Transkribering avsnitt 107

Transkribering av Forskarpodden avsnitt 107: Ungas psykiska hälsa under lupp. Annica Hulth intervjuar Pernilla Åsenlöf, professor i fysioterapi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa.

Pernilla Åsenlöf: Vi kan se en ökad tendens att vara stressad, att reagera på samhällets krav. Vi har reella hot i omvärlden som unga bryr sig kanske mycket mer om än vad man gjorde förr. Vi studerar också lite grann hur kommunicerar man psykisk ohälsa i dag? Hur talar man om nedstämdhet? Skiljer det sig från hur man gjorde förut? Och kan det vara en del av förklaringen?

Annica Hulth: Det pratas mycket om den ökande psykiska ohälsan bland unga i samhällsdebatten. Men vad handlar det om egentligen? Forskarna vill reda ut begreppen och ta reda på vilka insatser som verkligen behövs. Du lyssnar på Forskarpodden vid Uppsala universitet och det här avsnittet produceras av mig, Annica Hulth.

Pernilla Åsenlöf: Jag heter Pernilla Åsenlöf och jag är professor i fysioterapi på Institutionen för kvinnors och barns hälsa. Jag är också vetenskaplig ledare för ett tvärvetenskapligt forskningsinitiativ som handlar om ungas psykiska hälsa.

Annica Hulth: Ja, precis. Du leder ju ett projekt som, som heter UPIC. Vad är det ni ska göra i det här projektet?

Pernilla Åsenlöf: Jo, vi ska framför allt försöka att följa ungefär 2 000 unga personer i Sverige. Och de här är unga, de är mellan 15 till 29 år och vi vill följa dem över två års tid. Och i första hand så vill vi faktiskt ta reda på vilka metoder som bäst lämpar sig när man vill vetenskapligt studera det komplexa fenomenet psykisk hälsa.

Men vi vill förstås också få en hel del vetenskapliga frågeställningar besvarade där det i dag finns ett ganska skralt vetenskapligt underlag.

Annica Hulth: Vad kan det vara för typ av frågor då som ni vill ta reda på?

Pernilla Åsenlöf: Jo, vi vill ju veta hur vanligt förekommande är egentligen psykiska besvär och hur varierar det över tid för en ung person som ju också utvecklas samtidigt som man studerar dem.

Och vi vill också se hur psykisk hälsa och psykiska besvär samvarierar med en rad olika faktorer, till exempel hälsobeteenden och andra individuella faktorer och en del faktorer som har lite mer strukturell karaktär. Det kan till exempel vara var man bor och vad man har för levnadsförhållanden.

Annica Hulth: Så att det ni vill liksom se samband då mellan det psykiska måendet och andra faktorer i livet?

Pernilla Åsenlöf: Det vill vi göra och vi vill egentligen på sikt försöka få lite mer precisa förklaringar till varför psykiska besvär tycks öka i Sverige i dag. Och vi vill också förstå varför är det så att unga kvinnor är lite mer drabbade än till exempel unga män och unga kvinnor också är mest drabbade av alla i befolkningen utav psykiska besvär.

Och egentligen så är det så här att vi vill ha en, eller bidra till en vetenskaplig bas för åtgärder och kanske allra främst preventiva insatser. Det vill säga, vad kan man göra? För vem är det angeläget att göra någonting? När i tiden? Och var ska de här ske? Och sen så kompletterar vi det här med olika data där deltagarna själva rapporterar hur mår de.

Och de har också ju ofta med sig sina mobiler i dag. Och då gör vi något som kallas för digital fenotypning. Så att vi samlar in data via mobilen. Hur rör man sig? Var rör man sig? Hur mycket använder man mobilen? Så det är liksom lite sådana saker som vi kan få reda på och se om det har någon betydelse.

Annica Hulth: Ja, för det är något som diskuteras mycket i dag. Det här huruvida det här att man sitter mycket med mobilen, att det påverkar det psykiska måendet.

