Linneanska traditioner
Linné har lite ensidigt framställts som om han bara intresserade sig för växter. Hans insatser inom botaniken är välkända och fortfarande studerar man hans sexualsystem i skolan.
Linné i samedräkt under sin vistelse i Holland. Oljemålning av M Hoffman 1737. Ur T. Tullberg 1907, Linneporträtt.
En blomsterkonung med många intressen
Det är mindre känt vilken oerhört mångsidig forskare han var. Hela naturen var hans forskningsfält och alla växter, djur och mineral skulle beskrivas och systematiseras. Det Linné sysslade med kallades på 1700-talet med ett samlingsnamn för naturalhistoria. I naturalhistoria ingick det som vi idag närmast skulle kalla botanik, zoologi och geologi alltså vetenskapen om växterna, djuren och stenarna.
Så även om huvudlinjen i den linneanska traditionen utgörs av den botaniska och zoologiska forskningen finns flera sidospår, större eller mindre, som är värda att känna till. Den linneanska traditionen har också tagit nya riktningar och kommit att betyda olika saker under skilda tider.
Det är en utveckling som närmast kan liknas vid ett träd som förgrenar sig. Det finns en huvudstam, några stora sidogrenar och en mängd olika smågrenar åt olika håll som tillsammans utgör en yvig krona.
De viktigaste huvudgrenarna skulle kunna sammanfattas under följande rubriker:
- Botanik: Läs vidare på Linné växterna och djuren.
- Zoologi: Frågan är om inte Linnés betydelse för den zoologiska forskningen är lika stor som för den botaniska.
- Geologi: Även stenar och mineral intresserade Linné. Se Linné som geolog.
- Medicin: Linné var läkare vilket man ofta glömmer bort. På 1800-talet blev Linné en viktig inspirationskälla för den märklige läkaren och romantikern Israel Hwasser. Det var bl.a. via honom som Linné kom att betyda mycket för den svenska idealismen.
- Litterärt: Linnés skrifter, särskilt hans reseskildringar, kom att betyda mycket för den litterära utvecklingen i Sverige. Detta gäller både vad man kom att anse värt att beskriva och sättet att göra det på. Det finns med andra ord än idag en levande litterär tradition som går tillbaka på Linné.
- Natursyn: På flera sätt kom Linné och den linneanska traditionen att påverka svenskarnas syn på naturen. Det skydd som växter och djur har i Sverige och den kärlek som många känner till naturen är ingen självklarhet. Åker man till södra Europa möts man av en helt annan inställning där djur och natur inte tillmäts samma värde som här. Att idka friluftsliv i den omfattning som vi gör är något typiskt svenskt. Ett annat sätt Linné påverkade vår syn på naturen var genom hans arbete med att stärka biologins status som undervisningsämne.
Litteratur
- Broberg, Gunnar ed., Linnaeus: Progress and Prospects in Linnean research (1980).
- Brusewitz, Gunnar, Carl von Linné: En introduktion till skrifterna (Gidlunds, 1987).
- Dal, Björn, Sveriges zoologiska litteratur: En berättande översikt om svenska zoologer och deras tryckta verk (Kjuge, 1996).
- Eriksson, Gunnar, Botanikens historia i Sverige intill år 1800 (Stockholm, 1969).
- Frängsmyr, Tore ed., Linnaeus: The Man and His Work (Uppsala Studies in Historu of Science, Volume 18, Canton, 1994).
- Hagberg, Knut, ”Den linneanska traditionen”, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1941.
Linnés metod
En ornitolog undersöker en uppstoppad fågel. Ur E. Streseman Die Entwicklung der Ornithologie.
Ibland har det påståtts att Linné och den linneanska traditionen ensidigt intresserade sig för artbeskrivningar och systematiseringar. Linné har själv sammanfattat sin metod i 38 korta regler som anger hur ett naturföremål skulle studeras. Dessa regler, som tillsammans utgör en forskningsmetod, visar att det var mycket mer som intresserade honom.
