Linné som zoolog

Ett försök att svara på frågan hur Linné så ensidigt har förknippats med botaniken går ut på att hans djursystematik var mer beroende av hans föregångare. Det skulle innebära att hans arbeten inom detta område inte innebar lika stora framsteg som hans växtsystematik. Hans sätt att systematisera djuren väckte också stor kritik redan under hans samtid. Å andra sidan är hans djursystem mer naturligt än hans botaniska och han gjorde flera viktiga omgrupperingar jämfört med sina föregångare.

Ett exempel är att han skilde ut maskarna från insekterna och förde kräftdjuren till insektgruppen. En annan förklaring till botanikens dominans kan vara att hans bidrag till zoologin är mer undangömda i hans skrifter. Även flera av Linnés lärjungar gjorde stora insatser på zoologins område. Thunberg, Sparrmann, Osbeck m.fl. utforskade främmande världsdelars djurliv och precis som med Linné har dessa insatser ofta blivit överskuggade av deras botaniska arbeten.

För att förstå hans betydelse som zoolog måste man känna till det kaos som rådde inom forskningen vid den här tiden.

Tänk dig en tid då det inte fanns några särskilda regler för t.ex. fotboll. Alla spelade fotboll på sitt eget sätt. Några tog med händerna, andra hade två målvakter, vad som räknades som mål var oklart och var och en hade sin egen uppfattning om vad som var riktig fotboll. Det fanns inga spelregler och ingen domare. Så skulle man med en liknelse kunna förklara situationen före Linnés Systema Naturae.

Samma djur kunde beskrivas av olika zoologer under helt olika namn. Det var nästan omöjligt att bli säker på om djuret redan var beskrivet eller om det var en nyupptäckt art och hur det skulle klassificeras fanns det många uppfattningar om. Det behövdes med andra ord en uppsättning fasta ramar som kunde hålla ihop alla lösa fakta som mer eller mindre flöt omkring. Det behövdes en enhetlig terminologi och en helhetsvision av hur naturen var indelad och hur dess delar hängde ihop.

Linné kom själv i sin forskning att koncentrera sig på artbeskrivningar, systematik och faunistik. Hans vision av vad naturalhistorien skulle syssla med var dock mycket vidare. I 38 korta satser beskrev han hur man skulle gå till väga när man studerade och beskrev naturföremål. Denna metod, tillsammans med hans system, blev den fasta grund som zoologin behövde för att kunna utvecklas vidare.

Flera av Linnés verk har haft stor betydelse för zoologins utveckling. Systema Naturæ har redan nämnts. Den var den mest kompletta bestämmningsbok som en naturforskare kunde skaffa sig. Ofta fanns den med i de resande linnélärjungarnas bagage, den var oumbärlig för alla dem som ville ordna sitt naturaliekabinett på ett systematiskt sätt och den blev till slut normgivande för vilka namn som skulle gälla för olika djur.

Läs mer om naturaliekabinett - populära samlingar av växter och djur på 1700-talet.

Fauna Svecica, som är en fälthandbok för bestämning av svenska djur, kom ut i två upplagor, 1746 respektive 1761. Den kom att få stor betydelse för att naturalhistorien blev så populär i Sverige.

Under nästan hundra år kom den att utgöra den enda tillgängliga bestämningsboken för den som ville se vad för slags djur man funnit. I första upplagan beskrivs 1691 olika arter av leddjur och det kan vara värt att påpeka att antalet svenska växtarter Linné känner till vid denna tid stannar kring 1300. Förutom dessa två verk tillkommer alla hans zoologiska avhandlingar som ger en bra inblick i Linnés mångsidiga zoologiska verksamhet.

Läs mer om Linnés zoologiska avhandlingar.

Linnés kunskaper om djuren var främst av systematisk karaktär. När det gällde djurens beteenden och levnadssätt hade han inte lika mycket förstahandskunskaper. Detta berodde inte på oskicklighet, tvärtom hade Linné en mycket utvecklad iakttagelseförmåga och i hans skrifter finns flera exempel på fina iakttagelser av olika djurs liv. Den som själv sysslat med djurstudier vet dock hur tidsödande det är med sådana studier. Det är alldeles omöjligt för en forskare att hinna studera särskilt många olika djur.

