Hus och sociala praktiker – återuppbyggnaden efter 1765 års brand i Kalmar

Varje större stadsbrand i en tidigmodern stad innebar en lokal katastrof som krävde lösningar på kortare och längre sikt. Återuppbyggnadsprocessen var komplicerad, med åtskilliga aktörer med olika intressen inblandade.

Att många byggnader skulle uppföras samtidigt ställde stora krav på sådant som tillgång till material och arbetskraft. Samtidigt innebar situationen möjligheter till förändring och omförhandling. Etablerade relationer och distributionskanaler sattes på prov och sannolikt bidrog återuppbyggnaden också till att nya nätverk skapades.

Situationen ger konkreta inblickar i hur en så allvarlig kris hanterades av lokalsamhället. Genom det intensifierade byggandet där mycket ställdes på sin spets får vi också en koncentrerad bild av denna verksamhet – en möjlighet att betrakta husbyggandet genom stadsbrandens brännglas.

Det här gör att vi kan belysa de frågeställningar som berörs inom projektet HASP – Hus och social praktik i svenska städer 1600–1850 ur ett delvis annat perspektiv. Syftet med studien är att göra detta genom att undersöka återuppbyggnaden efter 1765 års stadsbrand i Kalmar.
Tre problemområden berörs:

• omedelbar krishantering,
• återuppbyggnad samt,
• påverkan på bebyggelse och stadsplanering.

Hur löstes de omedelbara behoven av tak över huvudet? Hur organiserades och finansierades återuppbyggnaden? Hur gick den till i praktiken? Hur påverkade fastighetsägandet återuppbyggnaden? Vilka uppförde husen och varifrån hämtades material? Hur förhöll sig de återuppbyggda delarna av staden till den tidigare bebyggelsen? Byggdes husen enligt samma mönster som tidigare? Gjordes förändringar i rumslig organisation, på tomt- eller stadsnivå?

Projektet genomförs som en del av HASP-projektet och liksom inom detta som helhet besvaras frågorna utifrån en kombination av skriftliga källor och arkeologiskt, här byggnadsarkeologiskt, material.