Forskarpodden vid Uppsala universitet och det här avsnittet produceras av mig, Åsa Malmberg.

Hanna Karlsson: Jag heter Hanna Karlsson och jag jobbar vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap och jag är professor i toxikologi

Åsa Malmberg: Och du forskar om luftburna nanopartiklar. Vad är det egentligen och var kommer de ifrån?

Hanna Karlsson: Ja, jag forskar om alla möjliga partiklar som finns i luften. Och utomhus så kommer de ofta från trafiken. Och från trafiken så kommer det både avgaspartiklar och partiklar på grund av nötningen mellan däcken och asfalten. Det finns också andra källor som till exempel vedförbränning. Och inomhus så blir vi också utsatta för partiklar och där kan man till exempel få mycket partiklar från textilier som ofta är fibrer och så vidare.

Åsa Malmberg: Men vad finns de här partiklarna då?

Hanna Karlsson: Ja, de finns ju både utomhus och inomhus och det finns betydligt mer nära en källa. Så utomhus så blir vi utsatta för mer partiklar om vi står bredvid en stor väg. Det kan också vara någonting vi gör som om vi står och grillar till exempel. Inomhus kan de bildas när vi lagar mat eller om vi tänder ett ljus och så vidare.

Så man kan säga, ofta kan man tänka sig att det bildas av en förbränningsprocess eller att någonting nöts och slits mot varann.

Åsa Malmberg: Men hur små är de då? Man pratar ju om mikroplaster till exempel. Är de mindre än dem?

Hanna Karlsson: Ja, mikroplaster brukar man definiera som mindre än fem millimeter. Och är de, om man säger så stora som fem millimeter, då tycker jag att de är jättestora.

Åsa Malmberg: Ja, då ser man dem ju.

Hanna Karlsson: Precis, då är de så att man ser dem. Men det är alltså alla små plastbitar som är mindre än fem millimeter som räknas som mikroplaster. När vi pratar om utomhusluft då pratar vi ganska ofta om ett mått som heter PM10, som många kanske hört talas om. Och det handlar om partiklar som är mindre än 10 mikrometer.

Åsa Malmberg: Hur stort är det då? Det är jätte, jättelitet. Man ser inte det.

Hanna Karlsson: Alltså då är det så litet så att vi inte ser det. Ofta brukar man säga att ett hårstrå är ungefär kanske 70 mikrometer. Så då kan man alltså rada upp ungefär sju sådana här 10 mikrometers partiklar på ett hårstrå. Men pratar vi nano, då är det alltså...tusen gånger mindre än mikro. Och om man skulle göra en jämförelse… så en 10 mikrometer stor partikel… Om det skulle vara en fotboll, då skulle en 10 nanometers partikel ungefär vara lika litet som ett sandkorn så de är ju pyttesmå då och såklart så kan man absolut inte se dem.

Åsa Malmberg: Men om man säger nu, om man bor i centrala Uppsala till exempel, vad är det för partiklar man då får i sig?

Hanna Karlsson: Ja, i Uppsala, vad jag vet så finns det ingen specifik industri som ger upphov till mycket partiklar. Så det är det som ofta de flesta i en tätort får i sig, alltså partiklar från trafiken och till viss del också då partiklar från vedförbränning och så vidare. Så att det är precis som på andra ställen. Och sen i södra Sverige då kan vi få betydligt mer partiklar också från andra länder, från kontinenten, som de inte får lika mycket av i norra Sverige.

Åsa Malmberg: Jaha, så de flyttar sig runt med luftströmmar och så?

Hanna Karlsson: Precis och de kommer även från andra länder.

Åsa Malmberg: Men vad vet man om de här partiklarna när det gäller hälsa och sådär, påverkar de oss på något sätt?

Hanna: Ja, lyckligtvis så har vi fått lägre halter partiklar på de senaste decennierna, så det är ju superbra. Men även vid de här halterna så vet vi att de kan påverka vår hälsa.