Pernilla Åsenlöf: Ja, och användningsmönstret överhuvudtaget. Sen gör vi också så att vi har lite mer experimentella metoder och använder någonting som heter digitala beteendetest. Kan man liksom tidigt identifiera mekanismer som har med utvecklingen av allvarliga psykiska besvär eller psykiatrisk sjukdom? Det vet vi inte. Det här är ju liksom väldigt mycket hypotesgenererande.

Annica Hulth: Mm. Och det här är ett test av ungdomar, som du säger, i en viss ålder, men det är både killar och tjejer och vuxna.

Pernilla Åsenlöf: Det är både killar och tjejer. De är mellan 15 till 29. Det är ett ganska stort åldersspann. Men vi vill egentligen fånga viktiga övergångsperioder mellan högstadiet och gymnasiet, mellan gymnasiet och kanske ut i arbetsmarknaden eller till högre studier. Och så småningom själva etableringen av sig själv som yrkesverksam.

Och dem fångar vi i det här spannet. Sen är det också så att statistiken i Sverige, som kommer till exempel från Folkhälsomyndigheten, den är väldigt mycket baserad på åldersgruppen 16 till 29 år och vi vill ha ett jämförelsematerial.

Annica Hulth: Mm. Just det, för det är ju, det här är ju en period i en människas liv och det händer väldigt mycket kan man konstatera då.

Pernilla Åsenlöf: Ja, det gör det.

Annica Hulth: En utvecklingsperiod.

Pernilla Åsenlöf: Det är en utvecklingsperiod och det är en period där till exempel hälsorelaterade beteenden grundläggs. Det är en period när man kanske är särskilt känslig för vad man upplever på digitala medier. Så det finns väldigt mycket att hämta här och se har det någon betydelse för psykisk hälsa senare i livet?

Det är ju ett sånt här övergripande mål för oss. Det kommer vi inte kunna göra med de studier vi har just nu. Utan nu vill vi veta är det ens möjligt att följa unga period eller personer under en lång period och vad får vi veta och lära oss då?

Annica Hulth: Ja, för det var det jag tänkte fråga just. Vad finns det för speciella utmaningar i det här då som forskare?

Pernilla Åsenlöf: Ja, det finns väldigt många. För det första så vill vi ha ett representativt urval och det är inte så lätt. Hur får man tag i dem? Det går ju att beställa adresser via Statiska centralbyrån och via Skatteverket som vi har gjort. Men svarar de på det så att vi får en jämn spridning över landet? Det kan jag säga, det gör de, men inte tillräckligt mycket.

Så man behöver använda andra metoder, till exempel just rekrytera via sociala medier. En annan är ju hur får man unga att vara intresserade och tycka att det här gäller dem? Och där kan vi se att det är intressant för dem som har tackat ja i det första skedet och särskilt de här testerna, det verkar de vara väldigt nyfikna på.

Men sedan så svalnar intresset över tid och vi följer dem då ändå bara över två års tid. Och hur skulle det vara om man följde dem över en livstid eller ganska långt upp i åldrarna? Så det är absolut utmaningar. Och sen är det så här, hur kan man, det är så komplext fenomen och vi vill veta så mycket. Hur ska man avgränsa antalet frågor för att ändå täcka både biologi, psykologi, sociala förutsättningar? Det är en stor utmaning.

Annica Hulth: Ja, och varför är det viktigt att göra det här projektet? Varför är det här viktig forskning?

Pernilla Åsenlöf: Ja men det är ju viktig forskning utifrån att vi har ju liksom ett läge och en samhällsdebatt där det är väldigt mycket som sägs om ungas psykiska hälsa eller egentligen det som man säger psykisk ohälsa.

Men vad är det för någonting egentligen? Är det detsamma som en adekvat reaktion på livets skav, sånt som är utmanande och stressigt? Eller också på tiden, på tidens tand och det som vi ser som är oroande i världen? Eller är det allvarlig psykiatrisk sjukdom eller ett förstadium till det? Och därför vi vill försöka reda ut de här begreppen och så småningom också då kunna liksom vara tydligare att den här profilen, den ska man försöka hjälpa och stötta på det här viset i samhället.

Här måste man ha hälso- och sjukvården som agerar för här ser vi riskfaktorer som kan tyda på allvarlig psykiatrisk sjukdom framåt i livet.

