Linnés språk och poesi

De dunkla träden skälva
Från gråa bergets hatt;
Tyst fråga rå och älva,
Om hettan än gör matt.
Och svalkan fram dem tjusar
Och genom skogen susar
En ljusklar gudatanke,
I Nordens sommarnatt.

Du höga barrskog! gruvlig
För mången är din mo;
För mig du är blott ljuvlig,
Ett hem av fredad ro.
Är denna tid väl nattens?
Mig syns, på alla vattens
Lustvågor bygga strålar
Ännu en luftig bro.

Naturens hjärta klappa
Jag hör, av glädje varm,
Och under mossans kappa
Jag smeker modrens barm;
Ur bladen, evigt gröna,
Jag lyfter mig, att röna
Hur lycklig jorden sover
På hennes hulda arm.

Väl is och snö mig brydde,
Ett bistert tidevarv;
Men över öcknen grydde
De fordna somrars arv.
Midsommarsoln kom åter,
Hon ropte: "varför gråter
Bland ljung och barr den lilla?
jag fäller ju min larv."

Då flög mig genom kinden
En glöd av mänskofärg,
Och nektarrök i vinden
Jag spred bland gran och berg.
Du kallar doften härlig?
O pilgrim, jag är ärlig;
Jag vill dig skälet yppa,
Men tystnad blott mig svärj!

Har du en själ som nöjsam
I heligt armod är;
En vilja, troget böjsam
Alltefter Guds begär:
Då skall dig uppenbaras,
Varför mitt liv förklaras
I denna himla-ånga,
som är ditt sinne kär.

Vad svävar över skogen,
Vid vakans sista slag?
En vördad skugga, trogen
Sitt forna hems behag;
Den siarn som mig tydde
Och med sitt namn mig prydde;
Naturens präst med fromma
Och glada anletsdrag!

Han tyckes vilja stanna
Vid Nordens midnattsfest;
Men snart med mulnad panna
Ser bort den höge gäst.
Han suckar: "Svenska jorden
Är ej förändrad vorden;
Men ack! det svenska hjärtat,
Finns därav kvar en rest?"

Var sig det hjärtat gömmer,
Vet jag rätt besked;
Kanhända, att det drömmer
I dessa skogars fred.
Av daggens kvällsvard mätta,
Sig sagans andar sätta
Hos mig, att eftersinna
Varför dess sol gick ned.

Om Per Daniel Amadeus (1790–1855) berättas att han som liten pojke helst satt tyst och läste eller skrev. När han var åtta år gammal hade han skrivit en roman som hette "Alphonsus och Marina, historia gjord af mig". När han var tio år hade han lärt sig tyska ur föräldrarnas böcker. Och så hade han förstås läst väldigt mycket annat. Och då inte Bamsetidningar precis utan mer eller mindre svårlästa filosofiska texter. Vi kan förmoda att han inte hade så många jämnåriga att prata med om det han läste, men 1805 – han var då femton år – började han studera i Uppsala, och där fann han likasinnade vänner. Tillsammans bildade de ett sällskap som de kallade Auroraförbundet.

Namnet säger oss en del om vad de unga männen ville med sitt sällskap. Aurora kallas nämligen morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. Hennes uppgift är att varje morgon öppna österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. De unga männen valde säkert namnet för att de såg sig själva som de som skulle öppna portarna för solen. Och solen för dem var den vackra och levande poesin.

1700-talets vanliga sätt att skriva var moraliserande och livlöst, ansåg de. Det var ett slöseri med poesin som var en andlig urkraft och som, om den var tillräckligt bra, till och med kunde förvandla livet. En bra dikt enligt Atterbom och hans vänner uttrycker känslor och stämningar och innehåller mycket av färger och bilder. Helst skall den handla om själen och om naturen och om hur naturen och människans själ hör ihop.

Det blev en hetsig och långvarig debatt om hur man borde skriva. Atterbom och hans likasinnade på den ena sidan och företrädare för den gamla stilen på den andra. Atterbom gav både ut egna tidskrifter och medverkade i andras.

Litteratur om Atterbom och hans diktning

• E. Tykesson, Atterbom: En levnadsteckning (1954).
• L. Vinge, Morgonrodnadens stridsmän (1978).
• R. G:son Berg, "Atterbom" i Nordisk Familjebok 2:a uppl. (1904).