Och det handlar både om hjärt- och kärlsjukdomar, lungsjukdomar och så vidare. Och man ser både en effekt kort tid efter att det har varit höga luftföroreningshalter, så då kan till exempel personer som har astma behöva använda mer astmamedicin. Och vid höga halter så kan man också se en ökad förekomst av hjärtinfarkt till exempel.

Och man ser också de här som man tänker sig mer långtidseffekter som om man bor på ställen där det är mer partiklar, så har man till exempel en ökad risk för lungcancer. Så att det är olika typer av effekter. Och det som är speciellt också är att forskarna vet inte att det finns någon säker nivå. Så man tror att någon drabbas även vid väldigt låga nivåer och det är också ofta de som är känsliga som äldre eller redan sjuka eller barn.

Åsa Malmberg: Ja, för barn är väl en speciellt utsatt grupp?

Hanna Karlsson: Ja, av olika anledningar att de till exempel andas mer per kilo kroppsvikt om man säger och att deras lungor är under utveckling och så vidare. Så att de absolut är en känslig grupp.

Åsa Malmberg: Och sen är de ju betydligt kortare än en vuxen människa så att de kommer kanske närmare avgaser och sånt där?

Hanna Karlsson: Ja, precis. Och vi har också jobbat lite med att modellera hur mycket barn får i sig jämfört med vuxna. Så att absolut, där ser vi också att de verkar få högre, om man säger, dospartiklar långt ner i lungan.

Åsa Malmberg: Oj, har ni någon siffra på det?

Hanna Karlsson: Nej, vi har inte publicerat det än, så det jag kan säga nu är att vi ser att det blir mer totalt sett djupt ner i barnas lungor jämfört med i vuxna.

Åsa Malmberg: Ja men då är det forskning som kommer här nu.

Hanna Karlsson: Det forskning som kommer, precis.

Åsa Malmberg: Spännande. Men vad händer då i våra celler när vi får i oss nanopartiklar?

Hanna Karlsson: Ja, det kan hända en massa olika grejer. Men om jag ska säga något som vi generellt ofta ser, då är det ofta att de orsakar det vi kallar oxidativ stress. Som alltså är att det blir reaktiva syreföreningar inne i cellen. Och de här kan då i sin tur skada både cellernas DNA och reagera med proteiner och så vidare. Och där vi också ofta ser det att speciellt vissa celler som immunceller som makrofager också börjar signalera för inflammation. Att det blir som en inflammatorisk process.

Och det betyder alltså att de här makrofagerna i lungan signalerar de här signalämnena som kommer i hela kroppen. Så det till exempel påverkar blodet och andra organ också, den här systemiska inflammationen.

Åsa Malmberg: För makrofager, det är väl de här immuncellerna som patrullerar runt i kroppen och tittar efter ”är det några skadliga saker här?”

Hanna Karlsson: Exakt så är det och det är väldigt bra. Många de här effekterna är kroppens sätt att larma och försvara sig. Men om det här larmet går ofta eller under lång tid, då kan de här försvarsmekanismerna bli ett problem.

Åsa Malmberg: Men hur är det med mikroplaster då? För det pratas ju jättemycket om det idag. Är de en stor hälsofara?

Hanna Karlsson: Ja, och det undrar ju många och det är ju ganska svårt att svara på, men när det gäller de här mikroplasterna då finns det många studier som visar på lite liknande effekter som vi ser även av alla andra möjliga partiklar. Och anledningen att det är svårt att idag veta hur mycket hälsohot det är, det är att vi fortfarande vet ganska lite om hur mycket faktiskt vi får i oss.

Men det finns många anledningar som jag tycker ändå gör att man måste vara väldigt uppmärksam på det här. Dels att jag tror alla är överens om att vi hittar mikroplast i våra kroppar. Och sen är det en diskussion om exakt hur mycket. Och vi vet att den här mikroplasten i miljön förväntas öka för vi använder mer och mer plast.