Vilken djurgrupp studerade Linné mest? Det förefaller som insekterna tillsammans med fåglarna varit hans favoriter. Han säger själv att insekterna har varit hans största nöje och på lediga stunder samlade han ivrigt insekter kring Uppsala. Undersökte man växterna låg det nära till hands att bli intresserad av alla de kryp och flygfän som så ofta hittas på och i växterna. Linné var inte, vilket ligger nära till hands att tro, klar över insekternas roll vid växternas pollinering.

I tolfte upplagan av Systema Naturæ är antalet leddjur uppe i 3000, de flesta insekter, och av dem är Linné först med att beskriva 2000. Som grund för sina artbeskrivningar hade han både egna samlingar, lärjungarnas samt drottning Ulrika Lovisas på Drottningholm och Adolf Fredriks på Ulriksdal.

Litteratur

• Hofsten, Nils von, ”Systema Naturæ: ett tvåhundraårs-minne” Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1935.
• Lönnberg, Einar & Aurivillius, Christopher, ”Carl von Linnés såsom zoolog” i Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare (Uppsala, 1907).
• Nybelin, Orvar, ”Fauna Svecica 200 år”, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1946.

De båda unga studenterna Linné och Peter Artedi tävlade om vilka djurgrupper som de behärskade bäst och Linné utgick med segern vad gällde fåglarna. Artedi fick ta hand om fiskarna vilket han dock inte hade mycket glädje av när han 1735, på väg hem från en sen bjudning, ramlade i en av Amsterdams kanaler och drunknade. I Systema Naturæ kallade Linné fåglarna för "luftvarelser, sångbegåvade, bevingade, fagrast av alla" och man kan nog säga att fåglarna var den djurgrupp som Linné tyckte bäst om.

Linné hade som student bevistat de första ornitologiska föreläsningarna i Sverige, hållna av Rudbeck d.y. 1727-31 och som informator hemma hos denne hade han även noggrant studerat Rudbecks "Fogelbok".

Linné var själv mycket stolt över sina kunskaper i ornitologin men eftervärlden har varit mer skeptisk och det är lätt att finna ornitologiska misstag i hans skrifter, särskilt i ungdomsverken. I lapplandsresan tar han den svarta storken för en häger och i dalaresan förväxlas dopping och lom. Ibland beror dock inte misstagen på själva iakttagelsen utan på den förvirring som rådde vad gällde fåglarnas namn.

Klart är att han i fråga om artkunskap överträffades av sin föregångare Rudbeck d.y. Denne var först med att upptäcka över 30 för Sverige nya arter, eller beskrev åtminstone dem för första gången på ett identifierbart sätt. Motsvarande siffra för Linné är svår att exakt ange men det rör sig högst om 18 arter och endast i tre fall kan man med säkerhet säga att Linné var först: skärfläckan, hökugglan, stenknäcken.

Ornitologi är så mycket mer än bara artkunskap och ser man Linnés insats ur ett litet bredare perspektiv framstår han som grundläggare och förnyare. Man kan sammanfatta Linnés insats för den ornitologiska forskningen under fyra rubriker.

Upprättande av en ornitologisk forskningsplan

I sin Fundamenta Ornithologica (1765) ger han först en kort historik över den ornitologiska litteraturen och redogör sedan för vad ornitologin som forskningsfält ska syssla med under följande rubriker: Fåglarnas systematik, biotopval, flyttning, häckning, ägg och ruvning, omvårdnaden av ungarna och föda. Linné anger också hur en artbeskrivning av en fågel ska se ut och ger definitioner på vad som menas med släkten och ordningar. Vidare kommer han kort in på vilken nytta fåglarna gör i naturen och avslutar med vilken nytta vi människor kan av ha av dem.