Annica Hulth: Just det, så att det blir lättare då att sortera ut vad som kräver vård och vad som kräver andra insatser.

Pernilla Åsenlöf: Ja det är ju åtminstone dit som vi vill och vi vill kunna se sådana här mönster och profiler och försöka säga att om vi testar nu att göra någon typ av åtgärd här, vad händer då?

Men det är ju en lång väg dit. Men det här är viktigt. Det andra som är viktigt är ju att också finnas ute i samhället och som forskare vara med och nyansera debatten. Därför att tonläget är i viss mån alarmistiskt och det tror vi inte riktigt är adekvat.

Annica Hulth: Nej.

Pernilla Åsenlöf: Och här vill vi nyansera och vi vill framför allt, ja vi vill på något sätt upplysa och vara med och diskutera så att inte samhället blir en medskapare utav ungas psykiska ohälsa, vilket det lätt blir.

Tittar man… Om man gör bara en snabbsökning på hur media har sett ut så är det verkligen alarmistiska rubriker utan att vi riktigt vet vad det står för. Statistiken i dag från Folkhälsomyndigheten, den säger någonting om ett litet nedslag om hur man upplever att man har lätta eller svåra psykiska besvär.

Är man stressad, oro eller ängslig? Men vad är det? Vad svarar de här frågorna på? Sånt är vi intresserade av.

Annica Hulth: Ja precis, för man får ju den bilden att unga mår sämre i dag än vad man har gjort tidigare. Så att det finns ju en sådan bild då i samhällsdebatten.

Pernilla Åsenlöf: Och frågan är i vilka avseenden gör man det? Vi kan se en ökad tendens att vara stressad, att reagera på samhällets krav. Vi har reella hot i omvärlden som unga bryr sig kanske mycket mer om än vad man gjorde förr. Vi studerar också lite grann hur kommunicerar man psykisk ohälsa i dag? Hur talar man om nedstämdhet? Skiljer det sig från hur man gjorde förut?

Och kan det vara en del av förklaringen? Det vill säga att man har lättare att använda sjukdomsbegrepp eller begrepp som ångest och depression i det vardagliga talet när man ska berätta hur man mår. Det kanske också finns en ökad förmåga och vilja att vara öppen om psykisk ohälsa i dag, vilket i sig är positivt. Men sen måste vi tolka det på ett adekvat sätt så att vi stöttar adekvat.

Annica Hulth: Du jobbar ju som fysioterapeut. Eller du har en bakgrund som fysioterapeut, ska man säga. Idag är du ju professor och forskare i första hand. Men du kommer ju med ett speciellt perspektiv då från fysioterapin. Vad kan ni bidra med i ett sådant här sammanhang när det gäller till exempel forskning om ungas psykiska hälsa?

Pernilla Åsenlöf: Jo, mycket säkert. För det första så vill jag säga att jag har egentligen alltid jobbat tvärvetenskapligt eller i gränslandet mellan olika discipliner och varit med och jobbat för att just fysioterapin ska utvecklas i den riktningen. Att fysioterapi har mycket att vinna på att integrera kunskaper från till exempel psykologi.

Och om man tänker att fysioterapi i sin kärna, där är det främsta bidraget att arbeta med fysisk aktivitet och fysisk träning och rörelse som ett medel för att uppnå hälsa och välbefinnande, även om man är drabbad utav allvarlig sjukdom. Fysioterapeuter finns liksom på hela den här linjen, från att förebygga till att använda fysisk aktivitet och rörelse som ett medel.

Och om man ska göra det, då är det så att då måste man ju jobba med patienter eller med personer eller med unga och hjälpa dem att tänka annorlunda, att bete sig annorlunda. Det som vi idag kallar för hälsobeteenden. Fysisk aktivitet är ett typiskt hälsobeteende. Och därför är fysioterapeuter väldigt duktiga på att arbeta just med hälsobeteenden.

Vi har till och med en utbildning här i Uppsala där man lär sig det från grunden. Och hälsobeteenden, till exempel fysisk aktivitet, är relaterat till psykisk hälsa och psykiskt välbefinnande. Vi vet ju till exempel att det finns ett gott stöd för fysisk aktivitet som behandling vid lätt till måttlig depression i dag.