Kal fånn Linné, va en ladi kille me just, krullit skör, fast han va född i mörkaste Smålann, å tannkarna hans va så finurligt lagda, att han jämt satt å lekte mellan mossans blomkruker i fönstena, å när dam stakk åten nappen, vatt han föbaskad å slängden ätter köxgolve å tog en morot å sög på i ställe.

Å fallat de vatt en blomma på pillagonian, så va Kalle stracks framme å plåkka sönderna å hängde opna på tork, å kåm han ut i trägårsrabattena, feck dom ett jädrans sjå, när dom skulle ha reda på klimpen om kvälln å läggan.

När han sen vatt större skubba han ikring på vischan å plåkka maskroser å buksbom å ekorrfrön å igelkåttar å stora gråstenar, å sen pressa han hela klabbet mellan fassans tjåcka postiller å skrev namn på alla sakena, för på den tin trodde dom att igelkotten va en utlännsk kacktus å att hagtornsbusken va en kokospalm.

En sönda, när Kalles fassa, som var prälle, stog å gasta i tjyrkan, trilla de en stor gråsten ur postillan å slog rätt i klumpen på en tjäring, som satt inunder å snarka. Akta er, va tjäringen vatt väckt! Å sen todes hon allri slafa mer i tjyrkbänken, för alla trodde de va ett syndastraff hon feck, å prällen bana akta sej för himlens vrede.

När Kal sen kom i plugge vare lygens att Läran kunde få nå stuns pån, å slutligen hälsa han te Kalles fassa att grabben va en träskalle åv fössta rang å tykkte att dom skulle fösöka utbildan te råttfällmakare eller takskottare i ställe, seni. "Han har en jädrans snurr i kålroten", skrev Läran i betyge, "för han vill bara lubba ikring i lannsorten å samla ihop all möjli bråte." Fassan vatt syrak, för han hadde tänkt göra en biskop åv grabben, å mossan gola, föståni, men Kal kvittra: "Gnäll i Härjedalen, ä ni snälla! Här ä en jycke, som inte ä trach. Å blir ja inte prälle, så kan ja välan bli homöpat eller naturlärare."

Sen for han ner te Väcksjö å geck ijenom Gymnastikinstitutet där, så re eka i väggana, å sen bare av te Uppsala, fast han feck låna sej nåra bagare, för han hadde grunt om stålar. Han strosa fösst in te Professorerna i Universitete å bjynte plåkka opp en masa skrot å krukväxter ur byxfikkena. "Vet ni vare här ä, gubbar?" stimma han å tog opp en levande krabba ur vänstra fossikan . "De där, ä välan en svala", grymta en åv dom. "Nix, era korkfilare, ha ni sett en sån här fara genom lufften me kluven skärt? Nu dabba ni er allt ", grina grabben å stoppa nerna ijen.

"Men gissa vare här ä för en mojsik?" rya han å drog fram en enrisbuske ur en annan klaff. "De ä spenat", tykkte en vikti dosent me innanfönster å helsjägg, ja känner ijen den plantan." "Jo, i mitt kålsvatta", sa Kal fånn Linné. "Kekar du den spenaten, får du allt stikker i magen. De ä föfälit va ni ä botta i ätthalmen", tykkte han å så skubba han ut å slet opp ett lärkträ me roten å bar innet å ställdet mitt för dom å kraxa: Ja ger mej schutton på at ni inte vet om de här ä en slingerväxt eller en hjulgran." "Ha du vatt ute i trägårn, din lurk, å rykkt opp vårat päronträ, som vi odlar jodättskåkker på? gårma en maffi proffessor. Kal flabba å slog sej på byxvådena, men dom lärda gubbana vatt lömska pån, för dom trodde han for me bara nys, å dom sa åt en i skarp ton, att om han ville knåpa sej ijenom Universitete, skulle han inte jobba me naturarbeten utan läsa kemikalisk jografi å anatomisk historia å kulturell matematik i ställe.

Grabben vatt vemodi å geck ut å kraffsa i trägårn, där han hitta en levande stårmhatt å den ställde han sej å flukta på. Då vare nån, som smällde ten på ena vasslon å sa: "Va äru för en hedning som går å pallrar åt dej våra krukväkster?" å så stacks de fram en febertermometer mot en. Kal haja till, för han förstog att de va Sällsius å hans tempratur va hög, å däfför ba han om ursjäkt å sa att han bara tänkte extraminera stårmhatten. Sällsius ville inge annat än skåja me killen, så han flina å frågan om han feck bjudan på en sigarett, för han begrep att Kal hadde naturfosskningskrumelunten i blodet, å sen låvan att han skulle klämma in en på Universitete me fössta, seni, för Sällsius va en renhåri kvanting.