Kartläggning av den svenska fågelfaunan

Bara ett par år efter att Linné studerat Rudbecks "Fogelbok" hade han ett manuskript över Sveriges fåglar färdigt. Manuskriptet som har titeln "Methodus avium Sveticarum" publicerades inte men fyllde en viktig funktion som ornitologisk anteckningsbok där nya arter och rön fördes in allt eftersom.

Linné blev 1746 klar med en svensk fauna innefattande alla djurgrupper. Han kallade den för Fauna Svecica och den blev snart oumbärlig för fältforskaren. Aldrig tidigare hade världen skådat en så sammanfattande och samtidigt komplett lokalfauna. Nu kanske inte Linné ska ges hela äran.

Antalet nya fågelarter som redovisas i de båda upplagorna av Fauna Svecica är inte fler än ett tjugotal. Linné är som tidigare nämnts mycket beroende av Rudbeck d.y. vad gäller artkunskapen. Dessutom hade han flera andra uppgiftslämnare att tacka för ett stort antal av arterna till sin fauna.

Det kraftiga uppsvinget för naturforskningen i Sverige ledde (tack vare Linné) till att Linnés fauna snabbt blev föråldrad, en andra upplaga från 1761 hjälpte bara ett tag. Nya arter upptäcktes ständigt och en del felaktiga bestämningar avslöjades med tiden. Redan 1786 hade Samuel Ödmann skickat in ett förslag till Vetenskapsakademien på en omarbetning av Fauna Svecica men fått avslag. Ödmann uppger att boken har blivit svår att få tag på och att den kostar tre gånger så mycket som den är värd.

Linné fick många efterföljare som med Fauna Svecica i hand gav sig ut för att fortsätta kartläggandet av Sveriges fågelvärld. Här inspirerade han till den starka tradition av fältornitologi som gör att Sverige kan räkna sig som ett av världens främsta länder på detta område.

En tydlig och användbar fågelsystematik

Första upplagan av Systema Naturæ gav en översikt över naturens tre riken på 12 foliesidor. Fåglarna upptog inget stort utrymme utan fick plats på en tredjedels sida. Det är ju främst den botaniska systematiken som gjort Linné känd men även ornitologin drog stor nytta av hans arbete. Här gavs grunden för ett gemensamt vetenskapligt språk, ett enkelt sätt att namnge och beskriva de olika arterna. Utan denna grund hade det varit betydligt svårare för ornitologin att utvecklas vidare. Systema Naturæ kom ut i ständigt nya och utökade upplagor och Linné kom att förändra sitt fågelsystem under åren samtidigt som antalet släkten ökade avsevärt. Linné delade in fåglarna i sju ordningar (senare sex) och dessa i sin tur i ett antal släkten. Framförallt utgick han från näbbens och klornas utseende för att bestämma var en viss fågel skulle föras, en metod som tog hänsyn till alltför få karaktärer för att ge ett riktigt lyckat resultat. Trots det kom Linnés fågelsystem att i stor utsträckning bestå ända till slutet av 1800-talet.

Linnés sju ornitologiska ordningar efter Systema Naturæ ed. 10 1758
Klass II. Aves (Fåglar)

1. Accipitres (Rovfåglar); rovfåglar, ugglor mm.
2. Picae (Spikar); hackspettar, papegojor, kråkfåglar mm.
3. Anseres (Simfåglar); andfåglar mm.
4. Grallae (Snäppor); flertalet vadare, struts mm.
5. Gallinae (Höns); hönsfåglar.
6. Passeres (Sparvar); tättingar utom kråkfåglar, duvor.

Ett ambitiöst program för flyttfågelforskning

Redan så tidigt som 1757 publicerade Linné avhandlingen Migrationes Avium (Om fåglarnas flyttning). Därmed hade svensk flyttfågelforskning fått en i internationellt perspektiv mycket gedigen start. Avhandlingen redovisar inte bara flyttvanor för en mycket stor del av Sveriges fåglar utan diskuterar även orsakerna och ändamålet med fåglarnas flyttningar. Framsynt var också Linnés förslag att man borde studera de flyttande fåglarna vid Spaniens och Italiens södra delar samt vid Istanbul. Dessa platser utgör nämligen de tre största stråkvägarna för flyttfåglar över Medelhavet.