Så där finns det ett väldigt tydligt bidrag ifrån fysioterapin. Men det här gör ju också att fysioterapeuter är duktiga på andra hälsobeteenden och levnadsvanor som har relevans för psykisk hälsa. Så här kan fysioterapeuter vara med och bidra och utveckla området som sådant.

Annica Hulth: För det här är något som man vet genom forskning att fysisk aktivitet kan då vara ett sätt att komma till rätta med depression, till exempel lättare depression.

Pernilla Åsenlöf: Ja, så är det. Lätt till måttlig depression. Det finns till och med i Socialstyrelsens rekommendationer som behandling.

Annica Hulth: Mm. Så att det här med att ändra sin livsstil eller att få in sådana här beteenden, är det svårt? Eller upplever du att det är svårt för individen att ändra sådana beteenden? Eller kräver det liksom påstötningar?

Pernilla Åsenlöf: Ja alltså det är svårt, det vet ju nog alla att om man har bestämt sig för att man vill ändra någonting som man har ägnat sig mycket åt, att börja träna, att ändra kosten, att inte titta och skrolla så mycket på mobilen. Var och en av oss har ju erfarenhet hur svårt det kan vara.

Och om man försöker förstå det här ur ett mer beteendeteoretiskt perspektiv så förstår man att här finns det väldigt mycket förstärkningsmekanismer som är involverade. En del är medvetna. Liksom jag tycker att det är väldigt skönt att ligga i soffan när jag har jobbat hårt en arbetsdag. Eller jag tycker, jag vill ju äta något sätt efter maten för jag mår bra då.

Man har välbefinnande liksom. Även om jag kanske på grund av min hälsa just inte ska göra det alla dagar i veckan. Det finns väldigt mycket sådana mekanismer och det finns också många situationer som triggar särskilda beteenden. Så här behöver man ett teoretiskt ramverk för att hjälpa personer. Man måste… Vi ägnar oss åt något som kallar för beteendeanalyser och som man försöker hjälpa varje individ att förstå hur agerar jag i en viss situation?

Vad är det som underlättar för mig att kanske ändra det här och vad är det som försvårar? Och så försöker vi arbeta på det sättet. Så det är så långt mycket mer än att stöta på eller att informera. Utan det är att i det här fallet då försöka förstå en ung persons liv. Vad är det som gör att jag kanske skulle kunna tänka mig att lägga mobilen åt sidan och våga gå till gymmet som ung kvinna istället, för att ta ett enkelt konkret exempel relaterat till fysioterapi då. Och då behöver man hjälpa till med både analysen och med redskapen.

Annica Hulth: Just det, så att det blir skräddarsytt för individen då.

Pernilla Åsenlöf: Exakt. Så det är väldigt, det är alldeles för förenklat att säga att om jag ändrar mina levnadsvanor, då får jag mindre psykisk ohälsa. Så är det inte riktigt. Det är alldeles för komplext.

Men det kan vara ett bidrag längs vägen för att må bättre, bara vi hjälper till att få det att hända. Och någonting som vi ser kanske lite för mycket av det är att vi lägger väldigt mycket ansvar på individen. Men här kan man ju också i samhället bygga strukturer som stödjer eller stimulerar positiva beteenden.

Eller i skolan till exempel. Vad är det som kan reducera stress? Vad är det som gör att man inte som ung kanske ska använda rasterna till att bara scrolla på mobilen? Så man behöver jobba både på strukturell nivå och på individnivå för att få det här att ändras.

Annica Hulth: Just det. Vad har du forskat om tidigare?

Pernilla Åsenlöf: Jag har en grund inom långvarig smärta och det var på den patientgruppen som jag utvecklade att vi då inom fysioterapi här i Uppsala jobbar mycket inom det begrepp eller det fält som heter beteendemedicin. Det lämpar sig väldigt väl eftersom när man lever med långvarig smärta så har man väldigt många fysiska, biologiska hinder och varningssignaler som säger att jag ska inte röra på mig. Fast vi vet att evidensen visar att det mår man bra utav. Så då utvecklade jag en modell för långvarig smärta där man då kombinerar hälsopsykologi, beteendepsykologi och fysioterapi. Och den har vi sedan försökt att lyfta över till andra områden och anpassat.

