Till minne av Ulf Pettersson (1942-2024)

Texten publicerades ursprungligen 10 oktober 2018

Sextio år efter att Statens institut för rasbiologi bytte namn och övergick i Uppsala universitets regi kan Ulf Pettersson, seniorprofessor i medicinsk genetik, blicka tillbaka på den långa resan från tvivelaktig historisk ballast till vetenskapligt flaggskepp.

Nyårsafton 2018 når en av Uppsala universitets längsta och mest betydelsefulla forskarbanor vägs ände, men först ska Ulf Pettersson, seniorprofessor i medicinsk genetik, äntra Akademiska sjukhusets podium för att motta Olof Rudbeckpriset, en hedersbetygelse han tilldelas för sina många banbrytande insatser inom virus- och humangenetisk forskning.

– Vid fyllda 76 år trodde jag att utmärkelsernas tid var över, och att då få detta erkännande av Upsala läkarförening är ett för mig oerhört värdefullt kvitto på att min forskargärning varit sjukvården till gagn. Det är ett pris jag kommer att skatta högt när jag i vinter väljer att avsluta min anställning för att fritt foga över de år jag har kvar.

I samband med prisceremonin ger Ulf Pettersson föreläsningen Medicinsk genetik – från rasbiologi till genomisk medicin, en titel som väl summerar det många kommit att uppfatta som Ulfs kanske viktigaste insats för ett vetenskapligt fält som länge tyngdes av tvivelaktigt historiskt bagage.

– Jag erbjöds professuren i medicinsk genetik trots min bakgrund som virolog, ett kontroversiellt val till en då relativt svag lärostol med få medarbetare. Men med framgångsrika rekryteringar byggde vi en internationellt slagkraftig miljö som både utgjort en viktig röst i samtalet om genetikens sociala konsekvenser, och framför allt bidragit till att vetenskapligt kullkasta resonemang om människoraser, så jag kan med bestämdhet säga att jag aldrig ångrat mitt val.

Den höstdag 1962 Ulf Pettersson klev av tåget från Linköping för att påbörja sin akademiska resa var det emellertid helt utan sikte på Uppsala universitets dåvarande institution för medicinsk genetik, miljön som bara fyra år tidigare ersatt Statens institut för rasbiologi, Herman Lundborgs skapelse med uppdrag att finna vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder.

– Jag var fast övertygad om att jag skulle bli psykiatriker. För att meritera mig började jag forska, och blev så fascinerad att jag både hann disputera och utnämnas till docent i molekylär biologi innan jag erhöll min läkarlegitimation.

Kort därefter erbjöds Ulf Pettersson en tjänst som postdoktor vid amerikanska Cold Spring Harbor Laboratory under ledning av den legendariske James Watson, Nobelpristagare för sin upptäckt av DNA-molekylens struktur. Här inledde Ulf ett nära samarbete med Richard J. Roberts och Phillip Sharp, och tillsammans studerade de uppbyggnaden av generna hos adenovirus, ett DNA-virus, som orsakar infektioner hos människor.

Medan Roberts och Sharp gick vidare till att belönas med 1993 års Nobelpris för sina rön, återvände Ulf Pettersson till Sverige och uppdrag vid Medicinska forskningsrådet innan han 1981 blev professor i Uppsala och sedermera även första chef vid universitetets ytterst välrenommerade Rudbecklaboratorium.

– För mig var steget självklart. Jag har alltid varit stolt över att tillhöra Uppsala universitets vetenskapliga tradition, och har prioriterat att efter förmåga ge något tillbaka till den miljö som berikat mitt liv med så stora värden.

Under sina första år i Uppsala mötte Ulf Pettersson ett pärlband av de världsledande portalfigurer som då präglade universitets medicinska fakultet: gynekologen Carl Gemzell, thoraxkirurgen Viking Olov Björk, plastikkirurgen Tord Skoog, och inte minst Lennart Philipson, banbrytande professor i mikrobiologi, som blev Ulfs handledare under doktorandtiden och för sin unge adept gärna framhöll vikten av en välkomponerad forskningsmiljö framför den egna lyskraften.