Plasten är väldigt svårnedbrytbar både i miljön och i våra kroppar. Och dessutom innehåller den här plasten väldigt mycket olika kemikalier. Så det finns anledning att vara lite fundersam på de här mikroplasterna.

Åsa Malmberg: Du har bland annat studerat partiklar som skapas i industrin som svetsning. Vad är det för sorts samarbete?

Hanna Karlsson: Ja, jag har bland annat haft ett projekt tillsammans med forskare på KTH och flera industriella partners. Och där studerade vi partiklar som bildas vid svetsning och vi fokuserade speciellt på att de här industripartnerserna, de utvecklade nya så kallade svetstrådar.

Vår uppgift i projektet var att titta på partiklar som bildades från de vanliga svetstrådarna och de nya trådarna och försöka säga om de var mer eller mindre toxiska. Tanken var att man skulle komma på nya svetstekniker som ledde till mindre skadliga partiklar.

Åsa Malmberg: För det är skadligt i svetsning som man känner igen det nu?

Hanna Karlsson: Ja, precis, det är det. De utsätts oftast för mycket partiklar och man vet att det påverkar deras hälsa.

Åsa Malmberg: På vilket sätt då?

Hanna Karlsson: Ja, bland annat ser man en relation till att många svetsare får mer lungsjukdomar och svetsning är klassat som cancerframkallande. Så det finns all anledning att hålla nere hur mycket man utsätts för den här svetsröken.

Åsa Malmberg: Men ni kommer i alla fall fram till en hel del intressanta saker. Berätta.

Hanna Karlsson: Ja, det vi visade det var att när man använde vissa av de här svetstrådarna, de nya, så bildades det partiklar som var mindre skadliga, mindre toxiska. Och vi tog också reda på varför och den anledningen som vi kunde se, det var att de partiklarna de frigjorde mindre mängd sexvärt krom som är ett ämne som är farligt för lungcellerna.

Åsa Malmberg: Men var det andra saker också som ni såg eller var det bara just det här kromet?

Hanna Karlsson: Alltså vi kunde framförallt relatera det till det här sexvärda kromet och det som är en intressant aspekt, det var att det var inte den totala mängden krom i partiklarna utan just det som kunde frigöras i en vätska, så att det var en av de väldigt specifika fynden i studien.

Åsa Malmberg: Men ni har ju också gått vidare på det här svetstemat ska man väl säga för nu har du ett nytt projekt här med just fokus på svetsning. Berätta om det.

Hanna Karlsson: Precis och sen de här företagen vi jobbar med, de var också intresserade av om de kan utveckla en metod för att också få ner mängden mangan. Mangan kan också vara skadligt att andas in.

Så nu har de tillverkat nya svetstrådar och då tittar vi på helt enkelt partiklar från de här nya. Och där frågeställningen är, kan de här, som vi tror har mindre mangan, kan de vara mindre skadliga för lungcellerna? För då skulle det också vara en typ av produkt som de börjar använda mer. Så det är ett väldigt applicerbart projekt.

Åsa Malmberg: Ja precis, man ser ju att händer och man får resultat av forskningen ganska omgående. Det är inte så vanligt.

Hanna Karlsson: Precis, för i vanliga fall så ser man mest framför sig den här publikationen man vill ha. Och i det här fallet så är det ett företag som sitter och säger: ”Okej vilka ska vi jobba vidare med av de här olika alternativen?” beroende på vad vi kommer fram till.

Så det blir ju väldigt snabbt jämfört med vad vi är vana med i forskarvärlden.

Åsa Malmberg: Och nu har du också ytterligare ett projekt som handlar om arbetsmiljö. Vad går det ut på?

Hanna Karlsson: Ja, precis. Nu har vi ett nytt väldigt spännande projekt där vi fokuserar på partiklar från två olika arbetsmiljöer. Dels en arbetsmiljö där man återvinner stål och dels en arbetsmiljö där man tillverkar metallpulver för att använda i så kallad 3D-printing eller additiv tillverkning, som man också säger.

