Tre kungar. De nordiska helgonkungarna i tidigmodern historieskrivning

Reformationen i de nordiska länderna innebar ett radikalt brott med det förflutna. Etablerade seder och värderingar kom nu att betraktas som uttryck för en fientlig tro och medeltiden som en period då vantro präglade den kristna världen. Samtidigt var det förflutna en viktig ideologisk resurs för samtiden. Legitimitet hämtades ur historien och dess gestalter kunde fungera som förebilder för levande människor. Inte minst var historiska kungar viktiga för den regerande monarken och därmed indirekt för hela riket. Under medeltiden hade helgonkungar, representanter för både det heliga och det kungliga, intagit en särskild ställning som sådana förebilder. När deras religiösa status nu tvärtom kom att bli en belastning förändrades situationen. Var det möjligt att låta en gestalt som förknippades så hårt med katolsk tro representera riket och den goda makten?

Utifrån den utgångspunkten jämförs i detta samarbete mellan historiker från Sverige, Norge och Danmark hur historiker i respektive rike förhöll sig till den egna helgonkungen: Sankt Knut i Danmark, Sankt Olov i Norge och Sankt Erik i Sverige. Fokus ligger på motsättningen mellan officiell doktrin och behovet av identitet och kulturarv.