Linné, idéerna och historien

Perioden 1719–1772 i svensk historia brukar kallas frihetstiden. Ordet frihet syftar i detta sammanhang på frihet från kungligt envälde. För vanligt folk märktes knappast någon större skillnad, förutom att man slapp de stora umbäranden, som det långa kriget inneburit.

Sedan den barnlöse Karl XII stupat i Fredrikshald 1718 fanns ingen självklar efterträdare, men i januari året därpå utsågs hans yngre syster Ulrika Eleonora till regent. Redan efter ett år abdikerade hon emellertid i sin tur till förmån för sin make Fredrik I. Kungamaktens svaghet gjorde det möjligt för riksdagen, de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder), att kraftigt inskränka regentens makt. Kungen fick t.ex. inte resa utomlands utan ständernas medgivande.

Sveriges regering under frihetstiden kallades för rådet, vilket var ansvarigt inför riksdagen. Här var förvisso kungen ordförande, men han saknade egen majoritet. Väl så stor betydelse hade kanslipresidenten, motsvarigheten till dagens statsminister, som var den ledande bland de övriga rådsherrarna.

Man brukar med viss rätt säga att det moderna svenska partiväsendet tog form under frihetstiden. Två partier, hattar och mössor, konkurrerade om makten. Inledningsvis styrde mössorna under ledning av kanslipresidenten Arvid Horn, men 1738 kom hattarna till makten. Hattarna – som förordade en mer offensiv utrikespolitik gentemot Ryssland, och en starkt merkantilistiskt influerad ekonomisk politik – behöll makten ända till 1765. I slutet av frihetstiden skedde maktskiftena oftare.

Linnés Sverige, upplysningen och merkantilismen.

Inledningsvis accepterade kungamakten sin underordnade roll, men 1756 försökte den nye kungen Adolf Fredrik och hans drottning Lovisa Ulrika genomföra en statskupp, som dock misslyckades. Sju kuppmakare avrättades och kungamaktens inflytande reducerades ytterligare.

Adolf Fredrik fick acceptera att ständerna använde en namnstämpel med hans namnteckning för att skriva under dokument, så liten auktoritet hade han.

Att med ett enda ord karakterisera en historisk epok låter sig knappast göras på ett helt rättvisande sätt. Men ska man ändå välja ett uttryck för att beskriva den svenska frihetstiden måste ordet bli nyttan. Nyttotänkandet genomsyrade – nämligen 1700-talets ekonomiska och vetenskapliga debatt. Man uppfattade det som ytterst viktigt att nya teorier snabbt omsattes i praktisk handling. Linné var inte den ende som ställde frågan: Cui bono? (”Vad gör det för nytta?”).

Denna nyttoideologi drev på den snabba utvecklingen inom svensk naturvetenskap. Man hoppades givetvis att den nya tekniska, matematiska och mekaniska kunskapen skulle bidra till uppbyggandet av manufakturerna, dåtidens enkla industrier, något som särskilt hattpartiet uppmuntrade, Merkantilismen, Frihetstiden – Linnés tid. Ett viktigt forum för nyttotänkandet blev den 1739 inrättade Vetenskapsakademien. Mot slutet av 1700-talet grundades Patriotiska sällskapet (1766), som hade ett liknande syfte.

Utmärkande för nyttotänkandet var att man inte skilde på stort och smått, allting var lika viktigt. Man brukade tala om allmän och enskylt hushållning, vilket syftade på nationaleknomin, respektive privatekonomin. Båda var viktiga eftersom de enskilda böndernas och hantverkarnas ekonomiska framsteg sammantaget också förbättrade nationens välstånd. Hushållning var ett ord som på 1700-talet användes synonymt med ekonomi, det grekiska ordet för ekonomi betyder just hushållningslära.

Men nyttotänkandet berörde inte bara praktiska områden. Genom den så kallade Fysikoteologin kunde nyttotänkandet föras över också på religionens domäner, jämför Linnés natursyn. Nya naturvetenskapliga upptäckter, som i bästa fall också kunde tillämpas i praktiken, innebar ytterligare bevis för Skaparens storhet.

Litteratur

• Karin Johannisson, 1988. Det mätbara samhället: Statistik och samhällsdröm i 1700-talets Sverige.
• Sven-Eric Liedman, 1986. Den synliga handen: Anders Berch och ekonomämnena vid 1700-talets svenska universitet.
• Sten Lindroth, 1978. Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden.

Det frihetstida Sverige var ett jordbruksland. Jordbruket utgjorde den helt dominerade ekonomiska näringen, vilket kan förklara att den svenska merkantilismen inte bara framhöll manufakturernas betydelse, utan också jordbrukets.