Och båda de här områdena är ju väldigt viktiga, för vi behöver återvinna mer, vi behöver ha mer cirkulära flöden som man brukar säga och därför är det viktigt att också göra det här på ett bra sätt och man tror också att just den här 3D-printing-tekniken kan bli en väldigt resurssnål teknik och bra på många sätt. Så att det är jag väldigt engagerad i.

Men då är det just det här att i båda de här miljöerna så kan sådana här små metallpartiklar bildas och vi är engagerade i det och tittar mer på det här.

Åsa Malmberg: Spelar det roll hur hårda partiklarna är eller så man andas in?

Hanna Karlsson: Ja alltså det spelar roll vad de består av. Hårdheten absolut kan vara en faktor, men det handlar ofta om väldigt många olika faktorer, som till exempel om det frisätts farliga metaller när vi tittar på de här metallpartiklarna.

Sen har ju också storleken en stor roll. Ofta i våra eller i mina projekt då är vi väldigt intresserade av att verkligen försöka förstå hur just storleken av partiklarna spelar roll. Till exempel så är det viktigt var de hamnar i lungan. Så är partiklarna små så hamnar de oftast djupt ner i lungan. Och där har vi inte lika bra städmekanismer som gör att vi får bort dem från lungan.

Men, som sagt det är väldigt många parametrar som kan påverka hur skadliga de är för lungan.

Åsa Malmberg: En del mindre partiklar verkar då generellt vara lite, om de är metaller till exempel, lite farligare.

Hanna Karlsson: Ja, precis. Det har jag kommit fram till i många studier så kan man säga.

Åsa Malmberg: Men vad mer ska ni titta på i den här studien som ni nu ska sätta igång med?

Hanna Karlsson: Ja, det jag tycker är kul i den här studien det är också att vi jobbar tillsammans med andra forskare och vi ska titta på de som arbetar i de här miljöerna, göra olika mätningar på både luften och olika effekter på de här arbetstagarna. Och sen ska vi också samla in partiklar och vi ska testa på odlade lungceller. Och sen ska vi också då försöka jämföra lite de här effekterna vi ser på människor och på de odlade cellerna. Och det här tycker jag är väldigt intressant för en väldigt viktig fråga är ju hur ska vi använda de här odlade cellerna för att göra riskbedömningar och förstå risker för riktiga människor så att säga.

Åsa Malmberg: Men ni odlar alltså celler?

Hanna Karlsson: Så vi odlar celler, men samtidigt tittar vi också på olika effekter på de här arbetstagarna i de här miljöerna. Och det inte deras celler vi odlar alls, utan vi odlar andra typer av de vanliga cellerna som vi brukar odla som är celler från lungan och immunförsvaret.

Åsa Malmberg: Men det är människoceller?

Hanna Karlsson: Men det är människoseller, precis. Så det ska bli väldigt spännande.

Åsa Malmberg: Vad finns det för partiklar i de här miljöerna? Du nämnde lite om det.

Hanna Karlsson: Ja precis och det ska vi ju titta på, men det som vi verkligen vet redan nu det är ju att det är mycket metallpartiklar och vi kommer titta mer på exakt vilken typ av partiklar som de här människorna utsätts för och vilka egenskaper de har.

Åsa Malmberg: Men vad är målet med projektet då?

Hanna Karlsson: Ja, det är flera viktiga mål. Så dels ett väldigt, om man säger, praktiskt mål att ge råd och åtgärdsförslag som gör att exponeringen minskar. Men sen också det här mer grundvetenskapliga målet som att försöka förstå vilka egenskaper hos partiklarna, som storlek och innehåll av olika metaller, som bidrar till inflammation och andra effekter både i människorna och de odlade cellerna. Och just det här som jag var inne på förut, att försöka förstå hur bra de här cellförsöken kan förutsäga det som händer i människor.