– Det är ett råd jag burit med mig och som konsekvent färgat mitt ledarskap. Som nybliven prefekt vid Uppsala universitets institution för medicinsk genetik rekryterade jag Ulf Landegren och Ulf Gyllensten. Under mina år som vicerektor lyckades jag knyta bland annat Dan Andersson, Leif Andersson och Kerstin Lindblad-Toh till fakulteten, forskare vars betydelse för att göra genetik till en Uppsaliensisk paradgren inte nog kan betonas.

Längs vägen har Ulf Pettersson och hans kollegor varit högst delaktiga i fältets många exempellösa framsteg: Den kartläggning av människans DNA som en gång tog 25 år och än fler miljarder kronor i anspråk utförs idag på några dagar till samma kostnad som en modest mobiltelefon. Visionen om skräddarsydd vård via precisa korrigeringar i genetiska mutationer blir snabbt allt mindre futuristisk, men är verkligen världen redo att hantera all denna nyvunna kunskap?

– Tidiga idéer om att på genetisk väg skapa en homogen mänsklighet var naturligtvis befängda, men har visat sig sakna verklighetsförankring. Idag vet vi att människors DNA är till 99,9 procent identiska, men också att våra individuella variationer är så komplexa att vi varken kan identifiera entydiga mönster eller, än så länge, säkert säga vilka konsekvenser påverkan av en enda gen får för den enskilda människan. Stora landvinningar till trots kvarstår alltså många utmaningar, och jag ser fram emot att följa den fortsatta utvecklingen.

Samtidigt som han resonerar kring vilka behandlingar som kan bli verklighet redan de kommande åren, höjer han ett varningens finger för Uppsala universitets förutsättningar att behålla sin position i den medicinska genetikens absoluta framkant. Flera tongivande forskare närmar sig pensionsåldern, och även om Ulf ser arvtagare med respektingivande meriter, uppfattar han bristande återväxt och förnyelse som riskfaktorer.

– Vår medicinska fakultet har visserligen gjort imponerande prestigevärvningar, men sådana kostar stora pengar. Vi måste bli bättre på att identifiera lovande talanger och locka dem redan i unga år. Mina rekommendationer är därför att öka institutionernas rekryteringsmedel, ta vara på våra seniora forskares fantastiska nätverk och att formera starka miljöer som kan mötas kring vetenskapliga utmaningar.

Men vad Ulf Pettersson anbelangar är och förblir det just rekommendationer. Ansvaret som följer med uppdrag som konsistorieledamot och vicerektor har sedan länge överlåtits åt nya krafter. Uppgiften att fördela Beijerstiftelsens anslag till löftesrika yngre forskare avträder han vid årets slut, samtidigt som den sista gruppmedlemmen slutför sin verksamhet i Forskargrupp Ulf Pettersson – varmed en epok går i graven? Nja, inte riktigt…

– Mitt vetenskapliga intresse brinner lika starkt som någonsin förr, men med åren har jag tilltalats allt mer av utrymmet att odla nytt snarare än att bygga vidare där jag står. I skrivbordet väntar många spännande projekt: jag planerar att skriva om vår fakultets vetenskapliga historia efter 1977, jag vill öka mitt engagemang i den internationella forskargrupperingen F1000, jag vill få mer tid att formulera mig i vetenskapliga debatter och har dessutom många intressen utanför akademin som pockar på uppmärksamhet, så det känns som exakt rätt tid att ta nytt kommando över mitt liv!

Ulf Pettersson

En bra dag Umgås jag med hustru, hund och vänner, gärna kompletterat med en god middag, vacker musik och en bra film.
Om jag skulle ge mig själv en komplimang Är det för mina insatser utanför naturvetenskapen, bland dem starten av Konst och Läkekonst, uppsättningen Cellsamma historier på Uppsala Stadsteater och mina bidrag till framförandet av operorna Tosca och Otello.
Kvaliteter som jag uppskattar Bildning och godhet, snällhet är tyvärr en underskattad kvalitet i våra dagar.
Och till sist vill jag Rikta ett innerligt tack till våra finansiärer och välgörare, i synnerhet Anders Wall och Kjell och Märta Beijers stiftelse utan vars stöd vår forskargärning inte varit möjlig.

Text: Magnus Alsne, foto: Mikael Wallerstedt