Linné och djuren

Ursprungligen såg man helt enkelt på dem som konstiga fåglar. De hade vingar och flög, men skilde sig klart från de andra fåglarna genom att de födde levande ungar som däggade. På 1600-talet placerade John Ray fladdermössen bland de ”fyrfota djuren”. Linné följde hans exempel, och påpekade att just ungarnas däggande gjorde att fladdermössen hörde hemma i den grupp han kallade däggdjur.

Fladdermössen är de enda däggdjur som kan flyga. De flyger oftast på natten, och har i allmänhet rätt dålig syn men synnerligen välutvecklad hörsel.

För att orientera sig utstöter de skrik som fungerar som ekolod. Ljudsignalerna återkastas av föremål i fladdermusens väg, och den kan då uppfatta var dessa befinner sig. Ljuden är högfrekventa och ohörbara för ett människoöra, men kan numera avlyssnas med hjälp av särskilda apparater (detektorer). Med hjälp av en detektor kan man också höra skillnad på de olika arternas läten.

I Sverige har man påträffat 16 arter, men många av dem är numera ovanliga. De svenska fladdermössen äter insekter. Sentida förändringar i skogsbruket gör att insekterna inte trivs, och det har fått flera fladdermusarter att minska i antal. En av de vanligaste arterna i södra Sverige är långörad fladdermus som finns allmänt i kyrktorn och andra byggnader. Den beskrevs redan av Linné.

I tropikerna finns fladdermöss som har andra födovanor. En stor grupp arter är fruktätare som flyger bland trädkronorna. De sprider på detta sätt trädens frön och kan dessutom vara viktiga pollinatörer, eftersom de också tycker om nektar. Många träd har blommor eller frukter som är speciellt anpassade till fladdermöss. Blommorna kan till exempel ha långa skaft så att de hänger fria från lövverket samt ljusa färger. I Sydamerika finns det fladdermusarter som helt eller delvis lever av blod. De kallas vampyrer och har fått namn efter de myter som vi känner igen hos greve Dracula i Transsylvanien.

En fjäril, till exempel, lever både som krypande larv och flygande fjäril. Dessa olika egenskaper tillsammans har gjort att insekterna kunnat inta ett stort antal nischer i naturen och att det har bildats så många olika arter.

Linné kallade insekter för ”yr-fän”. Han hade öga för smådetaljer och beskrev många arter. I Systema Naturae 1758 beskrev han 50 arter av dagfjärilar och 125 arter av flugor i Sverige. Idag känner vi till 113 dagfjärilar och 4070 flugor i landet. Redan på Linnés tid kände man alltså till många dagfjärilar, men långt ifrån alla flugor. En förklaring till det är att man snabbare utforskar vackra och uppseendeväckande organismgrupper. Det dröjer innan nya arter upptäcks bland mer oansenliga organismer.

Hur går det till idag när nya insektsarter upptäcks i Sverige? Ofta kan det som på 1700-talet ansågs vara en enda art senare visa sig bestå av flera, ganska lika arter. Ett exempel på det är vindsflugorna.

Vindsflugan är inte släkt med den vanliga husflugan utan är egentligen en slags spyfluga. Den är större och hårigare än husflugan och larven lever som parasit på daggmaskar. Vindsflugans vetenskapliga släktnamn är Pollenia.

Linné beskrev aldrig vindsflugan, trots att det säkert myllrade av sådana i hans arbetsrum. Det blev istället hans lärjunge Johan Fabricius som 1794 skulle ge det vetenskapliga namnet till vindsflugan. Han kallade den Pollenia rudis. Fabricius, som blev en berömd entomolog (insektsforskare), urskiljde bara en enda art. Idag har man funnit tio arter av släktet Pollenia i Sverige.

Vindsflugearterna är mycket lika men kan kännas igen bland annat på små detaljer i behåringen. De beter sig alla på ett liknande sätt och det har därför inte varit så lätt att skilja arterna åt. Efter mer detaljerade undersökningar kommer vi troligen att finna ännu fler arter av vindsflugor i framtiden.

Linnés teckning av fiskarten harr, ur reseberättelsen från Lappland.

I Uppsala lovade de varandra att om någon av dem skulle dö före den andre, skulle den överlevande låta trycka den dödes arbeten. Sex år senare föll den tunga uppgiften på Linnés axlar. Samtidigt som Linné befann sig i Holland vistades Artedi också där. De goda vännerna träffades och Artedi visade sitt nya system för indelningen av de olika fiskarterna. Några dagar senare blev han bjuden på middag hos en bekant och gick vilse i höstmörkret på vägen hem. Han föll ner i en av Amsterdams kanaler och drunknade.

När Linné fick se sin döde vän på bårhuset slogs han av hur mycket kunskap som gått förlorad med honom. Som han lovat så gav han ut Artedis halvfärdiga arbeten. Han gav också namnet Artedia till ett släkte i växtfamiljen Apiaceae. Under resten av sitt liv var Linné mycket noga med att skriva ner sina idéer och inte bara ha dem i huvudet.