Åsa Malmberg: Men du ska också titta på Arlanda vet jag. Vad är det för något?

Hanna Karlsson: Ja, vi har haft ett ganska stort europeiskt projekt, där vi har tittat på små partiklar, ultrafina eller nanopartiklar som man brukar kalla dem, från olika transportsystem. Så vi har tittat från vägar och tunnelbanor och så vidare. Och i det projektet så hade vi också med partiklar från flygplatser, men då inte någon flygplats i Sverige. Så då har vi gjort ett litet kompletterande projekt. Så nu har jag haft kollegor här som har samlat in väldigt små partiklar från Arlanda flygplats och nu har vi dem på mitt labb då och ska börja testa dem och se vad som händer med de här odlade cellerna.

Åsa Malmberg: Och var kommer de här partiklarna ifrån då? Är det från landning och start eller är det från bränsle eller vad är det?

Hanna Karlsson: Jag tror det är mycket den här taxing när de åker runt där och start och landning som du säger, men det får vi också klura på vad det är för typ av partiklar. Men det är något som vi ska titta på här lite nu framöver

Åsa Malmberg: Och kanske blir det några resultat som gynnar de som arbetar?

Hanna Karlsson: Precis, det hoppas vi. Och också att vi lägger det här pusslet nu och försöker förstå alla källor det finns till de här små partiklarna från olika transportsystem. Så den stora frågan som man vill ha svar på, är det vissa av de här flygplanspartiklarna eller partiklar i tunnelbanan eller från vägar och så vidare. Eller hamn har vi också tittat på som är extra skadliga som man bör från ett regulatoriskt perspektiv, om man säger, titta mer på. Så det pusslet håller vi på att lägga.

Åsa Malmberg: Hur går din forskning till?

Hanna Karlsson: Ja, den går oftast till så att vi odlar olika typer av celler. Oftast olika typer av lungceller. Och också immunceller, så som till exempel makrofager. Sen utsätter vi dem för de här olika partiklarna som vi studerar. Och sen tittar vi på massa olika effekter. Och det kan vara allt från ganska kraftiga effekter som att om cellerna överlever, om deras DNA skadas. Men det kan också vara mer subtila effekter som om gener stängs av och på. Och sådana effekter som man kan tänka sig att kan ändå påverka på lång sikt om generna uttrycks annorlunda.

Åsa Malmberg: Precis, för just genförändringar eller så, skador på DNA, det kan ju leda till cancer till exempel.

Hanna Karlsson: Ja, så speciellt de här vad vi kallar genotoxiska effekterna som alltså är att DNA skadas, det vill man ju absolut inte ha, eftersom man då tänker sig att det ger en ökad risk för cancer. Så vill man ju inte ha inflammation och så heller så det är ju att vi försöker få en helhetsbild av vad de här partiklarna gör.

Åsa Malmberg: Men du använder också någonting som heter R-liquid interface. Vad är det för någonting?

Hanna Karlsson: Ja, i det här fallet då odlar vi cellerna på ett membran istället för att, som i vanliga fall, så odlar vi dem i en sån här vanlig plastburk, kan man säga. Och så utsätter vi dem för partiklar som vi blandar i cellmediet. Men här växer alltså cellerna på ett membran istället och sedan utsätter vi dem för en luftström av partiklar.

Åsa Malmberg: Så ni blåser lite på dem?

Hanna Karlsson: Inte riktigt, men vi har oftast något system som genererar de här partiklarna i luften och sedan så leds det till cellerna. Och sen är det faktiskt ganska svårt att få de här partiklarna att landa på cellerna och förstå hur mycket som har landat på cellerna. Och det är ett ganska trixigt system att jobba med måste jag erkänna.

Åsa Malmberg: För allt är ju väldigt litet. Celler är små och partiklarna är jätte, jätte jättesmå.

Hanna Karlsson: Ja, och när partiklarna är jätte, jättesmå då är de faktiskt också ganska jobbiga att ha att göra med.