Annica Hulth: Just det. Och då blir det som du sa tvärvetenskapligt att man jobbar då tillsammans med psykologer.

Pernilla Åsenlöf: Väldigt mycket med psykologer men också med socionomer, pedagoger, medicinare. Så att det ligger liksom i områdets natur att man möts med sina olika kunskaper för att skapa någonting nytt, någonting som utmanar varje disciplin.

Annica Hulth: Ja, för det här är väl en grupp som har haft svårt att få hjälp inom vården. De med långvarig smärta, att det kanske är begränsat vad man kan göra inom medicinen.

Pernilla Åsenlöf: Ja, man kan väl säga så här att smärtrehabiliteringen som finns på vårt universitetssjukhus har ju länge tagit sig an patienter och personer utifrån ett… det vi kallar för bio- och psykosocialt perspektiv. Men problemet med personer med långvarig smärta, inte med personerna utan med vad vi kan göra för att hjälpa, det är att de metoder vi har till vårt förfogande, de botar inte.

Annica Hulth: Nej.

Pernilla Åsenlöf: Utan vi behöver hitta andra sätt att hjälpa de här personerna att leva ett gott liv trots en smärta som inte går att bota. Och det är liksom i det behovet som de här nya, eller de är inte nya längre, men som på den tiden, för tjugo år sedan var nya, det är det behovet som de har, i det perspektivet som de har fötts.

Annica Hulth: Mm. Och då har ni hittat då metoder som fungerar?

Pernilla Åsenlöf: Vi har hittat metoder som fungerar för en del personer, men inte för alla. Och en metod är ju att väldigt, väldigt mycket landa i individens liv. Vad är viktigt för dig? Hur kan vi på olika sätt stötta dig att kunna göra de här sakerna i livet, trots att du har en smärta som inte går att bota?

Hur kan vi fokusera om från att bara prata om smärtan och vad vi ska göra med den, till vad du faktiskt vill klara av i livet för att må bättre? Och i den processen så kommer då utifrån fysioterapeuters perspektiv mycket att bygga kroppen så att man klarar av att gå ut med hunden eller leka med barnbarnen eller jobba.

Vad krävs på jobbet för att göra det? Och hur måste jag ändra mitt tankesätt så det inte är smärtan som styr mig? Och att jag agerar eller reagerar på smärtan utan kan stoppa den åt sidan.

Annica Hulth: Mm. Och då kan man öka livskvaliteten eller på något sätt?

Pernilla Åsenlöf: Man kan öka livskvaliteten, man kan öka förmågan att göra det man vill. Och man kan faktiskt, har ju våra studier visat, också minska smärtan, även om det inte har varit fokus.

Annica Hulth: Och vi har ju pratat mycket om det här nu med tvärvetenskap, att jobba tillsammans med forskare inom andra ämnesområden. Men kan du berätta lite mer hur det här samarbetet brukar gå till rent konkret?

Pernilla Åsenlöf: Ja, jag kan säga att det är väldigt utmanande, men också belönande. Rent konkret så har det, om vi går tillbaka just till ungas psykiska hälsa, handlat om att vi har samlats kring ett fenomen eller ett samhällsproblem.

Att vi har fångat många discipliner som vill göra någonting vetenskapligt i det här. Och rent konkret så är det ju så att man har ett gemensamt problem att lösa. Frågeställningar på en övergripande nivå, diskutera med vad var och en kan bidra. Men det intressanta här och det man ska kanske varit uppmärksam på att de allra bästa tvärvetenskapliga forskargruppsmötena, det är den när man går därifrån, både jag, som kanske leder mötet, men också de andra, lite uneasy, inte riktigt nöjd och kanske… kom vi verkligen framåt här? För det visar sig att om man som forskare eller flera forskare vågar ställa sig i mitten någonstans där man inte är riktigt trygg i sin disciplin, det är då de nya tankarna kommer. De som inte hade kunnat lösats av var och en eller två och två. Då kommer ofta de här sprången när man går därifrån och inte riktigt tycker att det där var ett bra möte. Och sen så, ja men just det, vad sa hon? Vad skulle vi kunna göra av det? Så att det är verkligen att lyssna och att våga och att inte hävda sina egna starka perspektiv för hårt.