Någon egentlig flyttfågelforskning som Linné hade skisserat kom dock inte till stånd. Endast spridda uppsatser publicerades under slutet av 1700-talet främst behandlande flyttfåglarnas ankomstider i samband med meteorologiska uppgifter. Syftet var att med hjälp av fåglarnas ankomsttider försöka förutsäga vädret och på så sätt kunna ge lantbruket råd. Värdet av sådana fenologiska undersökningar var mycket omtvistat, vilket även Linné själv påpekade.

Dessa mer fenologiskt inriktade flyttfågelstudier hade sina rötter i bondepraktikan och Linnés försök att ersätta denna med en mer vetenskaplig "Blomsterkalender". Intressant att notera är att Linné i början av 1750-talet annonserade i Lars Salvius Lärda tidningar till naturforskare runt om i landet om hjälp med rapporteringen av fenologiska uppgifter. Allt "till fäderneslandets nytta" förstås. Ett tidigt exempel på ett centralt initiativ till en landsomfattande vetenskaplig undersökning, något som senare kom att bli utmärkande för den svenska flyttfågelforskningen. Det skulle dröja till 1826 innan ett förnyat intresse för flyttfåglarna kunde skönjas och arvet från Linné kom på detta område först att blomma ut under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Litteratur

• Insulander, Ragnar, "På Floras och Faunas förtjusande fält: P.G. Lindroth och ornitologin under 1700-talets andra hälft", Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1994-95.
• Insulander, Ragnar, "Svensk ornitologi under 1800-talet: En inledande översikt", D-uppsats vid inst. för idé- och lärdomshistoria i Uppsala 1995.

Curiositas Naturalis 1748

Handlar om människans roll i skapelsen och hur Skapelsens bok ska läsas. Linné menar att studiet av naturen automatiskt leder till kunskap om Gud och därför är naturalhistorien ett av de allra viktigaste ämnena att studera.

Oeconomia Naturae 1749 (Naturens hushållning) och Politia Naturae 1760 (Naturens styrelseskick)

Båda avhandlingarna behandlar ämnen som ligger nära det vi idag kallar ekologi. Linné beskriver bl.a. hur insekter och växter är beroende av varandra. Hur allt i naturen är förbundet med vartannat och hur organismerna anpassar sig till sin miljö.

Noxa Insectorum 1752 (Av insekterna orsakade skador).

Linné delar in skadeinsekterna efter de föremål som de angriper. Insekter som skadar människans kropp, insekter som skadar matvaror, åkerns skadeinsekter, skogens skadeinsekter osv. Denna avhandling har haft stor betydelse för utvecklingen av den praktiska entomologin.

Cui Bono 1753 (Vad till duger det).

Här föreslår han bl.a. att man ska använda skadeinsekternas naturliga fiender för att bekämpa dem. Metoden som idag kallas "biologisk bekämpning" har blivit alltmer betydelsefull i och med strävan att ta bort de kemiska bekämpningsmedlen.

Instructo Musei Rerum Naturalium 1753 (Instruktioner för naturaliekabinett)

Texten ger instruktioner om hur man bygger upp ett naturaliekabinett. Vilka föremål som ska samlas och hur de ska tas till vara samt hur de skall ställas ut i museet. Innehåller också en förteckning över de viktigaste samlingarna i Sverige på Linnés tid.

Migrationes Avium 1757 (Om fåglarnas flyttning).

Se Linné som ornitolog.

Instructio Peregrinatoris 1759 (Instruktioner för resande)

En allmän guide för unga naturforskare som skulle resa utomlands. Hur de skall uppträda och framförallt hur viktigt det är att dagligen föra noggranna anteckningar.

Generatio Ambigena 1759

tar upp problemet med den sk. "uralstringen", dvs. uppfattningen att organismer kan uppstå och föröka sig av sig själva. Linné tillbakavisar denna lära. Han framkastar också en teori om att alla arter inom ett släkte kan härröra från en ursprunglig art som sedan genom hybridisering givit upphov till alla andra arter inom samma släkte.