Som till exempel de vill följa med luftströmmen så de vill inte alls deponera på cellerna, landa på cellerna. Och till exempel när vi jobbar för att samla in de här partiklarna, då är de svårfångade kan man säga och de väger så lite. De är väldigt många, men väger väldigt lite och vi vill ju ofta, vi behöver en massa för att testa och kunna väga och göra våra försök så att de är lite kluriga att jobba med, de här allra minsta partiklarna framförallt.

Åsa Malmberg: Men jag blir lite nyfiken också, hur samlar man in luft? Suger man in den någonstans eller man går inte med hov kan jag tänka mig?

Hanna Karlsson: Man går inte alls med hov utan man har ett instrument som helt enkelt pumpar luft genom filter, kan man säga och så har man olika sätt att avskilja olika partikelstorlekar.

Så det är så vi brukar göra och sen då får vi alltså partiklar på ett filter som vi sen liksom lossar partiklarna ifrån och utsätter för cellerna. Men just i den här Air Liquid Interface metoden då… Fördelen är ju att man kan helt enkelt utsätta cellerna för partiklar i luften som bildas direkt, om man säger, i luften.

Så att i tidigare studier så har vi gjort olika experiment i olika, både i labbmiljöer och verkliga miljöer där de här partiklarna bildas. Och en fördel då nu har jag pratat lite om...

Åsa Malmberg: Ja precis, för fördelen tänkte just fråga om här, så det är jättebra att du är inne på det.

Hanna Karlsson: Ja, för nu har jag mest kanske pratat lite om nackdelar för det faktiskt ganska svårt att...

Åsa Malmberg: Ja, för det måste finnas en anledning att man kan använda den här metoden, eftersom... Det måste ju vara bra.

Hanna Karlsson: Ja, precis. Eller det som är tanken i varje fall med metoden det är ju att det ska efterlikna bättre så som det sker i lungan. Att helt enkelt lungcellerna får den här luftblandningen av partiklar och inte har den här vätskan som partiklarna blandas med först.

Så det är fördelen. Och en annan fördel är att man kan titta på en blandning av partiklar och gaser som är enklare när man har en sån här luftblandning av partiklar. Så i princip, och det har vi också gjort i projekt, att man kan direkt testa det som kommer från ett fordon, till exempel, inne på ett labb då så att man har en bil eller där man vill testa som står och testar och puffar på där med avgaserna och så leder man avgaserna direkt till cellerna som odlas i det här systemet.

Och som sagt det känns väldigt relevant, men det är också väldigt faktiskt svårt att få till.

Åsa Malmberg: Men skulle det här också, om man nu odlar celler och håller på att utsätta dem för saker, det låter som att det här skulle kanske kunna vara en ersättning också för djurförsök?

Hanna Karlsson: Precis. Det är ju det som är också ett av de här verkligen stora syftena med att hålla på med mer avancerade säljsystem som jag är väldigt intresserad av.

För att om det efterliknar lite bättre situationen som människor liksom har eller utsätts för, så skulle det kunna vara en större chans att vi kan ersätta djurförsök. Så det är ju ett tydligt syfte och sen är frågan vilka exakt vilka, kanske inte alla djurförsök för allting, men i varje fall vissa.

Åsa Malmberg: Och sen tänker jag att man använder mänskliga celler måste ju också vara en fördel om du använder en mus eller så för det är ju en annan sorts djur i alla fall?

Hanna Karlsson: Exakt så det är ju en fördel med att vi faktiskt kan odla celler från människa, precis.

Åsa Malmberg: Men ni gör också modelleringar. På vadå och varför?

Hanna Karlsson: Ja, vi försöker då alltså modellera hur mycket partiklar det kan bli i lungan efter en ganska lång tids exponering. Och då den här modellen som vi använder, då tar man hänsyn till både hur mycket, hur stor andel av partiklarna som man säger landar eller deponerar i lungan, men också hur lungans förmåga till att städa lungan, det vi kallar clearance.