Sen vatt Kal fånn Linné på nåra vikker så fullklappad med lärdom och föstånd, att han sådde rover å jode igelkåttar överallt, å geck me slingerväkster jämt kring bå armar å ben, å proffessorerna i Uppsala feck snusning, för han vatt höckt uppsatt å överhopad me nordschärneårdnar å trekantig hatt, å när han bada, feck han ha en blomma i knapphåle. Svennskanna ha jott en staty åv en, som allri vissnar, för de ä meningen att dom ska kåmma ihåg sina berycktade päschoner.

Bakom pseudonymen Svarta Masken döljer sig författaren Anna Fredrika Myrberg (1878–1931). Tillsammans med sin mor flyttade hon från Värmland till Stockholm för att söka försörjning sedan fadern hade dött. Hon utbildade sig till kemigraf – det vill säga en som tillverkar material för reproduktion av tidningar eller foton. Anställning fick hon sedan både i en fotoateljé och på Stockholms-tidningen. Genom sitt författarskap kom hon att bli en av stadens mer kända personligheter. Ibland läste hon också upp några av sina texter inför små sällskap som enligt uppgift vred sig av skratt.

Hur Anna Myrberg var som person är inte så lätt att få reda på. Vissa källor beskriver henne som ensam och olycklig medan andra menar att hon var glad, stark och självständig. Dock verkar det som hon var en ganska allvarlig person trots att hon skrev så humoristiska texter. Hon hade puckelrygg och "drog det ena benet efter sig när hon gick". "Titta, där går Svarta Masken!", ropade barnen när de fick syn på henne. Ibland fick hon lov att skriva stående på grund av att ryggen smärtade, och sådant gör ju inte precis livet lättare.

Men skrev gjorde hon; "dårdikter", kåserier och humoresker, men också texter till kupletter och schlagers. Vissa blev riktigt populära som till exempel "Lördagsvalsen". (Den börjar "Kom följ mig nu Augusta, lägg armen om min hals ..." – kolla med någon äldre person, kanske kommer en sång och en nostalgisk blick).

Hennes berättelser om buspojken Ville Andeson blev också manus till en film med samma namn, inspelad 1929.

Anna Myrbergs specialitet är att skriva på stockholmsslang. Detta var inte alldeles nytt. Emil Norlander skrev till exempel Anderssonskans Kalle 1901. Men att beskriva Sveriges historia på detta sätt var det ingen som hade gjort förut.

Sina allvarliga sidor visar Myrberg i en samling dikter som genomsyras av litenhet och ömtålighet. Här finns till exempel dikten "Dockan", som bland annat innehåller följande rader:

Jag minns, att som barn jag ägde
en docka, så späd och fin,
med långa, guldgula lockar
och klänning av vit musslin.

[...]

Min mor satt och såg hur jag lekte
och nystade långsamt sitt garn.
Hon sade: "Jag har ock en docka,
den docka är du, mitt barn."

[...]

O, mor, den dockan du ägde,
vart kastad båd' hit och dit,
och klänningen är ej mera
som förr så bländande vit.

Och hennes lemmar har vridits,
den rosiga kinden är blekt,
ty inga varsamma händer
ha se'n med din docka lekt.

För henne ditt huvud har grånat,
och tårarna falla nog än –
säg, mor, kan du laga din docka,
att hon blir som ny igen?

Litteratur
Lena Perssons förord i Svarta Maskens Dårdikter: samt humoresker och slagdängor i urval (Stockholm, 1984).

Så kan nu ock vårt Svea skryta
Med stora Ljus och vittra Män,
Dem hon ej vill mot andras byta.
Den lärda världen saknar än
Vår Celsius; och i fruktan bäva
Vi re'n för Polheims hvita hår;
Vår önskan vill mot åldren sträva,
Som oss så märklig skada spår.
I dem och flere Svenske Lärde
Ha vi ej blott kopier haft:
All verden känner deras Wärde
För påfunds gåvor, tänkekraft:
Linnæus detta antal öker:
En vetenskap i mörker gömd
Med svett och möda han framsöker;
Hur' kan han bli i Sverget glömd?
När ryktet med Hans värda minne
Har alla lärda Samfund prytt,
utlänningarnes avunds sinne
I värdnad och förundran bytt.
Den i Naturens blomsterrike
Vill hinna långt och mäktig bli,
Och som Linnæus ej sin like
På denna vida rymden si,
skall vägen först av honom lära,
den är båd' jämn och väl beredd.
Det är Fransosen nu en ära,
Att bliva av den Svenska ledd.
Vad han har upptäckt, rönt och funnit
Med bry, försök med vett och val,
Har alla Lärdas bifall vunnit,
Och läres nu bland deras tal.
Upp Svenska Snillen, skynden eder
Till ädel tävlan livar var och en,
Avundens fritt Linnæi heder,
På det han ej må bli allen.

