Fysikoteologi, Linnés natursyn och djurens rättigheter

Begreppet "naturens ekonomi" användes för första gången på 1600-talet och syftade då närmast på hur Gud styrde sin skapelse – naturen. Tanken att det fanns en organiserande princip i naturen, en perfekt administration vilket gjorde att inget fattades och inget var överflödigt blev en populär föreställning under 1700-talet. I avhandlingar som Curiositas Naturalis 1748, Oeconomia Naturae 1749 (Naturens hushållning) och Politia Naturae 1760 (Naturens styrelseskick) utvecklade Linné idéer på detta område som pekar fram mot ett ekologiskt synsätt. Han skrev om kretsloppets och förmultningens betydelse i naturen, om hur alla organismer hade sin plats i naturen och att allt samverkade som en perfekt maskin.

Nyttotänkandet var förstås en viktig del av Linnés natursyn. Han var av den uppfattningen att allt i naturen ytterst var skapat med människan i sikte. Oavsett om det gick att äta, bygga hus av eller bara beundras för sin skönhet, så var det nyttigt och skapat för människan. Det var också människans plikt att undersöka och utnyttja naturens rikedom. Detta synsätt har fått den amerikanske historikern Daniel Worster att räkna Linné till en tradition av "imperialistisk" natursyn, alltså en natursyn som lett till att vi utnyttjat naturen alltför hårt.

Linné betonade det hierarkiska i naturen, det gick en skarp gräns mellan människan och naturen. Överst i naturen stod människan vars uppgift var att utnyttja naturen. För Linné fanns det ingen världssjäl som genomströmmade skapelsen och han var motståndare till de gamla folkliga föreställningarna om naturväsen, vättar osv.

Mot detta kan man säga att han genom att ta med människan i sitt Systema Naturæ, som ett bland de andra djuren, gjorde människan mer jämställd med naturen. Lägger man därtill den betydelse som Linné haft för att man överhuvudtaget ska bry sig om vad växter eller fåglar heter eller hur de lever måste man nog dra den slutsatsen att hans inverkan på vår natursyn varit synnerligen god.

Litteratur

• Carl von Linné, Om jämvikten i naturen ed. Broberg, Gunnar (Stockholm, 1978).
• Tore Frängsmyr, "Den gudomliga ekonomin", Lychnos 1971-72.
• Sverker Sörlin, Naturkontraktet: Om naturumgängets idéhistoria (Stockholm, 1991).
• Daniel Worster, Nature´s Economy: A history of ecological ideas (Cambridge, 1977).

Om Gud hade skapat alla växter och djur på en gång, måste det ha funnits olika klimattyper samtidigt i paradiset, både tropiskt och arktiskt klimat. Därför antog han att paradiset låg på en ö söder om ekvatorn och på ön fanns ett högt berg; därav kunde man få olika klimattyper på samma gång. Så småningom växte ön och bildade kontinenter, på så sätt kunde djur och växter sprida sig över jorden. När syndafloden kom bröts ordningen, berg- och jordlager förändrade läge, stenar och djur spolades iväg långt från sin ursprungsort.

Samtidigt menade Linné att skapelseberättelsen inte riktigt berättade allting.

Alla förändringar kan inte ha uppstått enbart genom syndafloden. Och han skrev i sina anteckningar att jorden måste ha en längre historia än den som omtalas i Bibeln, men dessa idéer ville han inte framföra offentligt. Själva syndafallet tolkade han också på ett högst symboliskt sätt i sexuella termer, men det framförde han inte heller offentligt. I de medicinska föreläsningarna Diaeta naturalis (1733) låter han den förbjudna frukten motsvara Adams testiklar, ormen betecknar penis, och Bibelns uppgift att frukten var ljuvlig att äta tolkar han som själva samlaget.

Men visst tvivel kommer fram när han får se peloria. Läs vidare om Peloria.

Litteratur

• Tore Frängsmyr, Geologi och skapelsetro (1969).
• Elis Malmeström, Carl von Linnés religiösa åskådning (1926).

Under 1700-talet ökade känsligheten och respekten för djuren som levande varelser. Man älskade att spegla sig i djurvärlden och fabeln var mycket populär. Bland de övre klasserna frodades ett slags kärlek till djuren där porträtt på älsklingshästen eller hunden och kärleksdikter till papegojor, siskor och knähundar var vanliga.

Hos bönderna var förhållandet säkert krassare och nyttoaspekten var dominerande. Den urgamla traditionen att ge boskapsdjuren individuella namn vittnar också om ett mer personligt förhållande till djuren. Ute på sin lantegendom Hammarby hade Linné gett sina kor originella namn som Sommarros, Fagerkinna, Stjärnros, Lilja och Blomstra.

Filosofen Descartes hade förfäktat åsikten att djuren bara var själlösa automater. Detta stred mot invanda föreställningar och allmänna erfarenheter men hos en del naturforskare torde uppfattningen fått fäste. Olof Rudbeck och andra vetenskapsmän experimenterade med levande hundar och katter.

En av de i skandinavien som på 1700-talet gick längst i att ge djuren rättigheter var dansken Laurids Smith (1754–1794). Han var filosof, präst och författare och trots att han under sin levnad väckte uppmärksamhet för sina originella idéer har han länge varit en bortglömd tänkare. Nu framstår hans huvudverk från 1791 Försök till en systematisk afhandling om menniskans pligter emot djuren (Svensk översättning Stockholm, 1799) som synnerligen aktuellt.

Boken vittnar om en stark respekt för djuren och är ett försök att väcka förståelse för en god behandling av dem, tvåhundra år före vår samtida debatt om djurtransporter och genmanipulerade superkossor.

Laurids Smith menade att Gud givit både människan och djuren rätt att på sitt eget sätt njuta av livet. "Så väl djuret som människan är egentligen och omedelbart till för att njuta lycksaligheten genom sin varelse och var och en som med uppsåt utan nödvändighet och högre ändamål avbryter, förstör och tillintetgör människans eller djurens lycksalighet, han kränker den rättighet att njuta sällhet som Gud med varelsen gav varje levande ting." Han utsträcker budordet "att älska sin nästa såsom som sig själv" till att även gälla djuren. "Det är således vår likaså omedelbara förbindelse att emot Djuren iakttaga vad rätt är, som det vår skyldighet att göra rätt emot våra medmänniskor."

Detta innebär dock inte att vi inte får äta djuren eller använda oss av dem som dragdjur och liknande. Man kan enligt Laurids Smith sluta sig till att djur även ska tjäna som föda åt människan eftersom våra magar är inrättade för att smälta kött.

Det viktiga är på vilket sätt vår konsumtion av kött sker, om köttet verkligen behövs eller om det bara är frågan om lyxkonsumtion. "Annat är att efter nödtorften nyttja djuren till föda och annat är att förslösa och missbruka dem till överdåd och frosseri."

Djurhållningen innebär, menar Laurids Smith, ett extra ansvar för människan eftersom hon berövat djuren sin frihet. Det blir därför mycket viktigt att djurhållningen är god, dvs. att man har bra ladugårdar och bra foder.

Litteratur

• Midbøe, Hans, "Laurids Smith" i Det Konglige Norske Videnselskabers Selskabs Forhandlingar, bd. 40 1967.
• Thomas, Keith, Människan och Naturen (Stockholm, 1988).
• Smith, Laurids, Försök till en systematisk afhandling om menniskans pligter emot djuren (Sv. översättning Stockholm, 1799).
• Sörlin, Sverker, Naturkontraktet: Om naturumgängets idéhistoria (Stockholm, 1991).