Om man vill beskriva ett naturföremål, låt oss säga en fågel, så är det enligt Linné mycket viktigt att ett specifikt släkt- och artnamn anges. Likaså ska synonymer anges, alltså om samma fågel har kallats för något annat av andra författare.
Även folkliga namn och släktnamnets etymologi ska anges. Därefter ska man tala om vilken klass och ordning fågeln tillhör samt vilket släkte den tidigare har blivit förd till.
Artbeskrivningen ska vara så fullständig som möjlig: Alla fågelns yttre delar ska beskrivas. De mest väsentliga kännetecknen ska anges och fågeln ska jämföras med andra arter av samma släkte. Även artens variation ska beskrivas. Till detta ska fogas uppgifter om tid för fortplantning, tillväxt, parning, hemvist, longitud och latitud, klimat, jordmån, föda, vanor och lynne. Fågelns anatomi ska också beskrivas och vid undersökningen av kroppen bör mikroskop användas. Därefter anges om fågeln eventuellt har någon ekonomisk eller praktisk användning.
Fåglar ur Fauna Svecica.
Om det inte är en ny art ska den som först upptäckt fågeln ifråga omnämnas. Historiska traditioner rörande fågeln ska redovisas och belysande poetiska skildringar kan citeras. Vidskepliga eller oriktiga föreställningar ska dock tillbakavisas.
Linné som geolog
Fossil, teckningar från 1700-talets mitt.
Förutom djurriket och växtriket fanns enligt Linné ett tredje rike i naturen, stenriket (på latin regnum lapideum). Hit räknade han alla stenar, bergarter och jordarter, samt alla malmer och mineral. Linné ansåg att stenarna växte men inte ur ett ägg eller ett frö, som allting levande, utan genom att alla jordpartiklar klumpar ihop sig och hårdnar till sten. Sandsten hade således bildats genom att sandkorn klumpat ihop sig, gråsten på samma sätt ur pinnmo, och kalksten av lera.
Kalkstenen kunde sedan hårdna till marmor eller mättas med syra till gips eller urkristallisera sig som kalkspat. Han förstod dessutom att koraller alstras av levande djur eller att fossil ursprungligen bestått av levande organismer.
För Linné var bergarter enkla komponenter och mineralen sammansatta, tvärt emot vår nuvarande uppfattning. I Systema naturae hade han följande indelning:
A. Petrae | Lapides simplices | (bergarter) |
B. Minerae | Lapides compositi | (mineral och malmarter) |
C. Fossilia | Lapides aggregati | (fossil och aggregat) |
Mineralen uppstod genom att jordarter förenades med salter. Enligt Linnés symboliska uttryckssätt representerade jordarten det kvinnliga väsendet och saltet det manliga, och när det förenades i en äktenskaplig förbindelse uppstod mineralen. Vidare ansåg Linné att malmerna växte i bergen och bildades genom att en bergart omvandlades till malm genom en kemisk process:
Malmer växa småningom till, då mineralogiske partiklar medelst det underjordiska vattnet i bergsskrefvorna kringföras och fästa sig vid stenen, hvaraf han omsider förbytes i samma natur.
Linné skrev ofta om malmer och gruvor i sina landskapsskildringar. Det var naturligt, eftersom gruvindustrin var viktig i hans samtid. Men han såg också bildningen av stenar och malmer som en del i en komplicerad naturlig process, som en del av skapelsen:
Alt detta sätter den, som ser sig tillbaka, i största förundran öfwer den Allwisas inrättning af wårt jordklot. Så tala stenarne, då alla andre ting tiga.
Litteratur
- Benedicks, C. 1907. Linnés Pluto svecicus.
- Lindroth, S. 1978. Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden.
- Frängsmyr, T. 1968. Geologi och skapelsetro: Föreställningar om jordens historia från Hiärne till Bergman.