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) var en av 1750-talets litterära föregångsfigurer i Stockholm. Hon var mycket aktiv i det lärda sällskapet Tankebyggarorden och hade själv en litterär salong i sitt hem, dit några av tidens författare gick och utbytte tankar och dikter. Nordenflychts specialitet var lyrisk poesi.

Redan som ganska liten flicka funderade hon mycket över livet, och var mer intresserad av att studera än att lära sig "kvinnosysslor". Hennes föräldrar lät henne läsa lite för broderns informator, men att flickan bara skulle få ägna sig åt böckerna var det förstås inte tal om.

Som tur var hade familjen anlitat Johan Tideman, en ung mekaniker, som även han var mycket intresserad av tidens filosofiska och litterära diskussioner, och med honom kunde Hedvig Charlotta samtala. När hennes far låg för döden – hon var då bara sexton år gammal – uttryckte han en önskan om att dottern skulle gifta sig med denne Tideman. Hedvig Charlotta ville först inte. Ty "så kär Tideman var henne som filosof att höra, så odräglig var han henne som fästman att se". Men hur det nu var så gifte de sig i alla fall.

Hedvig Charlotta kom att ha otur med männen i sitt liv. Johan Tideman dog efter bara tre år tillsammans med henne. Hon blev alltså änka vid nitton års ålder. Året därpå träffade hon den femton år äldre Jakob Fabricius, som var präst i Stockholm. På grund av att en av hennes bröder "en slösare och vinglare" ruinerade familjen, fick giftermålet vänta. Under tre års tid fick de trolovade brevväxla. När Jakob fick tjänsten som amiralitetspastor i Karlskrona kunde giftermålet bli av, men när de så till slut fick vara tillsammans dröjde det inte ens ett år innan Jakob dog.

Vid det här laget tyckte Hedvig Charlotta att det började bli lite väl jobbigt, och hon bosatte sig i ett torp i Stockholm. Sjuk och livstrött satt hon där. Och det var då hon fann sin tröst i att skriva lyrisk poesi. Två år senare fick hon hjälp av vännen och kusinen Karl Klingenberg att publicera några av dikterna under titeln Den sörgande turturdufvan. Det blev början på hennes författarbana. Under kommande år publicerade hon en lång rad diktsamlingar. Naturen var ett vanligt motiv, och mytologi och moral vanliga inslag. Hennes mest kända dikter idag är de mer känsliga och innerliga som till exempel "Ensligheten", "Lugnet" och "Över en hyacint".

Tidens filosofiska frågor engagerade henne alltjämt. De handlade om livet och kunskapen: Är vetandet av godo för människan? Är själen odödlig? Är rätt och fel medfödda idéer som alltid är desamma eller är de praktiska regler som formas medan man lever? Lever själen vidare och tar emot straff eller belöning i ett kommande liv eller sker allting i detta livet?

På det personliga planet var det dock inte slut på motgångarna. Nordenflychts hus brann ner och många manuskript gick förlorade. Klingenberg dog ifrån henne, och när hon vid drygt fyrtio års ålder på nytt blev förälskad i den tjugo år yngre Johan Fischerström mötte henne både rivalitet och uppslitande besvikelser. Det gick till och med ett rykte om att Nordenflycht skulle ha försökt dränka sig i samband med detta, men detta dementerades av hennes vänner. Hon dog emellertid 1763 inte lång tid efter dessa händelser.

Ordförklaring

Lyrisk poesi - återger en känsla eller en stämning. Motsatsen är episk poesi som berättar någonting eller behandlar ett problem.

Litteratur om Nordenflycht

• Illustrerad svensk litteraturhistoria, utgiven av Henrik Schück och Karl Warburg (Stockholm, 1927).
• John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht: Ett skaldinneporträtt från Sveriges rococotid (1895).
• Sven G. Hansson, Satir och Kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning: Några konflikter, motståndare och anhängare (Stockholm, 1991).
• Nordisk Kvinnolitteraturhistoria del 1: I Guds namn 1000–1800, redaktion: Eva Hættner Aurelius och Anne-Marie Mai (1993).