Fundamenta Ornithologica 1765 (Ornitologins grunder).

Se Linné som ornitolog.

Usus Historiae Naturalis in Vita Communi 1766 (Naturalhistoriens nytta i den allmänna hushållningen).

Naturalhistoriens nytta för jordbruket, trädgårdsnäringen och djurhållningen framhålls. Här ges också flera goda råd hur skadeinsekter kan bekämpas.

Fundamenta Entomologica 1767 (Entomologins grunder)

Denna avhandling har haft stor betydelse för entomologin. Linné reder här ut det kaos som rådde vad gäller namngivningen och klassificeringen av insekter. Han ger också en mycket utförlig beskrivning av insekternas kroppsbyggnad med särskilda termer för de olika delarna.

Fundamenta Testaceologiae 1771 (Grunderna till läran om molluskerna).

Här behandlas de djur som vi numera kallar för mollusker, blötdjur dvs. snäckor och musslor mm.

Svenska Linnésällskapet har givit ut ett 80-tal avhandlingar med botaniskt innehåll kallade Valda avhandlingar

Svenska Linnésällskapets skrifter

Litteratur

• Broberg, G. 1978. Carl von Linné: Om jämvikten i naturen (Stockholm).
• Brolén, C. A., Linnés avhandling Migrationes avium (Övers.). Inledning och kommentarer av E. Lönnberg. 1935: 25-58.
• Lönnberg, E. & Aurivillius, C., 1907. "Carl von Linné såsom zoolog" i Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare (Uppsala).
• Smit, P. 1978. "The zoological dissertations of Linnaeus". – Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1978: 118-136.

Få saker fascinerade frihetstidens svenskar lika mycket som naturen. Detta naturintresse medförde att det blev högsta mode att samla föremål från naturens tre riken, djurriket, växtriket och stenriket. Dessa samlingar kallades för naturaliekabinettet och uppstod ursprungligen vid furstehoven, men spred sig till aristokratin och borgerskapet.

Linné och de andra naturforskarna tillhörde de flitiga samlarna. Vetenskapsakademien byggde tidigt upp en stor naturaliesamling, som hela tiden utökades genom donationer och testamenten. Dessa samlingar kom så småningom att utgöra grunden för Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. En annan stor naturaliesamlare var Linnés vän hattpolitikern Carl Gustaf Tessin.

De största samlingarna skapades emellertid av det dåvarande kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika fr.o.m. mitten av 1740-talet. Adolf Fredriks naturaliekabinett på slottet Ulriksdal omfattade bl.a. fiskar, skelett och maskar i sprit. Lovisa Ulrikas samling, som bl.a. innehöll fjärilar, snäckor och musslor, fanns Drottningholm, där en särskild naturaliekammare uppfördes på 1760-talet.

När kungaparet vid 1700-talets mitt ville ha sina samlingar vetenskapligt beskrivna, föll det sig naturligt att kalla in Linné. Från år 1751 vistades Linné ofta på Ulriksdal och Drottningholm för att studera de kungliga samlingarna. År 1754 utgav han en beskrivning av Adolf Fredriks samling, där han i förordet utvecklar sina fysikoteologiska idéer. Tio år senare (1764) utgav Linné också en inventering av drottningens samling. Så småningom slogs kungaparets samlingar ihop, och i början av 1800-talet delades de mellan Uppsala universitet och Vetenskapsakademien.

Litteratur

• Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden (1978).
• Yngve Löwegren, Naturaliekabinettet i Sverige under 1700-talet (1952).

För att förstå hur prästerna kunde bidra till vetenskapen måste man komma ihåg att på den här tiden var det prästerna som undervisade och fungerade som lärare för de unga. Lägg därtill det faktum att de fick sin lön in natura, dvs istället för pengar fick de en prästgård med tillhörande mark. Där odlade prästerna och levde på vad jordbruket gav. Prästerna var alltså beroende av att få goda skördar och på 1700-talet såg man stora möjligheter till att förbättra avkastningen bl.a. genom att lära sig mer om naturen. Prästerna hade alltså själva ett stort intresse av att sätta sig in i de senaste rönen som naturalhistorien gjort. Ytterligare en faktor som gjorde naturstudiet så populärt var den starka idétradition som kallats för fysikoteologi, Bibeltro eller skapelsetro. Genom att undersöka naturen lärde man sig mer om Gud, ja den naturalhistoriska forskningen betraktades t.o.m. som en hyllning till Gud.