Annica Hulth: Just det, så att det inte blir nåt liksom käbbel mellan vetenskap eller mellan ämnesområden.

Pernilla Åsenlöf: Men käbbel kan det bli och argumentation, men det är liksom inget farligt. Egentligen är det det att det där käbblet eller argumentationen föder ofta: för att då komma fram, ja men då kanske vi ska göra så här. Ja just det. Det har jag inte tänkt på. Och så tar man det vidare. För det handlar ju liksom om tvärvetenskap egentligen. Att verkligen kunna ta vara på disciplinen och göra nåt nytt. Men också att man går hem sen och tänker, hmm nu kan jag utveckla min egen disciplin med det jag lärde mig av nån ifrån humaniora till exempel.

Annica Hulth: Just det. Ja, för det kan vara verkligen över hela fältet då som ni samarbetar. Och du har ju fler projekt på gång. Förutom det här UPIC så finns det ju nånting som heter Womher i Uppsala om, om kvinnors hälsa.

Pernilla Åsenlöf: Just det, och jag, jag är inte längre engagerad i Womher, men jag har varit i dess uppbyggnad och en av våra forskare i UPIC, Emma Hovén, är numera föreståndare för Womher. Och UPIC har Womher att tacka för dess tillblivelse eftersom Womher samlat nätverk av forskare med intresse för ungas psykiska hälsa eller unga kvinnors hälsa, var det här. Och det var där som vårt tvärvetenskapliga nätverk eller forskargrupp uppstod.

Annica Hulth: Just det.

Pernilla Åsenlöf: Så att vi har Womher att tacka för mycket och för att vi kom i gång.

Annica Hulth: Så det var ett sånt där projekt som då kom ur ett tvärvetenskapligt sammanhang. En sån idé som kom fram. Och sen finns det två nya satsningar just nu i Uppsala. Ett som heter Uppsala Centrum för Preventiv Psykiatri, just där man ska fånga upp tidiga tecken på svår psykisk ohälsa.

Pernilla Åsenlöf: Just det och det ligger i linje med det som jag sa tidigare att om vi kan lära oss att se mönster och försöka förstå vilka är de viktiga riskfaktorerna för svår psykiatrisk sjukdom. Det är där vi bidrar. Då kan vi bidra till att hjälpa till med de frågeställningarna som är väsentliga för det centret.

Annica Hulth: Just det.

Pernilla Åsenlöf: Och då har vi ju dels prövat metoderna, det vi gör nu och också en massa data där vi kan skapa hypoteser som man kan arbeta vidare inom ett centrum som ju har betydligt mer resurser än vad vi har.

Annica Hulth: Ja, precis.

Pernilla Åsenlöf: Och vi är också en del utav Whole som jag tror att du tänker på ungas, eller inte ungas utan kvinnors hälsa. Där just Emma Hovén, som jag nämnde, arbetar för UPICs räkning.

Annica Hulth: Just det, och det handlar om kvinnors psykiska hälsa under olika skeden i livet. Så att det är liksom både från ung till gammal eller vad man säger.

Pernilla Åsenlöf: Ja och där bidrar UPIC kanske i skedet unga vuxna. För där finns det lite mindre forskning än vad det finns inom andra perioder i livet för just för kvinnors hälsa.

Annica Hulth: Och vad har ni mer för samarbeten?

Pernilla Åsenlöf: Jo, det här var viktigt. Vad bra att du frågar det. Vi har, det är två saker jag vill framhålla. För det första så jobbar vi med de unga själva.

Vi brukar säga att UPIC är för unga, tillsammans med unga. Vi jobbar i referensgrupper, vi jobbar med seminarier och vi har också två stycken som ordinarie medlemmar i vår forskargrupp så att de är med i hela processen. Det kanske är det allra viktigaste samarbetet. Men sen har vi också ett välutvecklat samarbete med den ideella föreningen Mind.