Så då försöker vi uppskatta. Okej, om man utsätts för de här halterna, sex timmar varje dag i en arbetsmiljö under så här många år, vad kan det bli för dos i lungan efter lång tid då om stor del av partiklarna stannar kvar eller de partiklar som stannar kvar. Och tanken är dels att förstå mer om hur mycket partiklar som hamnar i lungorna, men också att kunna göra den här jämförelsen med det vi använder när vi odlar celler.

Åsa Malmberg: Du nämnde också att luften faktiskt har blivit bättre i Sverige generellt.

Hanna Karlsson: Precis.

Åsa Malmberg: Så det är inte så att nu låter det här som det är jättefarligt med partiklar, vi måste vara rädda för det, men riktigt så kanske det inte är?

Hanna Karlsson: Nej, men precis. Jag tycker vi ska vara väldigt stolta i Sverige som har så bra luft och det har blivit väldigt mycket bättre helt enkelt på grund… till stor del av bra lagstiftning… att vi har fått… att det har blivit krav på partikelfilter på bilar och så vidare. Så det är väldigt bra med tuffa krav på det sättet att det blir bättre.

Men sen just det här att vi inte ska vara för nöjda, för även i de här relativt låga nivåerna så är det känsliga individer som kan drabbas. Och sen att det är ju en helt annan situation i arbetsmiljöer då där människor kan utsättas för väldigt mycket högre halter under sin arbetstid då. Och så där jobbar vi också med dem.

Åsa Malmberg: Du säger också att bättre kunskap om partiklar skulle kunna vara användbart inom läkemedelsutvecklingen. Kan du utveckla det?

Hanna Karlsson: Ja, det här har ju blivit aktuellt nu eftersom jag är relativt ny här på Uppsala universitet och är på en farmaceutisk fakultet och träffar alltså många forskare som är intresserade av läkemedelsutveckling.

Och här tänker jag mig att det finns sådana som är intresserade av att utveckla inhalationsläkemedel. Och det handlar ju mycket om pulver i lungan och partiklar i lungan och det är ju sådant jag är intresserad av och kan säkert bidra en hel del med, att vi kan tillsammans utveckla olika läkemedel just eftersom jag genom mitt intresse för de här miljöpartiklarna ofta är intresserad av saker som hur mycket de löser sig upp i lungan och vad som händer med lungcellerna och så vidare. Och det tror jag kan vara användbart även när det gäller läkemedelsutveckling.

Åsa Malmberg: Men om du tittar framåt i sådär 10-15 år i tiden, vad hoppas du då ha uppnått med din forskning?

Hanna Karlsson: Den stora, det jag vill, det är att bidra till en frisk luft och bättre hälsa för alla, om man säger så. Men lite mer konkret, så vill jag bidra till att vi förstår mer vilka partikelegenskaper som faktiskt gör partiklarna skadliga. Och att man sedan kan använda det för att utveckla bättre material och säkrare arbetsmiljöer. Och så hoppas jag att vi har bättre modeller som kan koppla ihop just de här cellförsöken med verkliga effekter på människorna så att vi kan faktiskt ersätta i varje fall viss del av djurförsöken. Och sen vore det ju väldigt kul om jag också kunde vara med och bidra till utvecklingen av något sånt här inhalationsläkemedel, men det får framtiden utvisa.

Åsa Malmberg: Det ska bli spännande att följa. Tack för att du kom hit och berättade om det.

Hanna Karlsson: Stort tack!

Åsa Malmberg: Du har lyssnat på Forskarpodden med forskaren Hanna Karlsson. Följ oss på Poddbean, iTunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna på sociala medier #forskarpodden eller på universitetets webbsida uu.se-forskarpodden Jag heter Åsa Malmberg och Forskarpodden produceras av Uppsala universitet med musik av Marcus Sjöblom.