Linné önskade att mineralogi, botanik och zoologi skulle bli lika viktiga undervisningsämnen som historia, metafysik och logik redan av tradition var. Om varje student också lärde sig grunderna i fysiken och naturkunnigheten, då vore grunden lagd för landets ekonomi. Linné resonerade som så att de flesta som avlade examen blev präster och dessa spreds sedan ut över hela landet. Där kunde de sedan göra observationer och ta emot uppgifter av sockeninvånarna.

Linné tänkte sig att prästen skulle uppmuntra till naturstudier och i makt av sitt ämbete få in upplysningar: "Åhöraren i Soknen uptäcker alt för sin Präst". Nyttotanken finns där hela tiden tillsammans med det lustfyllda och nöjsamma i naturstudiet vilket borde locka prästerna till egna studier. "Då skulle Rön om Insecters, Foglars och diurs natur blifva et oskyldigt tidsfördriv för honom om Sommardagen på den liufva Lands-bygden, då dessa ting också blefve värdigare at åskådas."

Linné utvecklade på flera ställen tankar om naturkunnighetens betydelse för ekonomin. I artikeln "Tankar om grunden til Oeconomien genom Naturkunnogheten och Physiquen" sätter han ekonomin högst av alla vetenskaper eftersom människans välfärd grundade sig på den. Ekonomin i sin tur hade sin grund i fysiken och naturkunnigheten varav följde att dessa vetenskaper borde skattas högt. Naturen var given av Gud och till för oss människor både för vårt uppehälle och för att vi skulle njuta av den. "Man ser här diuren löpa på marken, Foglarna qvittra i luften, Fiskarna blänka i vatnet, Insecterna brilliera allestädes, och alla på sit sätt förnöja och tiena oss".

Dessa tankar kring landets ekonomi inspirerade till en lång traditionen av prästzoologer och prästbotanister i Sverige. Linné var förvisso inte först med att anlita präster och andra lärda män för att samla information om den svenska naturen. Redan 1694 hade Urban Hjärne skickat ut ett geologiskt frågeformulär till präster, landshövdingar och andra myndighetspersoner. Den planerade fortsättningen om växt- och djurriket blev aldrig utsänd. Målsättningen var att kartlägga Sveriges naturtillgångar och på så sätt gynna landets näringar. Men det är först i och med Linnés insats som man kan tala om en verklig zoologisk och botanisk prästgårdstradition. Den linneanska traditionen med framstående naturforskare bland prästerna lever kvar långt in på 1800-talet. Man kan faktiskt säga att det i stor utsträckning var de som för det linneanska arvet vidare och spred det till en större allmänhet.

Den kanske främste representanten för denna typ zoologer under 1700-talet var Samuel Ödmann. Han kom sedermera att få stort inflytande på prästutbildningen i Uppsala. Därifrån sprids flera generationer av präster med naturvetenskapliga intressen. Från 1800-talet kan framstående prästzoologer som Carl Ulrik Ekström, Hans Daniel Wallengren och Erik Tullius Hammargren nämnas.

Linné arbetade alltså för att naturalhistoria skulle få samma status som de gamla traditionella ämnena i undervisningen. När man i början av 1800-talet ville få in mer biologi i undervisningen blev Linné ett bra argument. Idag ges ämnet biologi stor plats i grundskolans undervisning och det kan man delvis se som ett resultat av den linneanska traditionen förmedlad av präster och läroverksadjunkter.

Litteratur

• Insulander, Ragnar, "Svensk ornitologi under 1800-talet: En inledande översikt", D-uppsats vid inst. för idé- och lärdomshistoria i Uppsala 1995.
• Reimers, Gerd, Lärdom och idyll: Prästgården som bildningsmiljö (Stockholm, 1993).