Mind är ju en påverkansorganisation för att sprida budskap och påverka samhället när det gäller inställning och åtgärder för att främja psykisk hälsa.

Annica Hulth: Just det. Ja men det måste ju vara väldigt viktigt att få in de ungas röster också i det här, tänker jag.

Pernilla Åsenlöf: Ja, det är jätteviktigt. Och på Mind har vi också en så kallad avdelning som heter Mind Unga.

Och där har vi haft väldigt fint samarbete som har kunnat hjälpt oss att formulera frågor och som skakar om oss lite när vi tror att vi vet hur det ligger till, men vi faktiskt inte är åldersadekvata.

Annica Hulth: Ja just det. Ja precis. Ja så kan det vara förstås att man inte ser det själv alltid. Vad är det som du ser fram emot mest inom det här projektet att ni ska ta reda på?

Är det något särskilt som du vill lyfta fram här? För hur länge är det det här projektet pågår nu?

Pernilla Åsenlöf: Projektet pågår i ungefär ytterligare ett år. Det vill säga vi samlar data i ungefär ytterligare ett år. Och det gäller ju här liksom att hålla sig lite och ha tålamod och vänta på att datan kommer in.

Annica Hulth: Ja, precis.

Pernilla Åsenlöf: Men det är väldigt många saker jag är nyfiken på och det är framför allt kan vi se de här mönstren? Finns det urskiljbara profiler som är relevanta och som har olika utveckling under en så kort tid som två år? Det är jag jättenyfiken på. Sen är jag i grunden interventionsforskare eller behandlingsforskare.

Så det här är på ett sätt, till viss del, nytt för mig att göra befolkningsstudier. Jag vill göra åtgärder. Jag vill gå ut och se vad kan vi göra här för åtgärder som inte har provats förut och vilken effekt har det? Så kommer vi inte dit, då tycker jag egentligen inte vi har lyckats. Det är min egen strävan.

Och vi kommer nu att ha ett samarbete med kommunen, bland annat, som har bjudit in alla företagare här för att diskutera ungas psykiska hälsa och se hur kan man få med näringslivet. Jag tror vi måste liksom hitta det vi kallar för samskapande med flera aktörer. Det är jag också väldigt nyfiken på. Kan det ge någonting mer?

Kan vi komma ut i områden där vi inte når unga personer annars? Kan vi få nya idéer om vad som skulle kunna skapa psykisk hälsa? Och sen då att få följeforska det. För det vill jag säga, det görs så mycket i dag kring ungas psykiska hälsa, men väldigt, väldigt lite har vetenskaplig grund.

Annica Hulth: Det är så? Ja, men det är ju verkligen allvarligt på ett sätt att man, att man inte...

Pernilla Åsenlöf: Ja men det tycker jag. Jag förstår att man tycker att forskningen tar lång tid och att vi måste göra något nu. Men det läggs väldigt mycket resurser på det här att göra nu utan att veta om det faktiskt är hjälpsamt. Så man skulle behöva en liten ombalansering där när det gäller resurser.

Annica Hulth: Ja, precis.

Pernilla Åsenlöf: Forskare letar man allt efter resurser för att kunna göra det man vill.

Annica Hulth: Ja, jo för det låter ju som att det finns en hel del att göra även framöver efter det här året är slut då.

Pernilla Åsenlöf: Det tror jag. Vi kommer att ha mycket data, mycket att sammanställa och vi kopplar ju också många intervjustudier just nu, har vi doktorander som gör, som tittar och fördjupar olika aspekter av det som den här kvantitativa datan kan ge oss och där får vi väldigt mycket uppslag till ny forskning.

Annica Hulth: Ja, men vad spännande. Tack så mycket för att du kom hit.

Pernilla Åsenlöf: Tack för att du har lyssnat på mig.

Du har lyssnat på Forskarpodden med forskaren Pernilla Åsenlöf. Följ oss på Podbean, iTunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna i sociala medier på #forskarpodden eller på universitetets webbsida uu.se/forskarpodden. Jag heter Annica Hulth och Forskarpodden produceras av Uppsala universitet med musik av Marcus Sjöblom.