Linnés Sverige och frihetstiden

Befolkningsmässigt var frihetstidens Sverige ett litet land. I mitten av 1700-talet uppgick antalet invånare till drygt 2 miljoner, dvs. bara omkring en femtedel av dagens invånarantal. De flesta människorna bodde i södra Sverige. Norrland utgjordes däremot till stora delar av mycket glesbefolkade områden, eller av ren ödemark. Kunskaperna om rikets avlägsna delar var bristfälliga.

Sverige var under 1700-talet ett utpräglat jordbruksland, år 1760 utgjorde t.ex. antalet anställda vid manufakturerna (dåtidens enkla industrier) endast ca en procent. I dag bor de flesta svenskar i tätorter, under 1700-talet levde följaktligen de allra flesta på landsbygden. De städer som fanns var i allmänhet mycket små. Endast Stockholm, som i början av 1760-talet hade ca 73 000 invånare, kunde med internationella mått kallas storstad. Det dåtida Sveriges andra och tredje städer, Göteborg och Karlskrona, hade vardera drygt 10 000 invånare vid samma tid. Universitetsstäderna Lund och Uppsala nådde bara upp till några tusen invånare.

Litteratur

• Sten Carlsson & Jerker Rosén, Svensk historia 2: Tiden efter 1718 (1961; 4:e upplagan 1980)

Det Uppsala som Linné anlände till år 1728 var med våra dagars mått oerhört litet, spåren efter den förödande stadsbranden 1702 fanns kvar. År 1750 uppgick stadens folkmängd till 3 608 personer. I slutet av 1760-talet passerades 4 000-strecket. Detta kan jämföras med 2020 års invånarantal på ca 165 500 personer i Uppsala tätort.

Ändå skedde en snabb tillväxt under frihetstiden, då Uppsalas befolkning fördubblades under loppet av ca 50 år. Förklaringen till detta torde vara universitetets blomstring, som naturligtvis fick återverkningar också på staden i dess helhet.

Ibland används det talande uttrycket "akademisk bondby" om Uppsala och Sveriges övriga universitetstäder på Linnés tid. Man får föreställa sig att korna låg och idisslade alldeles invid de akademiska byggnaderna.

Jordbruket var den i särklass viktigaste näringen. Manufakturerna, dåtidens begynnande industrier, hade däremot svårt att hävda sig i Uppsala. Även handeln hade problem, vilket berodde på att segelleden till Uppsalas hamn var betydligt mer svårnavigerad än till de andra städerna kring Mälaren. I mitten på 1780-talet klagade naturforskaren Johan Fischerström på det svaga näringslivet och handeln i Uppsala. Han skriver i sin bok Utkast til Beskrifning om Mälaren (1785):

Huru ringa äro icke de framsteg som skedt på fabriks vägen. År 1770 var i Upsala allenast Kamulls spinneri för Stockholms fabriquer, och ett Tobaks spinneri, som tilverkade omkring 29000 skålpund. Hvad som sedan är tilgjordt, lärer icka förtjäna särdeles upmärksamhet.

Litteratur

• Torsten Petré, Uppsala stads historia III: Uppsala under merkantilismens och statskontrollens tidskede 1619–1789 (1958)

Den strömning som för eftervärlden mer än någon annan blivit förknippad med 1700-talet är upplysningen. Med begreppet "upplysning" har man avsett olika saker, vilket förklarar att definitionerna varierar. Ibland uppfattar man upplysningen som fortsättningen på det sena 1600-talets vetenskapliga revolution, då den moderna vetenskapen började ta form, alltså ungefär tiden mellan Newtons Principia (1687) och franska revolutionen (1789). I mer specifik mening brukar man dock med upplysningen mena kretsen kring den franska Encyklopedin, som utkom 1751–1780. Till dessa upplysningsfilosofer hörde bl.a. Voltaire, Diderot och d'Alembert. Till en vidare grupp i samma anda hörde t.ex. Montesquieu, Rousseau, Holbach och La Mettrie.

I Sverige slog aldrig upplysningen igenom som en rörelse, däremot influerades givetvis många svenskar av ideerna från Frankrike. Huruvida man ska betrakta Linné som upplysningsman beror därför på vilka urvalskriterier man använder. Några har menat att de verkligt framstående naturforskarna i frihetstidens Sverige, av vilka Linné kanske var den främste, i själva verket utgjorde upplysningen i vårt land. Andra har dock framhållit att Linné inte kritiserade den politiska överheten eller religionen, som de franska upplysningsmännen gjorde, utan att han tvärtom var djupt religiös. Av vissa forskare har Linné dessutom beskrivits som en gammaldags skolastiker snarare än som en modern upplysningsföreträdare.

Litteratur

• Tore Frängsmyr, Sökandet efter upplysningen: En essä om 1700-talets kulturdebatt (1993).
• Sten Lindroth, "Linné – legend och verklighet", Lychnos 1965/66.

I dag lever vi i en tid då frihandel har blivit en viktig del av den internationella ekonomin. EU, den europeiska unionen, var ju t.ex. från början ett frihandelsprojekt. Under 1700-talet uppfattade man vägen till ekonomiskt välstånd på ett helt annat sätt. Den ekonomiska doktrin som då var rådande kallas merkantilismen. Från medeltidens slut t.o.m. 1800-talet var merkantilismen den helt dominerande ekonomiska läran i Europa.

Källan till ett lands rikedom var, menade merkantilisterna, framför allt utrikeshandeln. Det var genom handeln som nationen fick guld och silver, och det var just i ädelmetaller man mätte landets rikedom.

Sveriges största handelsbolag under 1700-talet, Ostindiska kompaniet, spelade en roll för Linné och naturalhistoriens utveckling i Sverige. Linné var känd som en idérik och skicklig organisatör. Han visste att kompaniets skepp, som seglade på handelsfärder mot bortre Asien, särskilt till Kina, måste ha en skeppspräst på alla sina skepp. Han tog kontakt med kompaniet och föreslog att hans duktiga studenter skulle få företräde till dessa tjänster, eftersom de då samtidigt kunde ta hem exotiska plantor och djur åt honom. Linné var uppfylld av tanken att kunna se, och i sitt system inplacera, alla arter i världen.