Carl von Linné

Carl von Linné (1707–1778) är en av Uppsala universitets mest berömda professorer. Redan 1735 publicerade han Systema Naturæ, där han klassificerar naturens tre riken, mineralriket, djurriket och växtriket. För blomväxterna använder han ett konstlat schema, Sexualsystemet; en bestämningsnyckel som bygger på antal och arrangemang av ståndare och pistiller. Samtidigt arbetade han med det Naturliga Systemet, som han såg som botanikens egentliga mål, och det är där han gör sina främsta teoretiska insatser. För djurens och framför allt mineralernas klassificering har han betytt mindre.

Hans påtagligaste arv till eftervärlden är sättet vi namnger arter. Både djur och växtarter har tvådelade namn: släktnamnet följt av ett artepitetet. Primula veris (gullviva) och Homo sapiens (människa) känner du kanske till. Av släktet Primula finns många arter, medan människan är ensam i Homo (visserligen tyckte Linné att man borde ha människan och aporna i samma släkte, men han ville inte provocera teologerna).

Species Plantarum (1753), Linnés beskrivning av alla då kända växter, och 10e upplagan av Systema Naturae (1758) där djuren behandlas, är fortfarande mycket viktiga, då de utgör officiella startpunkter för vår vetenskapliga namngivning.

1741 utsågs han till professor i medicin i Uppsala. Han flyttade senare in i bostaden i akademiträdgården (som idag heter Linnéträdgården), och började arbetet där. Linnés hushåll utvecklades till en produktiv miljö där ett stort antal kollegor och studenter vistades tillsammans med familjen. Trädgården blev en plats för undervisning och försök. Den blev ett slags nav i Linnés stora nätverk av korrespondenter världen över.

Linné lockade studenter, inte bara från Sverige. En grupp närstående studenter (kallade lärjungar eller apostlar) fick särskilda uppdrag när de reste på expeditioner till fjärran länder. Försändelser med exotiska fröer, knölar, lökar eller djur skickades till Linné i Uppsala. Man hoppades på att kunna förse Sverige med egenproducerat te, silke, pärlor och porslin. De resor Linné gjorde till landskapen i Sverige hade också som syfte att undersöka naturresurserna, så att man bättre kunde utnyttja och utveckla dem.

Under 1700-talet utvecklades undervisningsmetoderna och de blev mer praktiskt inriktade. Både Linné och andra professorer tog in demonstrationer, apparater och åskådningsmaterial i undervisningen på ett nytt sätt. De exkursioner Linné ledde i markerna kring Uppsala lockade ett mycket stort antal deltagare. Man gav sig ut i de uppländska skogarna och hagarna och gjorde där iakttagelser beträffande blommor, insekter och stenar.

Ett skäl till att Linnés arbeten fick genomslag var hans förmåga att skapa nätverk, ha goda kontakter och skaffa sig välgörare. Bland annat hade Linné mycket goda kontakter vid hovet. Linné tilldelades Nordstjärneorden 1753, och adlades som tack för sina insatser.

Linné var en nyfiken och kreativ forskare. Ett av hans motton var ”Omnia mirari etiam tritissima” – förundras över allt, även det mest vardagliga. Här har Linné sammanfattat en av grundpelarna för varje forskare som är minst lika relevant idag: var nyfiken och förundrad över allt!